Svartsjuk på vuxen dotter

Min sambo älskar sina barn och mig lika mycket, men det är självklart olika typer av kärlek och han kan bli sjukt orolig om jag inte hör av mig när jag är på vift, så den oron har han även för mig som vuxen kvinna.
Hans ena barn har också gjort en längre resa, där vi periodvis inte kunde ha kontakt. Självklart fanns det en oro, men ingen sjukskrivning för detta.
Men faktiskt, ju äldre hans äldsta barn är, desto mindre vardagsoro, nu är det vår tonåring, som har börjat röra sig ute på ett annat sätt som oron är störst (och den delar han med mig och sina två äldsta barn)
Själv har jag aldrig känt någon svartsjuka av det slaget, mycket kanske för att jagi inte är en svartsjuk person, men även det att min sambo aldrig rangordnat oss.
kan säga att han numera släppt sina äldsta barn som förälder, men självklart bryr han sig om dom. Men han ser sina äldsta barn som vuxna personer och behöver inte agera förälder åt dom längre. Deras relation är på en annan nivå och faktiskt mer som väldigt nära vänner när de träffas.

sextiotalist

Äldre 21 Aug 08:58

#35

Anonym (-) skrev 2014-08-21 08:45:00 följande:

Självklart känner inte du någon svartsjuka. Din man har ju fått dig att tro att han älskar dig lika mycket som han älskar sina barn.

Givetvis stämmer inte detta.

Men den diskussionen har vi haft i en rad andra trådar, du och jag. Så den behöver vi kanske inte ta igen. Du får fortsätta leva i din bubbla. Puss på dig!

Om du visste vad vi har pratat om det. Jag och min sambo har levt ihop väldigt länge nu, faktiskt längre än han levt heltid med sina äldsta barn.

Han är brutalärlig och skulle aldrig hymla om en sådan sak. Han har tom uttryckt hur idiotiskt det är när man rangordnar sina familjemedlemmar på det sättet långt innan jag läste om detta på internet.
Det är hos varandra vi tankar energi och kärlek
Jag är själv förälder och nej, jag rangordnar inte min tonåring och min sambo, kärleken till dom är självklart olika, men de betyder lika mycket för mig båda två, de är lika viktiga, men på olika sätt.
Det som bla skiljer kärleken mellan tonåringen och min sambo är att det krävs nog betydligt mer från tonåringen innan kärleken sviktar.

sextiotalist

Äldre 21 Aug 10:07

#41

Anonym (-) skrev 2014-08-21 09:35:42 följande:

Din man skulle välja att rädda sina barn, framför dig, ur ett brinnande hus.

DÄR har du skillnaden. Du kan ALDRIG bli lika värdefull som hans barn. Du är utbytbar, det är inte ett barn.

Om jag inte kunde ta mig ut själv från ett brinnande hus och hans barn kunde det, då hade han räddat mig.
Jag är lika värdefull som hans barn, det vet jag.
Nu är hans barn vuxna, vår tonåring är snart vuxen så det är inte relevant.

sextiotalist

Äldre 21 Aug 10:11

#43

Anonym (oersättlig) skrev 2014-08-21 09:46:14 följande:

För de flesta finns väl ingen kärlek så stark som den man känner för sitt barn. Sen att den är av ett annat slag än den man känner för sin partner är en annan sak. Att mista sitt barn genom sjukdom eller olycka är en livslång sorg. Ingen och ingenting kan ersätta ens barn. Många är de som mist sin man eller sambo, men som finner kärleken och lyckan igen tillsammans med en ny partner som de älskar lika högt som den de miste. Men ett nytt barn kan aldrig ersätta förlusten av det barn som togs ifrån en. Det är i alla fall min tragiska erfarenhet.

En ny partner kan inte heller ersätta en tidigare älskad partner, har ett par vänner som förlorat sina män och de män de har träffat efteråt har aldrig varit en ersättning för den tidigare. Det kan vara en livslång sorg. En väninna till mig förlorade sin man tidigt, de som kommit efteråt har aldrig tagit hans plats och nu är hon singel.

sextiotalist

Äldre 21 Aug 10:33

#46

Anonym (-) skrev 2014-08-21 10:21:40 följande:

Fast så skrev jag ju inte.
Om han bara kunde ta med sig alla sina barn, eller dig och alla barn utom ett, så hade han ju valt alla sina barn. Det säger ju sig självt.
Du är som sagt utbytbar. Det är inte hans barn. Oavsett ålder på barnen.

Både jag och sambon skulle välja den som hade det svårast att ta sig ut själv. Du vet inget om min och sambons relation, så där kan du hålla tyst.
Det finns ingen som utbytbar, varken barn eller vuxna. Däremot kan känslor försvinna och man får en annan relation eller så bryter man relationen helt pga känslor. Men man byter ut personer om man har ett sunt känsloliv

sextiotalist

Äldre 21 Aug 10:47

#52

Anonym (oersättlig) skrev 2014-08-21 10:40:27 följande:

Nej jag menade inte att en man ersätter en annan, eftersom varje människa är unik, och därför kan ingen ersätta någon annan. Men en ny partner kan komma med ljuset och kärleken, som får oss att älska igen. Frågar man vad som är det allra värsta som skulle kunna hända, så brukar alla föräldrar svara "att något skulle hända barnen".

