Jag vill fortsätta ha kontakt med min älskarinna

Jag skäms över att skriva det men det har inte hjälpt så mycket ännu med terapeuten, vi har haft två samtal hittills så det kanske behövs fler. Hon har gett min en och annan insikt, vad jag är rädd för här i livet. Jag är rädd för att bli lämnad, men det är ju just precis det jag äventyrar med båda kvinnorna just nu. 

Min kärlek som jag sprang på har jag tagit en promenad med, och pratat. Jag blir helt galen av åtrå och kärlek när hon går bredvid mig, det känns som att jag går på moln. Jag hade hoppats känslorna skulle lagt sig lite nu, men icke. Hon har bedyrat sin kärlek för mig, att hon vill satsa och få några år ihop med mig, men jag blir rädd när hon säger så, rädd att inte räcka till, rädd att bli lämnad ensam kvar efter ett år eller två när hon tröttnat på mig. Jag vet ärligt talat inte om jag skulle orka med en sådan sak. Och skilsmässa därtill. Och barn som kanske vänder en ryggen. Hon har nu sagt att hon inte orkar ha så mycket kontakt med mig längre, förståeligt så klart, och jag känner att den livsgnistan hon gav mig sakta dör ut. Det är tillbaks i samma gamla hjulspår. Min sambo är sitt vanliga lugna jag igen och har inte nämnt min kärlek till den andra alls. 

Jag är för feg, feg, feg.

Fick mig att le litegrann, ja, jag kan säga att kåthet, åtrå och allt annat känns precis som vanligt, det enda är att det inte händer något därnere. Något frustrerande. Dock så kan jag få orgasm fast den är slak, det är precis lika skönt med beröring och stimulans av ollonet fast den inte är hård. 

TS 
Om du visste hur väl du beskriver situationen några av oss lever i. Ständiga interna diskussioner med mig själv. Är de här känslorna jag känner för kvinnan äkta eller ej. Är det bara sexuell tillfredställelse jag söker eller är det något mer ?

Har jag missat chansen till något fantastiskt ?

Vi vet ingenting om framtiden och det finns inga garantier.

Jag ser att ditt inlägg fått tre tummar ner. Men det är ju ett dilemma du beskriver. inte alls så enkelt som man kanske vill få det till. Det gamla invanda, trygga, förutsägbara, ansvaret för andra etc kontra nyhet spänning åtrå livsbejakelse mm. 

Jag har några vänner som efter 50 genomgått skilsmässor och varit ensamma en tid sen träffat ny med initial eufori och ny lust till allt i livet. Sen kom vardagen även där. Ingen dålig vardag, bara vardag liksom. 

i ditt fall har du rädslan för att bli lämnad. i ditt nuvarande förhållande verkar risken liten, hon tycks nästan stå ut med vad som helst. Ärligt talat jag hade aldrig kunnat leva med dig efter dessa dubbla svek. Varför gör hon det ? 

Den andra kvinnan är ett osäkert kort. Efter några år kanske hon ser alla dina sidor i vardagen och då var ni inte så kompatibla som ni trodde, eller så är du i paradiset resten av livet. Är grejen med henne att hon är just yngre än dig ? 

Jag får känslan att du redan vet utfallet av din situation, du kommer inte ta steget ? Jag följer din historia med spänning. 

Lycka till ! 

Intressant ändå. Och bra att veta. Mannen är alltså lika kapabel till lust och kåthet hela livet. Man skulle tro att när kroppen inte reagerar så var det inte längre så angeläget liksom. 

Är dessa frågor ff kvar inombords i dig trots att din otrohets historia härrör 15 år bakåt i tiden om jag inte missminner mig. Har du ff tankar på om du gjorde det rätta valet då eller är dina funderingar kring om du idag gör det rätta genom att stanna i ett dött äktenskap ? 

Visst funderar jag på det ibland. Likaväl som jag tänker tillbaka på annat i mitt liv.

Ibland har det slagit mig att det nog vore bra med lite ensam tid innan man gifter sig. Som 25 åring inser man nog inte fulla vidden av att binda sig så totalt med en annan människa. Att båda kommer att förändras genom livet och att vad man som 25 åring känner för varandra kommer att förändras vid 40.

Vill inte säga att jag gjorde ett felaktigt val när jag gifte mig, men om jag ska vara helt ärlig har jag i 10år hoppats att min fru ska lämna mig.

Men ditt  resonemang.. nej så klart man inte känner exakt likadant vid 25 som vid 40. Men ingen har förmånen att konstant leva i förälskelse ruset eller med en partner som kan fylla alla ens behov heller. Men förhoppningsvis mognar detfram nåt annat en samhörighet kring vad man gemensamt lyckats bygga i livet, en bas med vänner stimulerande jobb ekonomi att resa intressen etc etc. De flesta långa relationer hamnar i svackor en del går åt olika håll andra tar sig igenom det. Du verkar hamnat i nån limbo där ni inte gick  isär men ej heller lyckades lösa knutarna. 
Den otrohets affär du hade då en gång i tiden . Varade den länge. fick din fru veta. Varför valde du inte att lämna om du kände så starkt för den andra. Var finns hon idag ? 

Affären pågick av och till under ett par år. Jag berättade för min fru som knappast förebrådde mig men var väldigt inställd på att vårt liv skulle fortsätta precis som förut. Hon hade inte någon som helst vilja att lämna mig. Om vi skulle separera fick det bli på mitt initiativ. 

Under alla år har jag varit henne till lags något jag vant mig med. Så det blev som det blev.  Jag vet att det låter som om jag är en toffel och håller med om detta. Det beror inte på att jag är särdeles viljelös utan p att min hustru är väldigt viljestark och styr familj, släkt och bekantskapskretsen. Ingen har en chans att säga emot henne.  

Jag resonerade med mig själv och kom fram till, att om jag skulle bryta upp, skulle jag i princip förlora allt inklusive barnen, för all framtid. Detta kunde jag bara inte acceptera.

Hade jag vid 25 vetat hur vårt äktenskap skulle utvecklas hade jag lagt benen p ryggen och sprungit. 

Jag har säkert del i utvecklingen när jag gärna vill vara till lags.

När jag mötte den andra kvinnan så var det första gången på många år jag upplevde att någon lyssnade och var intresserad av vad jag tyckte och kände.