Du är garanterat långt ifrån ensam.
Det är jobbigt när folk i bekantskapskretsen skaffar barn. Eller för den delen folk man inte känner och folk på TV och barn i allmänhet. Man kan inte låta bli att känna sig bitter. Vi har valt att inte berätta för vänner etc för att slippa en massa jobbiga frågor om hur det går. Jag tycker att det är tillräckligt jobbigt att inte veta själv hur det kommer att gå osv.
Föräldrarna vet, men det är inte helt enkelt heller. Vi berättade för att slippa höra tjatet "när ska ni skaffa barn?", "är det inte dags för barn snart?" osv. Så vi berättade hur det var och att det finns en stor risk att det inte blir nått. Vi sa som det var, att det är minimal chans att vi kommer lyckas. Jag tror till och med att vi tog i lite extra så att de verkligen skulle förstå att det kanske inte blir nått och sluta tjata.
Tyvärr verkar de inte fatta alls. Nu tjatas det om IVF och när vi ska iväg, vad vi gör, hur det går, att vi måste tänka på vad vi äter, vad vi dricker, vad vi gör osv osv. Inte en enda fråga om hur vi mår, inget om hur vi ställer oss till att det kanske inte blir nått. Det verkar som att de tror att det bara är att åka och stoppa ett barn i magen och åka hem och föda. De fattar inte hur svårt det är trots att vi försökt förklara. Man blir bara arg och ledsen och vill strypa allt och alla.
Man får höra gör si, gör så, det kommer snart. Man vill bara skrika "HÅLL KÄFTEN!!" och gå sin väg och aldrig komma tillbaka.
På grund av allt tjat och alla "tips" och dömande ord om hur vi lever och vad man får och inte får göra så har valt att inte berätta för familjen när vi åker iväg för IV. Vi har inte berättat om vårt misslyckade försök, vi vill inte svara på alla frågor. Jag vill inte höra kommentarerna att de tror ägget inte fastnade på grund av att jag gjorde si och så. Vi vill hantera situationen tillsammans och bearbeta allting ihop och pratar med varandra istället.
Jag orkar inte ta diskussionen med familj och vänner. Jag orkar inte höra kommentarerna om varför de tror att det inte funkade, vill inte höra deras dumma kommentarer om att de "har rätt att veta varje steg i processen".
Ibland blir jag ledsen över att folk är okänsliga men jag tänker att de inte menar det och försöker att glömma När ytliga bekanta frågar om man inte ska skaffa barn och skrattar till och frågar om inte mannen "skjuter skarpt" eller petar en i sidan och säger "haha, ni kanske får åka till danmark och köpa spermier istället" så vet man ju att de inte menar det. Jag vet att de inte har någon aning om vårt problem och att de bara försöker vara rolig. Men det gör ont i hjärtat, riktigt ordentligt. Många gånger har man funderat om det är bättre att bara vara öppen och säga "vi kan inte få barn", men samtidigt inser man ju att frågorna inte kommer sluta där och jag tror de frågorna blir jobbigare än att bita ihop och tala om för sig själv att folk inte menar något illa med det de säger.
Det är så svårt allting och det finns inga rätt eller fel. Man kan bara göra det man känner själv och viktigast tycker jag är att prata med sin partner och vårda kärleken.
Något jag känner att jag saknar är dock någon vi kan prata med och dela erfarenheter med. Vi skulle vilja träffa någon annan i samma sits, någon som faktiskt förstår. Det finns mammagrupper, gravidgrupper, väntabarngrupper och ja allt. Man sitter med andra och pratar och lär sig och diskuterar. Men för de där det inte går, de som inte kan vad händer med dem? Varför finns det ingen grupp för ofrivilligt barnlösa som läkaren kan berätta om?
Oj vad långt det blev 
Eller vad tror ni? Kommer de hålla vad de lovat??
