Det närmar sig en ny månad & det är dags för en september-tråd för alla som hoppas på att plussa i september!
Själv blir September tredje försöket till andra barnet. då första barnet ännu nattammar är jag lite osäker på Ägglossning mm. Helt otroligt vad bebisverkstad kan sätta igång bebislängtan efter ännu en vår-bebis 👶🏼
BIM-lista nedan i tråden!
1/9 - Sucken (+)
1/9 - Angermanlandskan
5/9 - Lilo1212
6/9 - cheryblossom
7-9/9 - Siripiri
10/9 - Supermario91
10/9 - hej567
10/9 - knyttets
11/9 - Anonym (Nr3)
11/9 - shimano
13/9 - clarababa
13/9 - Sandtrollet
13-14/9 - Linmathi
15/9 - Anonym (Sladdis2025)
16/9 - Anon0141
16/9 - motheroftwo
17/9 - TrueResolution
18/9 - Froglet
20/9 (ungefär - har oregelbunden ÄL) - EJT
20/9 - Augustilejon
27/9 - Heybae ( inte helt säker, har oregelbunden cykel)
27/9 - Anonym (myggan89)
28/9 - Popcorn1990
? - Nanathalie
? - LifeGiveYouLemonade
? - Anonym(trean)
Hej,
har en fundering om någon annan upplevt liknande :). Min mens har förändrats sen min första graviditet 2021 och efter jag tog ut min kopparspiral För snart ett år sen. Har alltid haft långvarig mens mellan 5-7 dagar. men nu har mensen ändrat karaktär, den kommer typ på en gång istället för att den ?smygstartar 1-2 dagar först. sen varar den bara typ 3-4 dagar. Blir lite fundersam.. blöder rikligt typ i 2 dagar. Någon mer som upplevt liknande efter ni fött barn?
Nu kommer ett ev lite annorlunda inlägg.. hur känner ni inför gravidbesked runtom er? En av mina närmsta vänner berättade precis att hon väntar sin tredje. Jag väntar fortfarande på min första 💔 alla nära vänner vet att jag längtar och att vi kämpar och är OTROLIGT förstående och osjälviska. De tar alltid mina känslor i beaktning, nästan mer än de borde.. men det blir tyvärr inte lättare för det.
Jag känner mig så FRUKTANSVÄRT utanför. Utanför den här världen som det innebär att vara förälder. Jag känner mig misslyckad. Det känns som folk runtom kring tycker synd om mig och att vekanta som inte känner mig så väl funderar varför inte jag har barn. Jag känner mig omsprungen och tvingas ständigt glädjas åt ALLA andra fastän jag går sönder varje dag. Jag stålsätter mig för babyshowers, för gravidmagar och för barnvagnar VARJE dag. Och det känns verkligen som alla runt mig är gravida. Liksom till och med min frisör idag hade en kula och överallt ser jag bara kulor på magen.
Jag vet inte om jag orkar mer. När blir det min tur? Och hur gör ni med eventuella liknande känslor?
Sorry för långt och blottande inlägg. Hoppas okej och hoppas nån förstår ❤️
Åh, tack för att du är öppen och delar med dig.❤️
Jag trodde länge att jag inte ville ha egna barn, men nu när vi bestämt oss känns det liksom som att alla ?sprungit om? och vi behöver skynda oss (om det ändå funkade så).
Jag missunnar verkligen ingen att få uppleva att bli förälder , men förstår vad du menar med att känna sig utanför. Det är som att man missat intagningen till drömklubben liksom.
Har ni är n plan för hur länge ni ska försöka?
Jag kände iaf att det blev mycket lättare efter att vi satte oss ner och diskuterade vad vi ska göra om det inte går. Är vi villiga att gå igenom IVF? Är adoption ett alternativ? Eller sätter vi en tidsgräns och efter det så ger vi all kärlek till våra vänner/släktingar och deras barn och lever livet som DINKs?
Sen är det en kamp mot hjärnspöken hela tiden. Och under tiden passar jag på att hitta alla guldkorn i vardagen som kommer med att inte ha barn, det är ganska många när man börjar tänka efter.
Det är svårt när man vill något så mycket och allt man ser är andra som lyckas. Jag vet inte om detta hjälpte dig något, men du är verkligen inte ensam om dehär känslorna. Prata om dem med din partner, och gå igenom det tillsammans. Andras tankar och åsikter spelar ingen roll, även om det känns så.
