Hur vet man att man vill separera?

Skulle absolut inte separera bara för att mina känslor tagit slut utan att jobbat på det. 

Är du nöjd med ditt liv generellt? Har du ett jobb där du trivs, umgås du med vänner och hinner du utöva något fritidsintresse? Om inte, så kan det ju vara värt att fundera på om dina känslor för din man handlar om att du inte är nöjd med livet generellt. 

Låter mer som att ni delar rum... Rumskamrater som kommer bra överens liksom.

Nej det är ju det.. vet inte om du såg mitt tidigare inlägg här nyss men det är just det att jag inte trivs med livet alls.
Men tankarna på att han inte är rätt kom före. Iallafall medvetet.
Jag har alltid känt att jag vill mer än vanliga rutiner och normer. Jag är en rastlös själ som vill ut i världen. 
Han skulle följa mig vart jag än går, ber jag honom bryta upp ekorrhjulet skulle han förmodligen göra det.
Så varför nöjer jag mig inte då?
Vad fan är det jag vill ha?
Och det kan ju givetvis ingen här ha svar på men jag blir tokig på att inte veta och att vara så velig hela tiden.

Du gav svaret själv lite högre upp men lite annorlunda formulerat - du är inte nöjd för att du inte är van att sätta dig själv först . Nu när det skaver inom dig och måste ta egna beslut rasar den fasad du har omkring dig. 
Vem har lärt dig att du inte räknas? 

Exakt så är det. 
Är väldigt ovan att sätta mig själv först. Men det är något som håller på att växa känner jag.. att hela mitt liv har jag gjort exakt vad andra vill. Vet inte varför.
Tycker det känns läskigt, egoistiskt och idiotiskt att göra saker för min egen skull. 
Men samtidigt lockar det så oerhört.
Att få leva mitt liv för mig..

Generellt så borde alla inse att relationer kan ta slut. Vilket de ofta gör också. Så i "avtalet" er i mellan så ingår ju det scenariot också. Det bör ju alla vara medvetna om.
Samtidigt är ju en relation ett kollektivt projekt där man har ansvar för varandra. Det är också en del av "avtalet".
Speciellt viktigt blir det ju om man gjort stora förändringar i sina liv, exempelvis då flyttat som ni har gjort.
Men när du skriver vidare i tråden, känns det också som det är mycket annat som du inte mår bra över, och som inte är kopplat till din partner och relationen.
Så där kan man ju tänka sig att det är viktigt att ta tag i de sakerna. Jag vet inte vad du menar du har "jobbat" med och på vilket sätt, vilket du tar upp.
För där låter det rimligt att ta in hjälp på olika plan. Sedan kanske känslorna är slut och ni bör separera ändå.
Men gör du inte den "hemläxan" först, så är ju risken att ni separerar. Sedan när du kanske mår bättre så inser du att ditt beslut var fel. Finns ju rätt många sådana trådar här inne på Familjeliv.

Exakt vad är det som hindrar dig att leva för din egen skull?

Vad behöver du bevisa? För vem? Och varför?  

Har ni nyss flyttat dit där din släkt bor?

Eh, ett treårigt barn kanske?