Hur vet man att man vill separera?

Det kommer aldrig vara lätt att avsluta ett förhållande för det finns trots allt en vänskaplig kärlek även när känslor tar slut. Man älskar personen fast inte som en partner. Särskilt gäller det om ni har det bra i övrigt.

Det jag tycker du ska göra innan du tänker på att avsluta är att försöka ge det en chans genom att söka hjälp. Är väldigt vanligt att man tvivlar på att man gjorde rätt efteråt, så vänd varje sten innan du tar ett beslut.

Med det sagt, skulle du vilja att någon var tillsammans med dig av medlidande? För mig vore det värre än att bli ensam för alltid! Han lär ha märkt av att du drar dig undan, och sånt är tärande för självkänslan. 

Om du är minsta osäker på att det går att laga, vänd varje sten för att försöka reparera. Du vill inte ångra dig när det är försent. Det är lätt att fantisera om ett bättre liv utan sin partner, och sakna första förälskelsen och de starka känslor det ger. Ibland kan det göra att man fokuserar mer på det än vad man faktiskt har.
En gång i tiden har du älskat den mannen, försök komma ihåg varför och fokusera på att förstå när det kan ha gått fel. 

När du gett ditt förhållande en ärlig chans under en tid och det ändå inte hjälper, är det bäst för er båda att gå vidare på varsitt håll. Du har inte funderat på om det skulle kunna väcka känslor till liv om ni var ifrån varandra ett tag? Ibland kan det få en att börja sakna.

TS, jag tror att du helt enkelt inte längre är kär i din partner, iallafall inte på det sätt som du vill vara för att känna dig tillfreds. Det där är ju väldigt olika för olika personer, en del är nöjda bara relationen flyter på, andra kräver passion och pirr för att det ska kännas bra (jag och min man har de olikheterna, vilket är ett problem i vår relation).

Att du inte vill leva ett liv i ekorrhjulet känns dock som att du försöker hitta en godtagbar ursäkt (att "bara" inte längre vara kär kanske inte är tillräcklig orsak för att separera?).

Att du tvekar inför separation för att inte vill såra honom är egentligen ganska ego. Det blir en ursäkt att inte behöva ta tag i det (för det ÄR ju såklart skitjobbigt att ta det steget) och man behöver ju inte heller riskera att ångra sig.

Tänker samtidigt att han måste väl undra när ni inte haft sex på 1,5 år och du inte vill ha närhet? Du skrev i något inlägg att du kan fortsätta att låtsas, men det blir förstås omöjligt i längden när man inte vill ha intimitet. Och det är ju faktiskt taskigt mot honom också. Bättre att ni får hitta kärlek på nytt på varsitt håll (ni är väl dessutom relativt unga?). Lite synd att du inte involverat din partner tidigare, tror man kan hitta tillbaka om man jobbar på relationen i tid, gärna med parterapi. Nu verkar du redan bestämt dig på egen hand. Parterapi kan ju vara bra i vilket fall, även om det blir separation kan det hjälpa relationen framåt.

Har du/ni funderat på familjerådgivning? Ibland är det skönt att få en röst utifrån.
Och även om det inte hjälper dig att återfå känslorna så kan det vara en viktig del i en process framåt.

Ja jag tycker inte att det är läge att separera för på din text låter det mer som du har en medelålders kris och tror att allt blir bättre med en nyförälskelse. Förälskelse går över i kärlek som går över till djup vänskap. Det är ganska naturligt tänker jag och skapar ett fint band inför ålderdomen. ni har ett treårigt barn som knappt kommer minnas ert  familjeliv. Nä jag tror vi är så jäkla fokuserade på kickar och egna behov i dagens Sverige så vi inte uppskattar det fina vi har omkring oss. Nämen visst, separera och börja om. Ekorrhjulet snurrar för oss alla och att ta sig ur det kräver också en hel del jobb. Men ja ensamhushåll är ju billigt, eller inte... 

Du låter som min morsa när hon separerade från min far, sin bästa vän som hon sa. Sen hamna hon i en trist lägenhet med en ny spännande snubbe som så småningom visade sig vara ganska trist på flera sätt. Tror inte hon blivit ett dugg lyckligare än om hon valt att fortsätta med min far och haft kvar sitt fina hem och sin älskade trädgård. Hon hade definitivt någon åldernojja och sökte meningen med livet och halka in på nyandlighet och sånt som många kvinnor runt 40 gör. Det är inte bara män som får åldersnojja, kvinnor får det också.