Anonym (8:e försöket) skrev 2024-11-11 22:23:20 följande:
Åh, beklagar missfallen. ❤️ Och tack för ditt svar! Önskar ingen annan olyckan, men det känns också bra att inte vara ensam i det. Jag pratar så klart med min partner, men välgrundat eller inte känns det som att det är min kropp som inte samarbetar. Och då är det på något konstigt sätt också någon form av skuld och skam - utöver stressen. Jag har inte varit mitt bästa jag sedan missfallet, har nästan stängt av lite. Som att jag uthärdar dagarna fram till ytterligare ett plus. Och återigen - nu har jag testat att plussa och fått förstå att det inte är någon garant.
Måste nog jobba mer på acceptans. Att man får vara glad över det som varit och det som går vägen, sörja det som är jobbigt men också försöka ha tillförsikt. Låter klokt att du testar att ge kroppen så bra förutsättningar som möjligt. I mitt fall tror jag att jag bara behöver försöka tro att det är möjligt och ta det med ro - annars blir resan mot en bebis (lång eller kort) bara påfrestande och jobbig. Livet tar inte paus, det ska levas även i väntan på väntans tider. ❤️
Jag förstår precis vad du menar ❤️ jag känner samma med att prata om det med sambon. Det går liksom inte förklara känslan av att konstant analysera kroppen och "signaler" hopp till förtvivlan och jag tror de helt omöjligt kan förstå det heller.
Jag vet inte riktigt om min idé om att göra allt är så klok eller om det bara gör mig mer manisk och stressad 😅🙈