Anonym (stackare) skrev 2014-08-21 19:02:55 följande:
Det där är en sanning med modifikation. Jag har en lite annan utgångspunkt på det hela än vad du förmodligen har, då mitt barn är över 20 år och jag har en partner (ej biologiska fadern) i mitt liv. Jag kan inte säga att jag skulle kunna låta min son dö hellre än min partner, det finns inte. Men jag kan inte heller säga att jag skulle låta min partner dö, istället för min son. Båda valen går inte att göra. Jag kan (vill) inte leva utan någon av dem. Och sen vill jag säga dig, med tanke på min erfarenhet av barn som flyttat ut: Jag inser nu att barn bara är till lån. Mitt barn är numera "vuxet" och bor själv, arbetar, har flickvän och försöker skapa sig sitt eget liv. Han älskar mig tillbaka och vi träffas ibland. Den jag lever med varje dag som vuxen och som dagligen delar (på ett vuxenvis) min glädje, min sorg, framgångar och motgångar är min älskade make. Skulle han gå bort får jag leva helt ensam. Vad jag menar är att jag kan inte leva utan NÅGON av dem, och skulle jag rädda någon räddar jag BÅDA. Ett barn är aldrig utbytbart precis som du säger. Men har du träffat ditt livs kärlek är den inte utbytbar heller. Alltså tror jag att du aldrig upplevt en sann vuxenkärlek utan bara den villkorslösa kärleken de flesta föräldrar har till sina barn. Jag menar alltså att du antagligen inte levt så länge och har så stor livserfarenhet ännu ( utan att förringa dig, vi blir alla äldre och får mer livserfarenhet). Och ditt påstående kan inte sägas gälla för alla. Sanningen är mycket mer komplicerad och full av knutar än så, vi kan älska många på olika sätt men som ändå inte utesluter att man älskar någon annan lika mycket (men på helt olika sätt).
Visst är det så. När vår tonåring flyttat ut, så är det sambon och jag, det är vi som delar vardagen och ingen mer.
Som du skriver, barnen har man till låns, och sedan är fria när de flyttat hemifrån.
När de är små så har man ett ansvar över dom, att se till att de mår bra, att de är trygga och att de trivs med livet, när de flyttar hemifrån, så är det deras ansvar att de mår bra, att de är trygga och att de trivs med livet, inget som vi föräldrar kan göra något. De kommer ta och göra val, som man inte alltid gillar.
Som förälder kommer man tillhöra deras nätverk, precis som syskon och nära vänner gör. De kommer själva utöka sitt nätverk och det är inte säkert att det är till föräldern man alltid vänder sig till när det kniper, utan till deras utökade nätverk.
