Hur vet man att man vill separera?

TS, jag tror att du helt enkelt inte längre är kär i din partner, iallafall inte på det sätt som du vill vara för att känna dig tillfreds. Det där är ju väldigt olika för olika personer, en del är nöjda bara relationen flyter på, andra kräver passion och pirr för att det ska kännas bra (jag och min man har de olikheterna, vilket är ett problem i vår relation).

Att du inte vill leva ett liv i ekorrhjulet känns dock som att du försöker hitta en godtagbar ursäkt (att "bara" inte längre vara kär kanske inte är tillräcklig orsak för att separera?).

Att du tvekar inför separation för att inte vill såra honom är egentligen ganska ego. Det blir en ursäkt att inte behöva ta tag i det (för det ÄR ju såklart skitjobbigt att ta det steget) och man behöver ju inte heller riskera att ångra sig.

Tänker samtidigt att han måste väl undra när ni inte haft sex på 1,5 år och du inte vill ha närhet? Du skrev i något inlägg att du kan fortsätta att låtsas, men det blir förstås omöjligt i längden när man inte vill ha intimitet. Och det är ju faktiskt taskigt mot honom också. Bättre att ni får hitta kärlek på nytt på varsitt håll (ni är väl dessutom relativt unga?). Lite synd att du inte involverat din partner tidigare, tror man kan hitta tillbaka om man jobbar på relationen i tid, gärna med parterapi. Nu verkar du redan bestämt dig på egen hand. Parterapi kan ju vara bra i vilket fall, även om det blir separation kan det hjälpa relationen framåt.

Jag vill lämna min sambo. Tror jag.
Vi har varit tillsammans i snart 9 år, har ett barn på 3 år.
Jag har tvivlat fram och tillbaka på våran relation i några år nu faktiskt. Men aldrig så mycket att jag trott jag velat lämna honom, har snarare känt stor sorg att jag känt så och försökt jobba med det.
Men sen ca ett halvår tillbaka har detta vuxit så starkt att jag nästan bestämt mig. 
Det är bara SÅ jobbigt. 
Han älskar mig, han har ingen annan då vi nyligen flyttat till ny stad. 
Jag är så ambivalent.
Jag vet vad jag vill egentligen, men hur kan man förstöra någon annans liv? 
Har sökt så mycket information om separationer och skilsmässor och allt relaterat till detta den senaste tiden så känner mig som expert på ämnet. Men inte när det kommer till mig själv.

Hur klarar man att ta detta första steg?
Att förstöra någon annans liv. 

Jag skulle kunna stanna med honom bara för att inte såra honom. För han gör inget fel alls. Det är bara mina känslor som tagit slut. Känner mig som en egoist och jag vet att människor runtomkring kommer ta hans sida och jag känner mig bara inte redo för denna storm.
Någon med erfarenhet?

Hej, jag är i exakt samma sits som du, jag har iofs stora barn men att leverera det beskedet till någon är bland det värsta man kan göra. Jag har velat skilja mig på allvar i ca 1,5 år men det är först nu som jag kommer att ta tag i detta. Det blir inte bättre. Men det är en process som måste få ta tid.

Han är världens bästa man egentligen, värnar om familjen, snäll och låter mig vara som jag är, fantastisk på att ta tag saker, fixar allt, oerhört händig ja listan kan göras väldigt lång....MEN...jag har inte den typen av känslor för honom som man borde i ett äktenskap. 

Sex är helt över för min del, det beskedet gav jag honom i oktober. 

Nu närmar det sig beskedet, jag vill skiljas men herregud vad det har varit mycket vånda. Jag är närmare än någonsin nu och det är skitläskigt för vi sitter i ett stort hus och jag tror inte han kommer att stanna här men jag vet inte. 

Många frågor har dykt upp, har jag råd med bil, hur kommer skilsmässan att påverka barnen,  osv osv, men samtidigt tänker jag, jag är varken den första eller sista som vill skilja mig. Jag har bara ett liv och det är mitt ansvar att göra något bra av det. 

Jag vill ha kärlek och närhet från en man, jag vill krypa nära någon och känna genuin kärlek. Jag vill ha sex igen.

2024 ska bli mitt år, det har börjat trögt men nu ökar jag....

Jag tror på dig! Har tankarna börjat gro är det svårt för dem att dra sig tillbaka så är det bara.