Alla som tjatar om att barnet alltid kommer först. Tyvärr så stämmer ju inte det. Jag vet en massa, oftast män, som mer eller mindre skiter i sina barn när de träffar en kvinna.
Jag var själv tillsammans med en som undvek sina barn när jag sa att jag tyckte barn var jobbiga..
Inget jag blev impad av och jag tjatade på honom att träffa dom men han var rädd att jag skulle tröttna på allt om de kom ofta..
Går det någonsin att låta bli att känna svartsjuka mot partnerns barn? Min särbo har en 20-årig dotter. Hon har åkt utomlands för att plugga i ett år, i ett land där det förekommer oroligheter. Ett år då vi inte kommer att se henne, då resan är lång och dyr. Jag tycker att det är en lättnad. Men jag har svårt för min särbos sorg, saknad och oro... samtidigt som jag förstår att det är naturligt.
Men själva mina känslor blir så svarta. Jag kan inte låta bli att tänka att om det var jag som skulle åka till det landet, så skulle han inte oroa sig lika mycket, inte sakna mig lika mycket, inte vara så upprörd att han måste vara hemma från jobbet två dagar (vilket han var när hon hade åkt). Jag vet inte om det är så, men jag inbillar mig även att det blir värre för att det är en tjej. Att han inte skulle vara lika beskyddande om det var en grabb han hade haft, och då skulle jag inte heller känna lika mycket konkurrens om hans kärlek och omtänksamhet.
Kommentarer? Någon som känner igen sig?