Söker alla tips och råd kring hemmasittare

Vilken svår situation. Det känns orimligt att sitta i bilen i två timmar, sånt antar jag förstärker känslan av att skolan är en plats att undvika. Bästa vore om ni kan hitta triggers som gör att det inte blir något tjafs. Att han går ur bilen direkt till skolan. Kanske en lärare kan eskortera honom in i skolan? 

Jag förstår att ni funderar runt det scenariot att han blir dåligt behandlad i skolan, men ni behöver ändå kunna arbeta med den informationen ni faktiskt besitter. 

Jag gissar att han saknar självförtroende, och då blir det genast mer abstrakt. Han kanske känner att det inte är någon idé att försöka så jag kan gärna lägga ner. Jag gissar att det är skolarbetet som kan vara nyckeln för honom. Men då krävs det både extraarbete och sommarskola isf. Inte bara komma ikapp, utan komma förbi.

Det här är min femma naturligtvis. Du känner ditt barn bäst, kan vara värdefullt att få en annan syn på saken.

har själv varit där ditt barn är idag. Så här, många år efteråt är jag fortfarande inte säker på vad det hela handlade om.  Jag var inte mobbad, hade inte svårt all följa med på lektionerna utan tvärtom kände jag mig uttråkad.

Mina klasskamrater var i mina ögon barnsliga och dumma, Kände ingen samhörighet med någon av dem.  

Jag var hemmasittare hela 8:an och när tillslut skolan meddelade att jag måste gå om hela 8:an så sa jag resolut att -"i så fall kommer jag aldrig att gå i skolan mera"

Jag fick börja 9:an men jag bestämde själv när jag ville närvara så jag såg till att jag närvarade på alla prov, vilket resulterade i att jag ändå fick betyg i alla ämnen.  Trots att jag ofta var bäst på proven så fick jag inte högsta betyg utan i princip bara godkänt. Något som retade mig oerhört. 

När jag började gymnasiet fungerade det mycket bättre eftersom lärarna behandlade mig och talade med mig som till en vuxen. Jag hade liksom varit i otakt med skolan på något vis. 

Vad som verkligen beskriver detta är att jag inte kommer ihåg vilka klasskamrater jag hade i högstadiet, umgicks aldrig med dem.  

Om jag skulle ge ett tips så är det att i mitt fall skulle ett mera vuxet bemötande från lärare och annan personal ha gjort att jag känt mig mera hemma i skolan.

Men detta var mina upplevelser, det finns säkert massor av andra anledningar. Men jag tror att bästa tipset är att försöka lura ut vad det är som inte funkar i skolan för ditt barn. Sedan kan man försöka att göra något åt grundproblemet.

Som sagt. Min erfarenhet och alla jag haft kontakt med som haft liknande problem är att krav och tvång bara gör vägen tillbaka längre. 

Släpp skolan och fokusera på det allmänna välmåendet. Fundera också på om det kan finnas behov av utredning, barn med npf (särskilt add och autism) är rejält överrepresenterade gällande hemmasittande. Medicin i kombination med kbt har varit det som krävts för mitt barn (har add).

Du slutar bråka med han...

Jag lärde mig tidigt i mitt liv att ge upp, för att mina föräldrar jämnt skulle hålla på att bråka om minsta lilla.

Tänk dig att du gör något bra för en gångs skull.. En läxa man klarar galant.. Och det första du får höra är inte bra jobbat. Utan ett "Grattis! Har du gjort allt det andra med?". 

Eller så blir det bråk om något annat.. 

Bråka med barnen tills de blir skalliga i all ära! Men det blir liksom bara ännu mer att göra så fort man har gjort något, därför lär sig folk ganska snabbt jag skiter i allt det där totalt och gör det jag istället känner för att göra... 

Fråga er själva om ni hade föräldrar som skrek på er hela dagarna om minsta lilla och fråga er själva vad ni lärde er av det?

Var det att göra allt dom ber om bara för att asen ska bli nöjda? (spoiler alert, det blir dom knappt iaf. Dom vill mest bara springa runt och skrika på någon annan...) 

Och mitt barn står i kö för adhd-utredning och går i kbt-terapi. 

TS, man tänker ofta på barn och unga med adhd som stökiga, men så behöver det inte alls vara. Mitt barn är tyst och skötsamt i skolan. Jag tänker på att ni funderar på om er son varit understimulerad i skolan. Smarta barn och ungdomar med npf blir ofta duktiga på att dölja sina svårigheter. Det brukar kallas att de maskar (döljer). Det gör att deras problem syns mindre för andra, men det går åt en massa energi för dem själva, som både jobbar hårt för att klara det som är svårt och samtidigt dölja att det är svårt. 

Skulle det kunna vara detta din son håller på med och som gör det så jobbigt att vistas i skolan? Jag tänker att det är en sak som är rätt svårt att sätta ord på. 

Flickor med adhd får oftast andra symptom än pojkar. Men givetvis finns det pojkar som har en symptombild som liknar den flickor ofta har (och vv). Om du googlar Flickor adhd hittar du info, tex föreläsningar från Attention. Barn med den symptombilden får ofta sin diagnos senare eftersom den inte är lika högljudd. 

Ja utan närvaro blir det ju F
Nu försöker vi rädda det som går och få E:n så att han kan slippa gå om

Knäpptyst
Som starkast kan han bli tårögd

När det gäller eventuell diagnos så är det absolut något som slagit mig
Men jag tänker ändå att det är vettigt att hitta studiesätt på?
Oavsett diagnos behöver vi hitta ett fungerande sätt

Om man får individuellt schema där vissa ämnen utesluts blir det istället inget betyg alls. Men ett E är så klart bättre. Vad ni kämpar!