Min sambo tycker jag ger våra gemensamma barn förlite tid och förmycket till min dotter som jag är ensamvårdnadshavare för.

Ja, att bli skjutsad till skolan väger ju självklart upp för all den tid du lägger på din stora. OBS ironi.

Du gnäller över hur lite tid du har och hur trött du är. Börja med att agera istället för att bara sitta och gnälla. Lägg en dag på din storas ridning, en dag på barn 2 s intresse, och en dag på barn 3. Sedan har du dagar över då du kan göra annat OCH vila. Sen kan ju alla tre barnen få tid i vardagen och hjälpa till också.

Jag förstår din sambo. Hade min man lagt fem dagar i veckan på sitt ena barn, så hade jag också ruttnat och inte gjort ett skit hemma.

De minsta är på fritids då jag oftast skiter i att sova så länge efter jobbet och åker med stora dottern till stallet istället. På helgen brukar vi åka innan övriga i familjen har vaknat och är hemma igen när de ska äta frukost. Sambon passar när stora dottern ska till ridskolan 1 kväll i veckan.

Så när du skriver att du hämtar de mindre barnen från skolan kl.14 de dagar du är ledig så menar du egentligen att du följer dem från skolan till fritids? 

Hur gamla är de mindre barnen? Har du skrivit det någonstans? Det är väl inte alldeles vanligt att barn på låg- och mellanstadie sover så vansinnigt länge på helgerna, du och det tidskrävande äldre barnet - hur tidigt går ni upp då? 

Hur som helst så tycker jag för min del att det är vettigt att fördela sin tid mellan de barn man har, så även om nu din man enligt dig inte gör det så är det ju ännu värre att inte du heller gör det då. 

Mina små barn går inte på fritids när jag är ledig som jag skrev tidigare. när jag sover efter mitt arbete är de på fritids till 16. Det är då jag åker med min stora dotter.

Så du menar att du struntar i att sova mer än några timmar. Åker och hämtar stora dottern och tar henne till stallet, medan du lämnar de små barnen på fritids till 16?

Jag finner faktiskt fel i den matematiken..
Kanske inte just den delen att du ger din stora dotter den här tiden. Men din lediga tid borde fördelas jämt med de andra barnen. Ena veckan ge den tiden till din stora dotter, och andra till dom små låter ju betydligt rättvisare.

Risken är nog att dom små växer upp och lägger ihop hur du fördelat tiden så orättvist, och kommer känna sig bortprioriterade.

Och när du jämför tiden du spenderar med dom små i bilen med tid i stallet med din stora flicka är ju patetisk.
Det ena är ett "måste", och inte att göra något kul och extra med mamma. Det andra är något du väljer, och din stora flicka får göra något kul med mamma.

ungefär som att jag som har tvillingar skulle ta med ett av barnen till simhallen, och sedan ta med det andra till posten för att hämta ett paket..och påstå att nu var det rättvist..

Jag har svårt att förstå hur detta hänger ihop. I trådstarten säger du att sambon begär sovmorgon men om du då berättar att du ska med äldsta dottern till stallet så vill han istället åka iväg kl. 8. I senare inlägg skriver du att du och dottern åker iväg på morgonen medan alla de andra sover och är tillbaka i tid till frukost. Så först handlar din tråd om att sambon och de mindre barnen på olika sätt påpekar att du förfördelar de mindre barnen och du berättar också om hur du är iväg med äldsta dotter fem av sju dagar. Senare verkar allt handla om hur inte något av all den tid du lägger på äldsta barnet alls går ut över de mindre (förutom att de är på fritids när du struntar i sömnen och sticker till ridskolan med det största barnet.

Jag har stor förståelse för att något barn i en familj emellanåt behöver mer tid och jag tycker också att man då måste ge det barnet den tiden, men här verkar det ju handla om ett mer permanent behov och då anser jag för min del att man måste försöka lösa det på sätt som gör att andra barn som också skaffats i familjen inte lämnas åt en sorts förväntan om att de bör/måste uppoffra sig för syskonets skull och hålla tillgodo med mycket mindre kvalitetstid. Det menar jag är mycket olyckligt.

För mig låter det helt SJUKT att din dotter kräver att få rida o vara i stallet 5 dagar i veckan, HELT SJUKT. Det är på tok för mkt tid att lägga exklusivt på ett o samma barn månad ut o månad in. 

Jag är också nyfiken på svaren på de följdfrågor som ställts i inläggen här ovanför. Ts, kan du inte reda ut hur det hela hänger ihop?

Jag tycker inte det är jättekonstigt att din sambo reagerar eller att de yngre syskonen ber om mer tid.
Jag förstår att du uppfattar "hästtiden" som positiv, dels mår din dotter bra av den, dels tycker du själv det är roligt att vara där. Jag inser att din dotters problem gör att det känns viktigt att underlätta för henne att må så bra som möjligt, och blir hon utagerande när hon mår dåligt underlättar hennes välmående också hemma.