jag har vänner som förlorat barn, deras andra barn är lika mycket kärleken och ljuset i deras tillvaro, även om det förlorade barnet inte finns kvar.
Det de däremot säger, är att de troligen inte hade klarat sig igenom detta om de inte hade haft sin partner bredvid sig, det var kärleken mellan dom, som gjorde att det gick.
En väninna till mamma förlorade både ett barn och sin make i en olycka och hon säger än idag att man kan inte säga vad som var värst, det var en lika stor sorg att förlora båda två.

sextiotalist

Äldre 21 Aug 11:05

#54

Anonym (-) skrev 2014-08-21 10:51:26 följande:

Givetvis hjälper en partners kärlek till i en sådan hemsk situation.
Men om personen hade fått välja mellan att ha sitt barn bredvid sig och sörja den bortgångne partnern, eller att ha sin partner bredvid sig och sörja det bortgångna barnet, så är valet VÄLDIGT enkelt; man vill hellre ha sitt barn i livet.

Man väljer sitt barn framför det mesta - sina syskon, sina föräldrar, ja till och med framför sig själv. Så HUR, jag frågar HUR kan du tro att du betyder lika mycket som din mans barn? - Nu kanske. Men när det verkligen kniper, så går hans barn före dig, tro mig.

Jag tycker det är en ganska hemsk människosyn att man rangordnar.
Om min sambos barn, utan anledning, skulle behandla mig illa, då skulle han ställa sig bakom mig, det vet jag.
Att välja någons död framför en annans död, nix, det valet skulle inte ens varken jag eller min sambo ta.
Jag är så egoistisk, så jag skulle inte ens offra mitt eget liv för någon, faktiskt.
Sedan kommer frågan, har du vuxna barn?

Det finns många familjer där barn och vuxna har brutit med varandra, av olika skäl, det behöver inte vara dysfunktionella familjer, utan bara det att de inte trivs med varandra.

sextiotalist

Äldre 21 Aug 11:19

#58

Anonym (-) skrev 2014-08-21 10:41:13 följande:

Okej. Jag omformulerar mig:

Om din man fick välja EN i familjen som skulle bli avrättad, så skulle han förmodligen välja dig och inget av sina barn.

Jag är ganska säker på att han inte skulle välja,

Men ser man runtomkring i världen så finns det kulturer man offrar sina barn för hedern.
Och går man längre bak i historien så offrade man sina barn om det behövdes, det gör man även inom djurvärlden.

Så ja, det finns många föräldrar som kan offra sina barn

sextiotalist

Äldre 21 Aug 19:28

#69

Anonym (stackare) skrev 2014-08-21 19:02:55 följande:

Det där är en sanning med modifikation. Jag har en lite annan utgångspunkt på det hela än vad du förmodligen har, då mitt barn är över 20 år och jag har en partner (ej biologiska fadern) i mitt liv. Jag kan inte säga att jag skulle kunna låta min son dö hellre än min partner, det finns inte. Men jag kan inte heller säga att jag skulle låta min partner dö, istället för min son. Båda valen går inte att göra. Jag kan (vill) inte leva utan någon av dem. Och sen vill jag säga dig, med tanke på min erfarenhet av barn som flyttat ut: Jag inser nu att barn bara är till lån. Mitt barn är numera "vuxet" och bor själv, arbetar, har flickvän och försöker skapa sig sitt eget liv. Han älskar mig tillbaka och vi träffas ibland. Den jag lever med varje dag som vuxen och som dagligen delar (på ett vuxenvis) min glädje, min sorg, framgångar och motgångar är min älskade make. Skulle han gå bort får jag leva helt ensam. Vad jag menar är att jag kan inte leva utan NÅGON av dem, och skulle jag rädda någon räddar jag BÅDA. Ett barn är aldrig utbytbart precis som du säger. Men har du träffat ditt livs kärlek är den inte utbytbar heller. Alltså tror jag att du aldrig upplevt en sann vuxenkärlek utan bara den villkorslösa kärleken de flesta föräldrar har till sina barn. Jag menar alltså att du antagligen inte levt så länge och har så stor livserfarenhet ännu ( utan att förringa dig, vi blir alla äldre och får mer livserfarenhet). Och ditt påstående kan inte sägas gälla för alla. Sanningen är mycket mer komplicerad och full av knutar än så, vi kan älska många på olika sätt men som ändå inte utesluter att man älskar någon annan lika mycket (men på helt olika sätt).

Visst är det så. När vår tonåring flyttat ut, så är det sambon och jag, det är vi som delar vardagen och ingen mer.
Som du skriver, barnen har man till låns, och sedan är fria när de flyttat hemifrån.
När de är små så har man ett ansvar över dom, att se till att de mår bra, att de är trygga och att de trivs med livet, när de flyttar hemifrån, så är det deras ansvar att de mår bra, att de är trygga och att de trivs med livet, inget som vi föräldrar kan göra något. De kommer ta och göra val, som man inte alltid gillar.

Som förälder kommer man tillhöra deras nätverk, precis som syskon och nära vänner gör. De kommer själva utöka sitt nätverk och det är inte säkert att det är till föräldern man alltid vänder sig till när det kniper, utan till deras utökade nätverk.

Svartsjuk på vuxen dotter

INNEHÅLL