Söker alla tips och råd kring hemmasittare

Jag tror hon har kompetensen och kunskap om rådande riktlinjer. Ändå brukar hon kolla exakt vad barnet gör när hen borde gå i skolan ... Och hon har beskrivit case där hon tycker det är tydligt att hemmasitteriet är ett resultat av föräldrarnas mesande. Men detta är exempel för konversationer med lekmän - det finns säkert 'riktiga' skäl till hemmasitteri också. Men man måste skilja agnarna från betet!

Förra terminen gjordes ett antal individanpassade lösningar
Korta skoldagar
Sitta i eget rum
Sitta med del av klassen 
Samtliga saker provades 1 dag,  sedan tvärstopp

Vi tror inte att han är mobbad.
Han har kompisar och umgås med dem ibland på helger eller nån kväll 

Vi har nuddat vid tanken att han inte blir tillräckligt utmanad i skolan, men nu när vi försöker med hemundervisning känns det snarast tvärt om.

Han förstår att han måste gå i skolan och syftet med att lära sig saker.

Jag upplever att han mår bättre sen han började vara hemma. Eller annorlunda. Upplevde inte att han mådde dåligt innan. 
Skillnaden nu är att han tex kan följa med till farmor på kortare besök etc utan att vi ber honom.
Han har två småsystrar som han börjat visa mer intresse och engagemang för också 
Att han inte gjort detta innan har dock som sagt inte känts onaturligt eller som ett tecken på dåligt mående. 

Han kliver inte ur bilen 

Ni andra med erfarenhet av hemmasittare , har ni varit hemma med barnet på heltid?

Hade en vän vars son  fick precis det han ville, vad det än var. Hon hade så svårt att hantera hans utbrott och gav med sig direkt. Det här började gå ut över hans vänner (min son) då hon bönade och bad att de skulle leka för att hennes son bestämt det, trots att vi hade annat för oss. Han hade ingen respekt för andras saker och kunde utan problem förstöra leksaker för att i hans värld så fick han en ny. Våran son fick ett dyrt legoset som födelsedagspresent, då köpte hon ett likadant till hennes son, bara för att han krävde det. Listan kan göras lång. Han ville inte gå till skolan heller, till slut så kom personal från skolan och väckte honom. Slutade med att hon tog ur honom från skolan (det här är inte Sverige) och hemskolade. Då kan man tänka sig hur det gick, nu är hon skild och de bor hos hennes åldrande pappa, inga möjligheter till jobb pga sonen heller. Hon tyckte det var fruktansvärt att hennes pappa ville ge sonen en slant för att utföra hushållssysslor.

Allt det här för att hon inte kunde säga nej eller hade kapacitet att ta en konflikt med sonen. Tänk er en form av klickerträning, dåligt beteende som belönas, vilket i långa loppet förstärker en ångestproblematik. Jag tror inte sopa mattan framför barn är det rätta sättet, oavsett eventuella diagnoser. 

Hur många timmar då? Sitt kvar tills han går. Hela dan om så krävs. Be någon från skolan komma och möta upp er i början.

Jag tror att det är lite uppförsbacke för honom nu när han ligger efter och hamnar utanför gruppen. Men får han lite hjälp på traven ett tag så kanske det löser sig.

Jag är AIH på att stanna hemma utan giltig orsak. Det vet ungarna. Så de går.

Vårt barn är yngre. Var bara 11 när det började. Ena föräldern jobbade hemifrån och vi tänkte till en början som vissa skriver här, att det inte ska vara kul eller mysigt att vara hemma. Så den förälder jobbade och barnet hade begränsad skärmtid och blev extremt uttråkad och ledsen. Vi började då vabba deltid och fortsatte försöka göra skolarbete hemma. Vi fick vara lärare. Fick hem det klassen gjorde och försökte hänga med. Barnet mådde bara sämre och sämre. Fick ibland panik när vi tog fram skolböckerna. 

