Jag vill fortsätta ha kontakt med min älskarinna

Affären pågick av och till under ett par år. Jag berättade för min fru som knappast förebrådde mig men var väldigt inställd på att vårt liv skulle fortsätta precis som förut. Hon hade inte någon som helst vilja att lämna mig. Om vi skulle separera fick det bli på mitt initiativ. 

Under alla år har jag varit henne till lags något jag vant mig med. Så det blev som det blev.  Jag vet att det låter som om jag är en toffel och håller med om detta. Det beror inte på att jag är särdeles viljelös utan p att min hustru är väldigt viljestark och styr familj, släkt och bekantskapskretsen. Ingen har en chans att säga emot henne.  

Jag resonerade med mig själv och kom fram till, att om jag skulle bryta upp, skulle jag i princip förlora allt inklusive barnen, för all framtid. Detta kunde jag bara inte acceptera.

Hade jag vid 25 vetat hur vårt äktenskap skulle utvecklas hade jag lagt benen p ryggen och sprungit. 

Jag har säkert del i utvecklingen när jag gärna vill vara till lags.

När jag mötte den andra kvinnan så var det första gången på många år jag upplevde att någon lyssnade och var intresserad av vad jag tyckte och kände. 

Affären pågick av och till under ett par år. Jag berättade för min fru som knappast förebrådde mig men var väldigt inställd på att vårt liv skulle fortsätta precis som förut. Hon hade inte någon som helst vilja att lämna mig. Om vi skulle separera fick det bli på mitt initiativ. 

Under alla år har jag varit henne till lags något jag vant mig med. Så det blev som det blev.  Jag vet att det låter som om jag är en toffel och håller med om detta. Det beror inte på att jag är särdeles viljelös utan p att min hustru är väldigt viljestark och styr familj, släkt och bekantskapskretsen. Ingen har en chans att säga emot henne.  

Jag resonerade med mig själv och kom fram till, att om jag skulle bryta upp, skulle jag i princip förlora allt inklusive barnen, för all framtid. Detta kunde jag bara inte acceptera.

Hade jag vid 25 vetat hur vårt äktenskap skulle utvecklas hade jag lagt benen p ryggen och sprungit. 

Jag har säkert del i utvecklingen när jag gärna vill vara till lags.

När jag mötte den andra kvinnan så var det första gången på många år jag upplevde att någon lyssnade och var intresserad av vad jag tyckte och kände. 

Det låter väl inte så ovanligt att många män tiger still inför diktator på hemmaplan som styr och ställer. Inte ovanligt kallas hon för regeringen. männen tiger för husfridens skull, orkar inte stå på sig. låter henne hållas och tar den enkla vägen ut istället för att hävda sig ellerstå på sig. En kortsiktig lösning som blev ditt fall i långa loppet. Lite kuvad sådär och kunde inte följa din innersta önskan uppenbarligen. Alla åren som kom och gick, ja se det var livet som passerade revy.  Det är lätt att skylla på hennes dominans men du och alla män har ett eget ansvar att ta er plats i hemmet. men av nån anledning gör ni inte det. Sen när kvitto kommer många år senare när man agerat nickedocka i många år så kommer så bitterheten. Allt man anser sig ha uppoffrat för familjen mm. Men du hade faktiskt ett val. Man måste våga ta striden mot en dominant partner. 

din situation ditt ansvar. Men jag beklagar din uppgivenhet. 

Går att likna med alla fruar som bönar, ber, tjatar och skriker år efter år utan att bli hörd. Mannen lever gott I tron att hon ska göra största delen av hushållet, driva familjen AB och han ska bara lalla med utan att lyssna en enda gång. 

Till slut står frun inte ut längre utan begär skilsmässa och lämnar. Maken fattar ingenting  "va, vad f*n hände"???

Bittert....

Jag ser att ditt inlägg fått tre tummar ner. Men det är ju ett dilemma du beskriver. inte alls så enkelt som man kanske vill få det till. Det gamla invanda, trygga, förutsägbara, ansvaret för andra etc kontra nyhet spänning åtrå livsbejakelse mm. 

Jag har några vänner som efter 50 genomgått skilsmässor och varit ensamma en tid sen träffat ny med initial eufori och ny lust till allt i livet. Sen kom vardagen även där. Ingen dålig vardag, bara vardag liksom. 

i ditt fall har du rädslan för att bli lämnad. i ditt nuvarande förhållande verkar risken liten, hon tycks nästan stå ut med vad som helst. Ärligt talat jag hade aldrig kunnat leva med dig efter dessa dubbla svek. Varför gör hon det ? 

Den andra kvinnan är ett osäkert kort. Efter några år kanske hon ser alla dina sidor i vardagen och då var ni inte så kompatibla som ni trodde, eller så är du i paradiset resten av livet. Är grejen med henne att hon är just yngre än dig ? 

Jag får känslan att du redan vet utfallet av din situation, du kommer inte ta steget ? Jag följer din historia med spänning. 

Lycka till ! 

Om jag bara flummar iväg i tankarna lite och tänker mig in i framtiden?

Att ha hittat henne igen och få vara nära henne är det största jag kan uppleva men det är inte det viktigaste för mig, bara att få veta att jag kommer få se henne igen ger mig en behaglig fin känsla som för mig är mycket värt. Inte så att jag under alla år känt en ständig saknad efter henne men den har oavbrutet återkommit med sorgliga tankar om att jag aldrig skulle få träffa henne igen. Att hon är yngre är en del, svår att komma ifrån, men jag beundrar henne på så många sätt med allt hon tar sig för. Hon är otroligt ambitiös och går i mål med allt. 

Du är 65 men har ännu inte förstått att man inte kan få allt i livet. Ditt osunda beteende kommer att resultera i att du spenderar din ålderdom i ensamhet. Kan ju inte påstå att du förtjänar någonting annat. Du lämnade din första fru för att du blev störtförälskad i din sambo och nu vill du lämna din sambo för att du är störtförälskad i någon annan. Du verkar heller inte reflektera över dem du sårar på vägen. Skulle du få denna kvinna så hade det säkert slutat med att du även lämnat henne för någon annan.
Du låter som ett barn som bara vill ha nytt hela tiden.

Fast VILL man som kvinna att karl'n stannar bara för att han tycker synd om en, och egentligen har sitt hjärta någon annanstans och skulle vilja vara någon annanstans hela tiden? Om man vet om det, vill säga. Och vet man det inte, så anar man det säkert. Jag skulle inte vilja leva med någon på de villkoren ändå.