Varför har så många killar svårt för att höra av sig och vad gör man?

För mig blev det bättre hantera kontakten med män när mitt självförtroende äntligen blev starkare. skillnaden var då att jag tex aldrig behövde spela svår. Istället var jag bara svår/ mig själv utan idéer om hur jag borde eller inte borde göra. i en situation när jag tidigare trodde att jag borde göra vissa saker, svara, beundra, ge tips, allt möjligt som jag egentligen hade kunnat skita i. Men ideen om att jag vill ha honom, är rädd att han ska försvinna och vanan att alltid ge mer än att få gjorde gränsen svår.

Om en kille inte hör av sig nu så är det lättare för mig att känna en gräns. Förut var gränsen full av idéer. Alltifrån skyldigheter jag trodde jag hade till att få saker gjorda i ett försök till relation. 
Nu är det även lättare att sätta gränser för mina barn. Dåligt samvete är en del av föräldrarollen men för var den svår att behärska. Nu kan jag säga nej med eftertryck och självförtroende. 

Och en till grej. Vissa mön har varit otroligt intensiva i början  och liksom drar in en i något för att i nästa stund ledsna på att jag var så följsam. Så numera får jag stor red flag när en man är intensiv från start. 

Fortfarande inget livstecken från hans sida varken vare sig det gäller högtalaren han kunde få eller något annat...
Även att det var han som skrev att Vi kan höras nästa vecka så verkar han vänta in kontakten från mig? 
Fär såhär lång tid ska det ju inte behöva ta att svara på om man vill ha en utav dom där högtalarna till sig eller sin dotter? 
Det är ju liksom inget livsavgörande beslut han ska ge besked om? 

Han tänker säkert detta nu och är Helt cool lugn som helst typ att ? äsch hon hör säkert av sig i dagarna som vanligt och förekommer om att både höras och ses när det passar henne, och då kan jag svara om högtalaren ? 

Är det udda att fortfarande inte ha hört ifrån honom trots att det bara är 1,5 dag in i nya veckan? Eller bara jag som är så ovan att hålla mig borta och låta saker ta tid kanske?

Det är bara tisdag :) Om han är intresserad av högtalarna får han väl höra av sig? Låt det ta tid :)

Jag får en känsla av att du och jag är lite lika där kring att ha svårt att vänta.

Jo men du vet, nu är det ju din idé om när han borde svara. Du har gett honom ett erbjudande. Sen är det hans ansvar ta hand om det. Nu är du fixerad vid hans engagemang och nästa träff. Han tänker kanske inte ens på högtalaren. 

Samtidigt ja det är för tidigt utgå från att han redan borde hört av sig. Och som du säger ligger det nog i bakhuvudet att du ändå kommer höra av dig. Han tar nog det med högtalaren som att du hittat en anledning till att ses. Sånt märker man. 

Så det ända du kan göra är att träna på att inte försöka tänka ut vad han tänker och borde. Du och ditt, det är det som gäller. Dvs, du har erbjudit en högtalare! Hans del är att ta hand om det. Ingen mer. 

hjärnan älskar att älta i cirklar. Träna att bryta tankarna. Få in något annat. 

Mycket möjligt att högtalaren för honom kanske inte är prio i huvudet men tycker att ju mer dagarna bara går, desto mer oförskämt och respektlöst tycker jag att det blir att inte ge varken ja eller nej på den gåvan/erbjudandet. 
Men det är så jag resonerar, är själv väldigt väluppfostrad just kring den biten att alltid tacka för sig, ge respons och vara hövlig, speciellt när man får något. Något mina föräldrar var stenhårda med så detta med sunt förnuft och visa tacksamhet sitter så långt in i ryggmärgen på mig. 

Sen absolut, vi har olika behov han och jag! Jag är mer åt det otrygga ambivalenta hållet medans han är undvikande ambivalent. Inte en super lätt match alla gånger men inte heller helt ovanligt att dessa anknytningar dras mot varandra har man ju hört. 

Påtal om tacksamhet så är jag glad för att ni engagerar er och skriver ur olika synvinklar hur jag kan ändra mitt sett att se på saken med andra ögon. Varenda rad av er jag läser så känner jag hur vettigt det låter. 
Och älskar på ett sätt att det uppenbarligen finns fler där ute som har svårt med tålamodet och inte bara skriver dumpa som svar på något man nojar för här på FL. 

Något jag gjort här under eftermiddagen är att skriva en lista på saker jag kan fylla min lediga dö-tid med då risken är som störst att höra av sig. Det känns bra för det är rimliga aktiviteter, som att ta tag i något i hemmet jag länge tänkt på, ta tag i träningen på gymmet, läsa den där boken, handl julklappar osv. 

