Är det fler än jag som känner sig som en bitterfi..a ibland?

Jag orkade bara hålla mig ett år. Sen orkade inte jag något mer.. utan dom som kläckte ur sig frågan, " när är det er tur då?" Eller börjar det inte bli dax för er snart" Dom fick höra dom.. Tror inte att dom vågar fråga så nå mera nu som tur är..:-P Men nu är jag som en öppen bok. Känns som att alla vet om det ..(utom killen föräldrar, och syskon)..Vi kan ju få överaska någon isf..om det nu sker...

Om inte annat tycker jag det är väldigt skönt att jag nu blir lite förstådd varför jag inte orkar vara uppe i små bebisar.. eller varför jag inte tar på någons mage, eller vill sitta och prata om olika gravid saker.. Och dom som kommer och berättar att dom är gravida, gör det med respekt... och tar det lugnt med mej, efterosm dom inte vet om jag ska brista ut i grån pga min egen situation eller att jag kanske har en bra dag så det känns fint.

Man märker att man har många förstående vänner omkring sig iaf. Och när man tänker efter hur man beteer sig så förstår man ju inte hur dom någonsin ska bli glad för mn skulle med tanke på att jag gömt mig under deras "lyckliga tid" men då får det vara så.. för det är ju inte alla som behöver gå igenom en sån här "deprission"  i livet..    

Jag tycker ni ska soptta ur er, det känns så skööönt! dessutom så blir det ju lättare att träffa på par med liknande problem om man vågar vara öppen själv. Oavsett dom runt omkring kommer ju förmodligen bli extra glada när man väl lyckas.. (får vi hoppas på iaf)   

Jaaa det är skönt att spotta ur sig det!!!

Mitt 7 försök ivf misslyckades SAAATANS JÄVLAAA SKIIIIIT!!!!
När är det min tur?? Aldrig??

Idag är en skitdag minst sagt. Skulle haft BF idag. Är dum i hela huvudet och går så klart in i februaritrådarna och kollar. Kan ingen bara skjuta mig just nu? Vill bara den här dagen ska vara över så jag kan ta tag i framtiden.

Gaaaa: Fy vad trist!

Angående att prata om det så har jag faktiskt inte fått några frågor men jag pratar om mina två missfall om nån frågar. Jag skiter i om DE blir illa berörda. Frågar de så får de räkna med ett mindre roligt svar helt enkelt.

Det här med att hålla det inne, inte berätta om sin situation, tror jag blir tyngre än vad det är att faktiskt säga som det är till ens vänner. Det är ju hos dem man kan få det bästa stödet. 

Om ens vänner inte vet om ens situation så är det klart att man själv får känslan av att folk kastar sina ulligull-barnhistorier och tjafs.  

Sen är det klart att det inte alltid hjälper, folk går ju och skaffar barn ändå likt förbannat (apropå bitterf****a) och det ska de väl kunna få säga utan att en annan ska gå sönder och samman. Men många gånger kan jag tycka att fokus hamnar så mkt på att föräldrar/familjer alltid ska ha rätt att tycka att allt är så mysigt och bra och glädjas åt allt, när vi som är barnlösa bara ska stå vid sidan om och le och hålla käften.  

Hemkommen från en fest med många många bekanta som var där.., fick frågan flera gånger om det inte var dags snart för mig och sambon att bilda familj snart....ville bara skrika och gå hem.men skulle hjälpa till med städningen så jag fick stanna.
Och så var där en gravid kvinna som såg så lycklig ut så att man ville spy.( iallafall i just detta tillfälle) kuuuur.......tka wodna!

Hoppar in här också. Känner igen mig i det ni berättar. Har just nu 6 st i min närhet som är gravida. Och självklart har det ju gått hur lätt som helst, och på första försöket för i princip alla. Någon av dem hade försökt i 3 månader klagade på att det tog tid.. Själva har vi försökt i två år och har precis börjat med IVF (sprutar nu).

Visst kan man glädjas åt andras lycka. Men ibland blir det lite väl mycket med bilder på facebook och sparkande magar. Jobbigast av allt var nog att min lillasyster som är 5 år yngre precis blivit gravid. Jag är glad för hennes skull och att jag ska bli moster. Men jag  hade nog alltid föreställt mig att jag skulle få vara först att berätta för mamma och pappa att de ska bli morföräldrar..

skönt att prata av sig här. Känns inte som de runt omkring fattar vad man går igenom.

Liwa... Min ena lillebror är pappa...och min andra lillebror som är 6 år yngre har precis börjat försöka med sin tjej.
Saknas bara att min lillasyster som är 15 år yngre än mig får barn förre mig.
Jag älskar och är glad för mina syskon och min brorson... Det är bara det att det känns som att det går i fel ordning.

N3NN3 Har också en bror som är 15 år yngre men han är bara 19 så där dröjer det förhoppningsvis ett tag :)
Känns extra tufft eftersom syrran inte alls varit inne på barn innan och sen precis innan vi ska börja med IVF så blir hon gravid. (kunde de inte bara väntat några månader till)

Men nu så är vi på G och jag håller alla tummar och tår för att det lyckas. Hur går det för er, hur länge har ni försökt?

Min lillasyster blir 14 i år.
Vi började försöka runt årsskiftet 2009/2010.
Blev med "barn" våren 2010. Med "barn" så menar jag att de bara hittade säcken när vi var inne på vår inskrivning. Fick ingen ordentlig förklaring på varför nått sånt kunde hända. Fick inget missfall utan kroppen trodde fortfarande att den var gravid så jag beslutade mig för att skrapas.gjorde min skrapning i början av juni -10. Sen har vi försökt sen dess men inget händer.

Hur länge har ni försökt?
Vad är era historier? Har ni lyckats bli gravida nån gång?

Vi har försökt i drygt två år. Har klassats som oförklarligt barnlösa. De hittar inga fel på någon av oss förutom att ägglossningstesten inte visar något utslag. Fick Pergotime men det gav inget resultat. Nu har vi precis börjat med IVF, jag är på 5:e sprutdagen har inte haft några biverkningar förrän idag då jag känner mig jättesvullen och fick värdens humörsvägningar. Ska ta blodprov imorgon och VUL på tisdag. Hoppas allt ser bra ut