Överklaga soc beslut.

Det här låter kanske elakt, men min erfarenhet är att soc inte omhändertar barn "on a whim" - tvärtom. Ofta låter de barn vara kvar i en fruktansvärt destruktiv miljö trots upprepade orosanmälningar och andra varningssignaler ...  så om de för en gångs skull faktiskt har omhändertagit så finns det nog väldigt bra anledningar till det. Såvida du inte verkligen känner dessa människor väldigt väl, och verkligen vet hur de är som föräldrar, tycker jag inte att du ska sätta igång nåt som kan riva upp potentiellt livräddande beslut.

Det brukar framgå i det beslut man får om omhändertagande hur man gör för att överklaga. Observera dock att det är en oerhört lång och omständig process som dessutom kräver att föräldrarna måste motbevisa att anledningen till soc beslut är fel - vilket innebär utredning av olika slag som kan styrka att dom är goda föräldrar etc etc.  Dvs att konkret motbevisa att mamman visst kan ta hand om barnen utifrån sina svårigheter osv. 

Har föräldrarna fått flera chanser att skaffa hjälp, få olika insatser osv och det ändå inte fått resultatet som önskats så är det tyvärr i princip kört. 

Soc säger att deras tanke är barnen ska återvända hem på sikt, så känns inte som barnen svävar i direkt livsfara då.

Nja, det är ju en frivillig placering så det finns ju inget att överklaga då. Då får de i så fall ta hem barnen och så får de se om Soc väljer att ta ett LVU och OM det går igenom i rätten så får de i så fall överklaga det beslutet.

Du säger att frun har lindrig utvecklingsstörning, men mannen då?

Ett av problemet är att frun suttit där ensam med minst två från soc.
Det soc har sagt har hon inte uppfattat rätt, de har
Inte erbjudit god man som hjälper henne på mötena, ändå står det i psppren att de känner de inte når fram till henne. Hade hon talat arabiska skulle det kallas in tolk utan tvekan.
Det står i sol personer med intellektuellt funktionshinder inte får diskrimineras .
Kruxet är det står soc bör informera om hjälp som finns att få, inte de måste, utan detta skulle frun själv veta.

Att barnen inte svävar i livsfara bör ju inte vara det enda kravet man har som förälder.

Någon har ju orosanmält denna familj från början, någon som såg samma sak som socialen såg under sin utredning. 

Har de haft kontakt med soc under lång tid? Har de erbjudits hjälp och stöd? 

Vad är det soc tänker ska hända under tiden barnen är i jourhemmet och som ska leda till att barnen kan flytta hem igen? 

Att överklaga går inte eftersom det är en frivillig placering. Det är ett helt sjukt system som ger soc helt fria händer att göra vad de vill med familjer utan att granskas av någon annan. De hotar med LVU, och eftersom det är de flesta föräldrars mardröm går man med på deras åtgärder. Och i och med att man har gått med på det kan man inte överklaga och då har ingen annan insyn eller möjlighet att avbryta åtgärden. Vägrar man åtgärden blir det LVU och man förlorar rätten till insyn och riskerar att förlora en överklagan. Föräldrar och anhöriga är helt maktlösa. 

Om paret har fått hjälp och stöd och inte klarat av att ändra hur de tar hand om barnen kan det ju vara så att detta var sista utvägen. Det de kan göra är att ta till sig de råd och anvisningar de får. Vi tvingades göra saker som vi visste var dåliga för barnet, men det var enda sättet att bli av med soc. I det här fallet vet vi inte om kritiken är befogad eller ej, men oavsett är det mest effektiva sättet att bli av med soc att göra som de befaller. 

Och var någonstans var mannen? Varför var inte han med på mötena?

Sedan kan man ju tänka om mamman inte fixar att sitta på ett möte, hur ska hon då klara av att ta hand om barnen? Det är väl en sak när de är små, men sedan? Om hon inte förstår det som sägs, så kommer barnen snart växa om henne i intelligens och tvingas agera vuxet gentemot sin egen mamma.
Det är inte rätt mot barnen. Och det som du skriver om diskriminering, det är ingen rättighet att ha barn och deras välmående måste givetvis sättas först i det här läget!

Exakt. Exakt!

Tyvärr är detta även min erfarenhet. De informerar inte om ens rättigheter utan de ska man känna till själv. Och så ska man, i den chock man hamnar i när de sagt vad de tänker göra, snabbt ta ett beslut som kan påverka resten av ens barns liv. Och för den här mamman är det givetvis extra svårt pga hennes funktionshinder. 

Därmed inte sagt att soc har tagit fel beslut. Det kan jag inte avgöra.