Detta sagt är det väldigt mycket tid som du lägger på äldsta dotterns aktivitet. Eller er aktivitet, för eftersom hästar är ett intresse för dig också blir det även hobbytid för dig. Du beskriver tiden din sambo lägger på sina intressen. Vad jag kan se är det inte stort mer än vad du lägger i stallet (?). Jag förstår att du tänker på det som en aktivitet för dotterns välmående men fortfarande är det så att du är borta från övriga familjen. Hästtiden är uppenbarligen viktig för dig och du letar efter argument att ha kvar den. Kanske ska du bena ut vad som handlar om dottern och vad som är ditt eget behov och fundera utifrån det? Jag gissar att du inte lika självklart hade lagt ner så mycket tid på en aktivitet du vantrivdes med även om din dotter mått bra av den?

Personligen tycker jag faktiskt inte det är rimligt att lägga så mycket tid på egentid med ena barnet när det finns småsyskon, oavsett särskilda behov. Vad du beskriver att de andra får (bilskjutstid inräknad) kommer inte i närheten och det ser de givetvis. Din äldsta dotter har särskilda behov, ja, men de små bör inte därför lära sig att alltid komma i andra rummet. Argumentet att de är små och får sin tid sedan håller inte. Det är när de är små de har mest behov och glädje av tiden med föräldrarna, det behovet och intresset avtar vanligen när de växer. Och så små är de inte heller om de går i skolan. Min äldsta är t ex tolv och börjar bli alltmer ointresserad av att göra saker med mig, när jag föreslår något vill hon ofta hellre vara med kompisar, sitta vid datorn eller läsa. Om några år när du hoppas att den äldsta klarar sig mer självständigt är risken att småsyskonen inte längre är intresserade av att göra saker med dig OCH bär med sig upplevelsen att de ständigt nedprioriterats.

En annan sak är att du missköter din hälsa. Att vara vaken när du behöver sova t ex. Där behöver du sätta gränser, både för andra och dig själv. Inget VAB:ande eller barnaktiviteter på din sovtid. Du är inte "snäll", du förstör din hälsa. (Sådant gör säkert att återhämtningstiden i stallet känns viktigare för dig också.)  Om du upplever att din sambo inte tar sin del av ansvar med hem och barn bör ni förstås prata igenom detta. Helt oavsett hästdiskussionen.

Din sambo må vara frustrerad över all tid som läggs i stallet men han verkar tyvärr lägga energi på att markera gentemot dina prioriteringar i stället för att göra sitt bästa för att på sitt håll ge de andra barnen tid? T ex ha mysig pappa-småsystrar-frukost på helgen när ni är iväg i stället för att som en markering hitta på att göra egna saker då.

Känns som två problem. Din sambo behöver ta mer av hushållssysslorna som det låter. Hemmet (och barnen) är bådas ansvar, inte den enas.

Men tiden du ger dina barn låter väldigt snedfördelad. Äldsta dottern har egentid med dig 5 dagar i veckan och du försvarar det med VAB och läkarbesök? Nu tänker jag främst på barnens behov av kontakt med sina föräldrar, inte vem i förhållandet som tar mest ansvar.

Fast det är ju så det är att ha ett barn med funktionsnedsättning tyvärr.

Min man har en en bror som är gravt CP-skadat (halvsides förlamad, kan inte äta, gå eller ta hand om sig själv på något plan) och där har förstås föräldrarnas tid fått gå mycket till hans skötsel. Han har behövt vändas flera gånger varje natt, tränas osv. osv.

Det är klart att det inte är "rättvst" men så är det i livet, och mest orättvist är det så klart för den personen som har funktionsnedsättningen.

TS stora flicka kommer ju alltid att vara den som har det jobbigast med sig själv. 

Som förälder är det förstås en pedagogisk utmaning (förutom alla andra utmaningar) att få alla barnen att känna sig älskade, ompysslade och prioriterade och att också skapa förståelse för varför ett barn behöver mer tid.

Jag tänker att om man "lyckas" med det sista som föräldrar så blir barnen trygga, kärleksfulla och väldigt toleranta. Jag är så stolt och glad över min man som har den extra kärleken till alla olika sorters människor, kompetensen att ta människor med många typer av funktionsnedsättningar och ödmjukhet inför livet som hans barndom har lärt honom. 

Med tanke på att han inte gör något själv så jo då är det konstigt

Hade han däremot umgåtts mer med sina barn själv då hade det varit en annan sak.

Så vad vi har är TVÅ vuxna som gör fel varav den ena gnäller på den andre för något han inte gör själv

Fast vi pratar inte om att tiden går till att hjälpa den äldsta dottern äta, utan att låta henne rida 5 dagar i veckan.

Det låter som ts trots allt har goda föresatser medans han bara är lat och vill att hon ska ta hand om alla barnen medans han inte engagerar sig alls