Varför har så många killar svårt för att höra av sig och vad gör man?

När hördes ni senast? Han glömmer inte din existens, men han kan säkert ha glömt det där med högtalarna. Låt honom komma på det i sin egen takt, det borde ligga i hans intresse, inte ditt.

Han får väl tro vad han vill, du kan ju också vara upptagen.

Har inte läst igenom hela tråden men känner igen mig lite om hur tankarna kan börja snurra när man vill träffa någon. 

Nått som jag har lärt mig är att om mannen vill ses/ är intresserad så hör han av sig. Värsta känslan är ju bär man varit för på tjatig och känner sig dissad. Den vägrar jag ha! Planera annat TS. Du kommer tänka på honom ändå men det kommer kännas lite lättare. Ta inte hans tystnad så hårt. Alla är vi olika. Killar tenderar ju att vara rätt avslappnande. Han hör säkert av sig. 

Du med namn HejHej - man märker på dig att du gjort jobbet och gått i Terapi, wow! Därför också kan du vara en stor hjälp för andra som nu! Du skriver ur olika perspektiv som känns helt sunda och fullt realistiska kring mitt uppmålade såkallade ångestpåslag och frågetecken där som skapas i det tysta.

Ja, exakt - Vill han få tag i mig på andra sätt efter imorgon när mobilen lämnas in så finns det i dagsläget så många andra forum att höra av sig på, om han nu vill ta kontakt. Det är liksom inte nu eller aldrig jag kommer höra från honom, ska jag intala mig själv.

Har man däremot inte hört något förens julafton kan jag ju alltid önska God Jul på Messenger om inte annat. Men även där blir jag stolt och vill lägga den bollen till honom.

Som barn - Jag är skilsmässobarn sen 2 års ålder och bott varannan vecka hela mitt liv tills jag fyllde 19 i princip.
Jag har tampats med svartsjuka och rädd för att bli bortvald när vardera förälder skaffade nya barn i nya relationer. 
Jag kände ofta att jag ville försvara den ena föräldern mot den andra och vice versa för att vid minsta lilla gnäll ville jag att dom skulle vara sams. Jag brottades också alltid med att inte vilja vara till besvär, då jag som barn var rätt försiktig och ville inte att någon skulle tycka något var jobbigt, konstigt eller ledsamt pga mig. Jag drabbades också av stor saknad mellan varven när det var byte av vecka och jag kunde känna tomhet efter den ena / andra föräldern. Men har fått så mycket kärlek och glädje under barndomen På olika sätt.

Såååå, när man kollar i backspegeln är det kanske inte så konstigt att jag som vuxen i dag vill ta mycket ansvar i relationer, rädd för att bli övergiven om man är för på, och analyserar som en tok om personen i fråga faktiskt tycker om mig eller kanske träffar andra samtidigt i denna tystnad, varpå mina negativa svartsjuka känslor dyker upp och jag blir halvt paranoid och tror det värsta om både personen och en eventuell situation. 
Ser ju nu när jag skriver att mycket av mina behov och övertänk handlar om det lilla barnet. Och henne vill jag omfamna. 

Yes, min bästavän ringde nu på morgonen och bara ville snacka runt och kolla läget - då berättade jag detta med mina känslor och tankar kring att vilja och inte vilja ta kontakt. 
Hon sa att varför ska du X krusa honom hela tiden? Han har väl också en telefon att höra av sig med? Och du har ju vart snäll nu och erbjudit dig ditt och dat, nej jag tycker han ska höra av sig nu även om NI kunde höras i veckan enligt honom - Så sa hon och jag håller med. 

 

Läst lite sporadiskt. Är inte alls ovanligt att känna som du TS. Jag har varit i dina skor. Nu har jag lärt mig mer om mig själv och blivit lite starkare men kan få dendär känslan ibland ändå. Även om det går över rätt fort och är lättare att se realistiskt på allt nu. 

Vid ett tillfälle gick jag också i terapi. Det hjälpte men som sagt man ändrar sig ju inte helt pangbom. 

