Är det fler än jag som känner sig som en bitterfi..a ibland?

Vi står som sagt i kö nu och har blivit lovade att få komma på ett första samtal inom tre månader (en månad har nu gått så inom två nu), men sen vet jag inte om vi kommer få börja direkt då eller om vi får vänta igen på att starta själva behandlingen. Jag har inte fått någon behandling, de är SÅ övertygade om att ingenting är fel. De har faktiskt inte ens velat ta blodprover för att kolla så att jag har ägglossning eftersom allt tyder på att jag har det. Jag kan väl förstå det fast samtidigt känns det lite konstigt att inte kolla upp en sån grej...Jag känner så mycket igen mig! Har också alltid velat ha barn tidigt, helst först av alla kompisar av någon anledning. Än så länge är det inte jättemånga av mina närmaste som har fått men jag vågar inte ens säga att vi försöker för jag är så himla rädd att de ska bli stressade och börja försöka och lyckas på en gång. För då vips står man ju där och alla kompisar har fått men inte man själv! Hemska tanke!

Jag var inte så noga med att vara först utan jag var 32 åe vi hade varit tillsammans i måååånga år. Så vi kände att det var dags.
Vi talade inte heller om det för någon till att börja med, men det var inte hållbart. För efter vårt bröllop så var alla på mig och indrade om det inte var dags snart. och jag mådde jätte dåligt av frågorna och att ljuga. Tillslut blev svaret vad f-n tror du?? Efter alla dessa år att vi inte försökt??!!
Kanske inte det bästa att säga, men gud vad skönt det var

Nu är problemet att när vänninorna ska berätta för mig så börjar de grina. För att de vet att vi är inne på vårt 6 år nu...

Ni har ju i alla fall inte den biologiska klockan dunkandes i öronen som vi har

Har nu skrivit upp detta om TSH, det ska jag ta upp när jag ringer människan på kvinnokliniken igen! Jag menar, om det är detta som är felet så spelar det väl ingen roll hur mycket man försöker!!!

Nä det har vi ju inte än tack och lov...
Håller tummarna för att det funkar för er snart ändå!!!!!!!

Tycker inte att det här med ålder spelar roll för vem det är mest "synd om". Jag är tex 29 och har velat sen jag var 22. Så min klocka inom mig har tickat ett tag. Det där med att vänta tills man är äldre är ju ett eget val.
Inget illa menat mot någon, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Håller med Stje. Det är som om det inte är synd om oss runt 30. Jag förstår att det känns ännu mer pressat när man är 35 eller 40. Men om man har försökt länge när man är 30 och det inte går är det lika jobbigt. Man vet ju inte om tiden hjälper heller. Jag brukar bli upprörd när folk säger att "du har ju tiden för dig". Jag förstår att de menar väl och har rätt. Men det känns lite som "men lilla gumman, det är väl inget att gråta för.

För mig handlar det inte vem det är mest synd om.
Alla mår dåligt på sina sätt.

Problemet för oss "äldre" är att vi inte får även om vi vill försöka vid en viss ålder.

Tro mig att min bebis klocka har slagit väldigt länge även längre än vi försökt. Men det är rätt själviskt att lura sambon till en graviditet när han vill vänta...
Så tro mig det är inte så valfritt för oss heller!!!!!!!!!!

Det finns olika klockor som tickar!!

Jag rekomenderar alla som vågar prata med mig om mina problem att vänta inte man vet aldrig vad som händer...

Känner igen mig i allt ni skriver, jag va en riktigt bitterfitta tills jag gick på zonterapi, och tanten hypnotiserade mig på någe vis... känns bättre nu, men det är ju inte som att längan gått över.

är inne på 2,5 år nu. Igår fikc jag veta att jag ev har pco. Man behöver gå på en privatklinink 14 mil hemifrån för att kunna konstatera en sån sak, dom duker inte till något sådant på vårat kommunala sjukhus.

Så nu börjar nya försök , kör lchf, äter matformin och pergotime.. MAN FÅR VARA ARG! och nu vet allla som frågar mig exakt vars jag står.. för jag orkar inte  heller hålla det innom mig. Det är skönare när man får soptta ur sig..

Gaaaa, det känns som om du blev arg på det jag skrev. Jag menar inte att det är någon tävling om vem det är mest synd om. Jag förstår att det är ännu mer stressande när man kommer upp i åren. Jag är glad att vi inte började försöka senare. Jag har alltid sagt att man inte ska börja för sent för man vet aldrig. Men alla bara säger att man har tid på sig. Jag var 27 när vi började. Nu är jag 31. Oavsett hur gammal man är är det tungt när det inte går.

Jag blev faktiskt mest besviken av vad ni skrev.
Förlåt med det kändes inte så igenom tänkt det ni skrev... Alla har inte lyckan att träffa sin partner i tidig ålder.
Och som i mitt fall så är vi lika gamla och det tog min man längre tid att komma till denna länktan.

Nu har vi kämpat i ca 5-6 år (vem räknar) är 37 nu och denna ålders stressen tilltar.