Till sist mådde hen så dåligt att hen fick mycket kraftig ångest bara av tanken på att lämna hemmet. Då vabbade vi på heltid och gav blanka f-n i skolarbetet och efter ett par månader på det viset började det vända. Hen blev lugnare, började på eget initiativ träna och ägna sig åt sina intressen, började umgås med syskonen, tog upp kontakt med kompisar och släktingar igen. Lite liknande det du beskriver med ditt barn.

Vi övade på att gå ut, träffa kompisar och så småningom även hälsa på i skolan. Sen ökade vi på skolnärvaron successivt. Hen har eget schema som lagts på en nivå som hen klarar av och ökas pyttelite i taget med några veckors mellanrum. Det har varit viktigt att ha ett sånt här eget schema så att vårt barn har kunnat känna att hen klarar det som förväntas av hen. Att alltid känna att man inte klarade det man borde blir ingen glad av. Med förkortade dagar kan hen lyckas klara en hel skolvecka tex, och det är jättepeppande. I början bestod veckan av ett par, tre lektioner bara. 

Har ditt barn kontakt med de andra i klassen? Som jag tror att jag skrev tidigare höll vårt barn kontakt via tex datorspel. Det uppmuntrades av psykologen vi jobbat med och jag bedömer också själv att det var väldigt bra. Det fanns pågående samtalsämnen och så när de träffades i skolan igen. 

Under hela perioden har vi varit noga med dagliga rutiner. Gå upp vanlig tid, klä sig, fixa håret osv. Mat på fasta tider och noga med att det blir tillräckligt med sömn. Just det här att få till bra mat mitt på dagen är ju ett skäl att vara hemma som förälder. 

Vi har firat alla framgångar - första lektionen - tårta! - första skollunchen - presenter! osv. Det har varit viktigt, för självförtroendet är ju rätt lågt hos någon som under lång tid inte klarat så basala saker som att gå i skolan eller gå ut. 

Ja, det blev mer än det du frågade om. Jag pratar på. Hoppas att du kan ha glädje och nytta av något. 

Och länge fick vårt barn inga läxor. När hen var ledig behövde hen vila. Nu har vi lagt på en läxa nu och då och det funkar. Det går långsamt framåt. Vi har hela tiden tät kontakt med lärare och elevhälsa. 

Vi har turen att barnet har lätt för sig i skolan (fast eventuellt är det en del av problemet). Det förenklar så klart återgången enormt att vi inte brottas med en massa F i betyg. Hur är det för ditt barn? Tror du att hen behöver gå om tex? 

Jag tycker vi varit hårda. Och är. Samt obekväma hemma.
Suttit två timmar i bilen utanför skolan 
Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att jag tycker det är svårt när vi inte vet vad som är problemet. 
Gud förbjude om tex en lärare utnyttjar honom sexuellt?
Och vi bär in honom med våld till den läraren?
Men trots dessa tankar har vi varit hårda och erbjudit skolbyte mm
För att få fart på hjälpinsatser socanmälde vi oss själva etc.

Att stänga av internet och plocka dator är svårt.
De uppgifter han får är på webben 
Eftersom han ändå inte gjort uppgifterna provade vi i tre veckor att ta routern med oss på morgonen 
Ingen skillnad 
Däremot tyckte inte psykologen att det var en lysande idé, så den är tillbaka. 

Vi håller hårt på rutinerna och numera även på helgen. 
Initialt, innan han blev hemma på heltid och "bara" hade 75% frånvaro fanns viss problematik med insomningen och han fick medicin för detta.
Han somnar i tid kring 22.
En dålig kväll 22.30
Vi väcker 07 och han äter klär sig osv, men sen går vi till jobbet många ggr.
Vi har varit hemma i perioder helt och delvis också 

Hur är han om ni sitter i bilen utanför skolan i två timmar? Ledsen, arg, rädd, retsam, beslutsam?