Det jag tycker du ska göra nu är att fråga dig om du verkligen vill ha en kille som inte ens har förmågan att höra av sig? Tänk om ni blir ett oar på riktigt. Kommer han vara lika oengagerad då? Lek led sånna tankar istället. Ofta är det just bekräftelsen och känslan man vill åt. Kanske inte alltid just killen i sig ? 

Må gott

Åh förstå verkligen med tanke på din barndom att du har det som du har det. Fick lära mig på terapin att barndomen sitter kvar sen när det kommer till relationer som vuxen.

Men nu när du insett det har du gjort en stor del av jobbet.
Du kommer klarade det här bra! 

Bra kompis har du också som hjälper dig med att komma rätt i tankarna. 

Tycker du ska låta honom önska god jul och gör han inte det så är han inte tillräckligt bra. En bättre person kan du få, lovar! Håll ut bara!

Vi hördes senast i fredags TS. Det var då som jag skrev om högtalaren och att jag bara hade denna telefonen till nästa torsdag och han svarade med VI kan höras nästa vecka. 

Ja jag planerar upp mig!

Ja man ska nog låta han kliva fram och önska god jul på julafton OM han inte hört av sig innan. 
Annars kommer detta jobb med mig själv som jag håller på med just nu vara förgäves och det kommer ju inte kännas bättre på självaste julafton att vara den i mitt fall som hör av sig först, snarare förnedrande mot mig själv och är det någon dag man inte vill paja och känna sig dissad så är det väl julafton. 

Åh hehe, hade så önskat att ta en kaffe med er alla nu och sitta och tjöta om olikheter i dejtingstadie, relationer och manligt/kvinnligt. Verkar som att dom flesta verkar känna igen sig liksom.

ja vi är nog många:) borde till och med finnas ett café för just såna träffar haha :) 

Update:

Fan, hata mig inte nu, för det kanske jag gör snart själv tillräckligt...

Men det komiska var att jag såg han & hans bil i bilkön mitt i stan och jag greps av ännu mer ovisshet och längtan efter kontakt. Händer att jag ser han lite då och då i perioder i sin bil men nu var det kanske 2 månader sen. Han såg dock inte mig nu, han var 3 bilar framför. 

Till saken: Jag kunde inte hålla mig från att skriva. 
Tycker ändå jag vart duktig i 5 dagar och vart tyst. Nu när jag såg hans bil tog det stopp och ja jag kanske har grova problem men började tillslut nästan bli illamående för väntan tog över hela mig. 
Tänk er själva: Jag jobbar min sista arbetsdag, jobbar ensam i arbetet, har därför inte jätte mycket att skingra tankarna med , en 3 veckors lång oplanerad ledighet väntar och julen gör sig påmind överallt som för mig och många andra är en tid för kärlek, gemenskap och trevligheter. 
Och jag kände i skrivandes stund till honom att det kommer kännas lika jobbigt att gå runt dag ut och dag in i ovisshet som att veta att han kanske är uppbokad framöver kring jul för att ses. Då vet jag ju iallafall och slipper undra och vara velig. Även om jag gjorde det lätt för han återigen och att detta spär på att han kanske kan ta mig för givet men han skrev ju trots allt att VI kunde höras i veckan. 

Det jag skrev var rätt få ordigt men frågade om vad han hade för planer till helgen såhär innan jul. 

Inte en allt för udda fråga...
Vill han träffas så har han chansen nu iallafall.

Han har inte svarat än men det kommer säkert något inom kort under eftermiddagen/kvällen. 

Om han inte kan i helgen så hoppas jag att han kanske förekommer om ett annat datum? 

Näe, även om det var ett välförtjänt försök från min sida att hålla mig på min kant så tänker jag samtidigt att livet är för kort för att inte veta vart man har personer.

Ja det kommer ju inte ändras över en natt det att höra av sig för mycket:) 
Men kanske om ett halvår.

Längtan efter allt det där som närhet och kärlek handlar om är supersvårt hantera. 

Du får uppdatera sen om han svarade. 

Hur går det för ts?