Jag vill fortsätta ha kontakt med min älskarinna

Okej en liten uppdatering är väl trevligt att få när ni gett mig så många kloka ord längs vägen.

NEJ jag har inte lämnat min fru. Jag får nästan panik när jag tänker på att lämna henne, och nästan panik när jag tänker på att avsluta med älskarinnan. Det känns som en ohållbar situation där det är jag som bromsar kontakten med älskarinnan, jag har bett henne och oss att hålla kontakten till ett minimum. MEN. Vi har setts igen, givetvis har det gått så långt, vi har setts tre gånger och varje gång känns det som att jag inte vill lämna henne och åka hem, vi har massor att prata om, sexet är fantastiskt, vi hittar på saker ihop eftersom vi har liknande intressen osv. Jag skäms något oerhört när jag väl åker därifrån och då vill jag inte ha kontakt alls på ett tag för jag ser på mig själv nästan som äckelkänslor. Jag skulle vilja berätta om det som händer mig för någon annan än terapeuten, en vän som man kan anförtro sig åt, bara berätta utan att bli dömd. Jag fattar inte hur jag kan göra så här, det känns som att jag är två olika personer där den ena är svag och den andre stark, den ena hatar sig själv och den andre säger ?bejaka?. Vad är jag för en hemsk människa, jag önskar nästan att vi aldrig hade träffats igen från första början. Samtidigt är det nog den finaste kärlek jag upplevt, förmodligen för att det är så förbjudet och fel, jag inser ju det. 

Så, hata på. 

Det har nog inte så mycket med självinsikt att göra. Tvärtom verkar TS ha väldigt god insikt i sin situation och hur den påverkar både honom och andra.

Av erfarenhet vet jag att man måste välja mellan pest och kolera, inte minst för sin egen skull då motstridiga känslor är de värsta att hantera.  Jag valde min fru och avstod därmed från mitt livs kärlek. Varför gjorde jag då detta? Jag gjorde för allas skull. Min fru som jag för övrigt respekterar har satsat större delen av sitt liv på mig och våra barn trots att hon nog aldrig älska mig.

Min älskarinna för att hon är värd ett bättre liv än att leva med mig. Jag hade aldrig tidigare varit med om så stora känslor som jag har för henne. Hon är viktigare för mig än min egen lycka. Än fast det än i dag kommer dagar när jag ångrar beslutet så vet jag att det var rätt gentemot henne.

Jag förstår TS, och jag förstår hans vånda men jag tycker att han borde ta ett beslut och sedan stå för det.  Han kommer självklart att fundera på om han gjorde rätt men det kommer han aldrig ifrån.  Så fort det krisar i relationen kommer tankarna att var där. "Om jag valt annorlunda..."

Att kunna fortsätta som han gör med älskarinnan och fortfarande vara gift skulle ju vara rena drömmen, men förr eller senare spricker bubblan och alla, inklusive han själv kommer att bli sårade.

Jag avslutade med älskarinnan men tog med mig alla minnen och vetskapen om att jag varit med om något väldigt speciellt. Det tycker jag också TS ska göra

Jag känner igen mig så mycket i det du skrivet CM, jag respekterar min sambo även om det inte låter så, hon har gjort stora uppoffringar för min skull när jag behövt jobba etc. Hon är en klippa och vi har roligt ihop. Det jag är rädd för är att om jag vill vara med den andra kvinnan, att hon lämnar mig efter något år eller två när hon ?tröttnat?. Hon säger att det inte är så, att hon helhjärtat vill vara med mig och ta hand om mig, men det kan man ju aldrig veta, inte hon heller. Jag vill inte leva ensam. Jag känner också igen mig i det du skriver att hon har det bättre och förmodligen kommer bli lyckligare med någon annan, yngre förmåga. Jag kan inte ta det ifrån henne, lyckan. 

Men när jag tänker på att jag inte skulle få höra av mig till henne, träffa henne, ha henne i mitt liv så går jag nästan sönder, så sorgligt känns det. Inte när jag äntligen fått träffa henne igen efter så många år där jag saknat henne och tänkt på henne. Jag blir helt galen på detta.