stormfågel skrev 2017-03-09 12:28:17 följande:
Fast det är ju så det är att ha ett barn med funktionsnedsättning tyvärr.
Min man har en en bror som är gravt CP-skadat (halvsides förlamad, kan inte äta, gå eller ta hand om sig själv på något plan) och där har förstås föräldrarnas tid fått gå mycket till hans skötsel. Han har behövt vändas flera gånger varje natt, tränas osv. osv.
Det är klart att det inte är "rättvst" men så är det i livet, och mest orättvist är det så klart för den personen som har funktionsnedsättningen.
TS stora flicka kommer ju alltid att vara den som har det jobbigast med sig själv.
Som förälder är det förstås en pedagogisk utmaning (förutom alla andra utmaningar) att få alla barnen att känna sig älskade, ompysslade och prioriterade och att också skapa förståelse för varför ett barn behöver mer tid.
Jag tänker att om man "lyckas" med det sista som föräldrar så blir barnen trygga, kärleksfulla och väldigt toleranta. Jag är så stolt och glad över min man som har den extra kärleken till alla olika sorters människor, kompetensen att ta människor med många typer av funktionsnedsättningar och ödmjukhet inför livet som hans barndom har lärt honom.
Fast vi pratar inte om att tiden går till att hjälpa den äldsta dottern äta, utan att låta henne rida 5 dagar i veckan.