Tyst kommer jag vara iallafall. Inte annat för att se mitt egna värde och utmana mig själv till att fokusera på mig själv och ej Vad han gör/tänker/tycker. Någon gång måste han ju dyka upp kan man väl hoppas på. Sen om det är om 1 vecka, 3 dagar eller 1 månad men jag är också värd att uppmuntras via sms och intiativ så då måste man göra en förändring för att få en förändrin, så han får möjligheten att steppa upp.

Exakt! Dåligt av honom, håller med! Jag är av samma sort som du. Uppfostrad att vara tacksam och att visa det. Men har slutat engagera mig i andras brist på det.

Så ta hand om dig precis som du börjat göra nu! 

Precis, man är som man är man ska väl vara extra tacksam någonstans just för att man är uppfostrad till denna artiga kvinna med förnuftet på rätt ställe haha! 

Nej exakt, det är ju inte sånna som oss som ska ta ansvar för deras sämre handlingar. Inte vårt ansvar, om dom inte kan bättre. Den enda det blir pinsamt för i längden är ju dom själva. 
Men men, ska inte haka upp mig för detta - jag får se det för vad det är, liksom jag har ju inte lagt pengar på högtalaren själv utan den är ju något jag fått helt gratis så jag förlorar ju inte på det heller. 

Usch, har sovit konstigt inatt då jag drömt om honom till stor del. 

Kan inte släppa tanken på vad han skulle skriva om jag skrev först ändå...
Risken till 80% är väl att han skriver något liknande som förra veckan vi sist hade kontakt. typ att - vi hörs efter jul det är mycket nu, eller typ - Har planer i helgen och tack för högtalaren men behövs inte. 
Ja men något i den stilen lär han ju svara OM jag hade skrivit. Somsagt, ingen vidare verbal person på sms. 
Såhär länge brukar jag inte kunna hålla mig...därför det far och flyger massa tankar om jag bara ska skicka något men vad isåfall? 

Vill ju heller inte tjata hål i huvudet på honom om några högtalare jag själv egentligen inte bryr mig om.
Det enda jag vill, vare sig jag skrivit först eller på hans initativ är att höras med glada sms där man planerar att ses. 

Känns som han glömt bort mig? Tänk så tror han att jag är sur? Tänk så tror han att jag sitter här jätte upptagen och därför inte skriver något som jag brukar och att han då ej vill störa och håller sig borta?

Ska tilläggas att vi har alltid mer eller mindre haft kontakt på min jobbtelefon eller Messenger, för den använder jag mest men eftersom jag sagt upp mig och ska börja nytt jobb så lämnas den in imorgon och det skrev jag till honom sist vi hade kontakt (att han bara kan nå mig på detta nummer till Tors). Som svar på det då fick jag bara en glad emoji. 
Det har gått 5 dagar idag utan livstecken. 

Och detta med nytt jobb och byte av det, varför visar han inget intresse för min sista dag på jobbet liksom, frågar hur det känns, frågar vad jag har för planer på
min 3 veckors ledighet? Nope, inget. Bara jag som är drivande på sms somsagt. Han mer face to face.

Vad hade ni gjort? 

Det är ju det där med vad som pågår i din fantasi och förväntningar kontra det som faktiskt pågår i verkligheten och i hans värld. 

Tro mig jag har varit i din sits, många gånger. Terapi hjälpte tillslut. 

Du har en förväntan och förhoppning som gör det lätt att måla upp scenarier på varför han inte hör av sig. Men jag lovar dig att hade han velat få tag på dig så lyckas han med det, trots att du lämnar in mobilen och slutar det här jobbet.

Du måste bryta fantasierna och endast ta fasta på det som är konkreta bevis på hans vilja att ses. Han vill säkert ses men inte ifall du bestämmer hans känslor. 

Menar, bestämmer hans känslor på så sätt att du inte hinner ta det långsamt och låta honom upptäcka dig. 

Jag är sjukskriven pga för mycket energi åt fel håll (orsaken till att jag har möjlighet skriva här). Nu är jag mycket bättre och en stor orsak till det är att verkligheten är tydlig och lättare förhålla mig till.

Kanske du också har varit med om som barn att bekräftelse, trygghet och kärlek har varit otydligt och skiftat. 

Det behöver inte vara så att han är undvikande person men att han inte är i samma ja typ verklighet som du är när det gäller er kontakt.

Mitt förslag är faktiskt att du åker hem till en kompis eller vem som helst och bara pratar och pratar om allt det här. Släpp ut så mycket som möjligt. Låter du det fortsätta runt runt i ditt huvud så kommer det stanna där.