Min sambo tycker jag ger våra gemensamma barn förlite tid och förmycket till min dotter som jag är ensamvårdnadshavare för.
Min stora dotter på 13 år träffar inte sin pappa. Dottern rider på ridskola 1-2 ggr i veckan, sedan är hon halvfodervärd åt en ponny 3 dagar i veckan.
Dottern är multiallergisk med risk för anafylaktisk chock. Hon har även 2 npf diagnoser.
Så någon behöver följa med henne när hon ska till stallet. Jag älskar hästar och ser det som en chans för mig att göra något skoj jag också.
Min sambo tycker då att jag inte bryr mig om våra 2 små gemensamma barn utan att det bara är min dotter som får tid.
Jag känner som så att så länge min stora dotter behöver mig så ska jag vara med. Snart nog så vill hon prova sina egna vingar och då har jag mer tid för mina små.
Sambon tycker jag ska göra lika mycket med de små som med min stora. Mina små kan tycka det är kul att gå på biblioteket, gå och fika, åka iväg och handla något, det behöver inte vara något stort. Jag finns i vardagen för alla mina barn då inte min sambo finns för dem. Sambon är på jobbet 06-17 mån-fre och jag är ledig mycket i veckorna och hämtar då de små när de slutar skolan kl 14.
Sambon förstår inte att tid i vardagen och att man finns där för barnet. De blir hämtade och lämnade i skolan av mig fast att det går skolbuss. Då får jag 30 min i bilen varje dag. Sådan a saker tänker inte sambon på. Stora dottern tar skolbussen.
Jag arbetar vaken natt och försöker fördela mina timmar jag har på dygnet. Jag tummar ofta på min sömn för att göra saker med barnen.
Vist frågar mina små om inte vi kan göra något ibland? Men jag ska rodda barn, hem, jobb, sömn, städ, tvätt, matlagning, mathandling, bup besök, läkarbesök m.m ibland hinner jag knappt gå på toa och tvätten kan ligga i maskinen 1 dygn innan jag hinner hänga upp den.
Sambon begär sovmorgon när jag inte arbetar helg för han är så trött. Men säger jag då att dotter och jag åker till hästen då ska han helt plötsligt iväg kl 8. Eller så säger han men dina små barn varför tar du inte med dem?