Ja, det är inte alls långt bort nu! Imorgon?
Jag försöker att inte överanalysera och i det ingår att inte testa för tidigt. Det här är femte försöket och jag har inbillat mig saker alldeles för många gånger de senaste månaderna, haha.
Jag har mycket flytningar (mer än vad jag brukar innan mens), har molande värk i magen sen över en vecka tillbaka och båda delar påminner om hur det var efter min senaste ägglossning då det tog sig (men slutade i ett tidigt missfall i mitten av v.5). Nu har jag ju också fått erfara att ett plus kan innebära falska förhoppningar, så jag väntar helst in BIM innan jag testar. :)
Åh, tack för att du är öppen och delar med dig.❤️
Jag trodde länge att jag inte ville ha egna barn, men nu när vi bestämt oss känns det liksom som att alla ?sprungit om? och vi behöver skynda oss (om det ändå funkade så).
Jag missunnar verkligen ingen att få uppleva att bli förälder , men förstår vad du menar med att känna sig utanför. Det är som att man missat intagningen till drömklubben liksom.
Har ni är n plan för hur länge ni ska försöka?
Jag kände iaf att det blev mycket lättare efter att vi satte oss ner och diskuterade vad vi ska göra om det inte går. Är vi villiga att gå igenom IVF? Är adoption ett alternativ? Eller sätter vi en tidsgräns och efter det så ger vi all kärlek till våra vänner/släktingar och deras barn och lever livet som DINKs?
Sen är det en kamp mot hjärnspöken hela tiden. Och under tiden passar jag på att hitta alla guldkorn i vardagen som kommer med att inte ha barn, det är ganska många när man börjar tänka efter.
Det är svårt när man vill något så mycket och allt man ser är andra som lyckas. Jag vet inte om detta hjälpte dig något, men du är verkligen inte ensam om dehär känslorna. Prata om dem med din partner, och gå igenom det tillsammans. Andras tankar och åsikter spelar ingen roll, även om det känns så.
Wow tack snälla för ditt svar 😭❤️ det är så hemskt att känna som jag gör.. och precis som du säger är det inte missunnsamhet. Det är sorg. Sorg att någon annan får gå igenom min största dröm. Det är smärtsamt, men också glädjande på samma gång såklart. Kanske därför det är ännu svårare känslor att bära - för de är så komplexa. Men tack för att du förstår!
Jag och min sambo har inte försökt så länge så vi har inte riktigt pratat om vad vi gör om det inte går. Vi blev gravida på första försöker i dec -23 men slutade i missfall. Sen tog vi en paus på några månader och nu är det fjärde försöket utan resultat. Så jag håller tummarna att det snart är vår tur. Däremot har jag längtat efter barn i flera år, tror att mina känslor är så starka just därför. Av olika skäl så har vi inte börjat försöka sedan förra vintern då. Men men.. vi ger det några månader till och sedan får vi söka hjälp ❤️ det är vi båda OK med och beredda på ifall det blir så.
Ditt svar hjälpte jättemycket. Tack igen! Ska försöka glädjas åt sovmorgon och gå att gå på toa ifred, sånt som är ett minne blott dagen man får barn 😅
Tack för att du delar också ❤️
Nu kommer ett ev lite annorlunda inlägg.. hur känner ni inför gravidbesked runtom er? En av mina närmsta vänner berättade precis att hon väntar sin tredje. Jag väntar fortfarande på min första 💔 alla nära vänner vet att jag längtar och att vi kämpar och är OTROLIGT förstående och osjälviska. De tar alltid mina känslor i beaktning, nästan mer än de borde.. men det blir tyvärr inte lättare för det.
Jag känner mig så FRUKTANSVÄRT utanför. Utanför den här världen som det innebär att vara förälder. Jag känner mig misslyckad. Det känns som folk runtom kring tycker synd om mig och att vekanta som inte känner mig så väl funderar varför inte jag har barn. Jag känner mig omsprungen och tvingas ständigt glädjas åt ALLA andra fastän jag går sönder varje dag. Jag stålsätter mig för babyshowers, för gravidmagar och för barnvagnar VARJE dag. Och det känns verkligen som alla runt mig är gravida. Liksom till och med min frisör idag hade en kula och överallt ser jag bara kulor på magen.
Jag vet inte om jag orkar mer. När blir det min tur? Och hur gör ni med eventuella liknande känslor?
Sorry för långt och blottande inlägg. Hoppas okej och hoppas nån förstår ❤️