• Anonym (Deppig)

    Han vågar inte

    Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt. 

    Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
     Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
     Han är inte lycklig där han är nu,  det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom. 
    Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade. 

  • Svar på tråden Han vågar inte
  • Anonym (Inte 60 än men om några år)
    Anonym (hm) skrev 2024-03-07 17:08:48 följande:
    Du lever inte i verkligheten med de orealistiska tankarna du har. Kvinnan är i 30-års ålder. Han är 15 ÅR ÄLDRE! från 20 till 35 är det kanske inte så stor skillnad. Men du menar väl inte att du sitter här och tycker att 40 åringar och 60 åringar är i samma liga och kategori? För när hon är 45, är han 60 och går snart i pension. Hon har 20 år kvar i arbetslivet. De kommer inte befinna sig på samma plats eller vilja samma saker. Det här är bäddat för katastrof och det är bättre för alla att han stannar hos frun i det här fallet. 

    Jag skulle säga att det är större skillnad på en 20-åring och en 35-åring än vad det är på en 45- åring och en 60-åring.

    När man är tjugo är man knappt ens torr bakom öronen, har precis slutat gymnasiet och bor ofta kvar i föräldrahemmet. 35-åringen har högst sannolik arbetat i tio år redan, etablerat ett hem och kanske har både barn och äktenskap i bagaget.
    Vad skulle de ha gemensamt?

    När man är vuxen "på riktigt" som man är vid 45 respektive 60 så har man mer likheter än olikheter.
    Som personen här ovanför skrev, är man väldigt ung och ännu har en outvecklad hjärna så kan det säkert vara svårt att förstå.
    Men lugn, du kommer också dit.

    Sedan undrar jag vad det är som stör så mycket att den ena parten inte längre jobbar, det skulle ju vara kalasskönt att ha en partner hemma som fixar och grejar. Då kan man ta det lugnt när man kommer hem.
  • Anonym (hm)
    Anonym (60-taggen) skrev 2024-03-08 08:37:21 följande:
    Femton års åldersskillnad är inte speciellt ovanligt.
    Har du missat alla trådar här på FL som handlar om detta och vad folk i gemen anser?

    Sen kan jag förstå om man är ung, att man tror det du skriver här ovanför. Men du förstår, när du blivit lite äldre så kommer du att förstå. 
    Det är 15 år mellan mig och min man. Vi är i ts och hennes gifta mans ålder. Jag vet vad jag pratar om.
  • Anonym (hm)
    Anonym (Inte 60 än men om några år) skrev 2024-03-08 08:44:05 följande:

    Jag skulle säga att det är större skillnad på en 20-åring och en 35-åring än vad det är på en 45- åring och en 60-åring.

    När man är tjugo är man knappt ens torr bakom öronen, har precis slutat gymnasiet och bor ofta kvar i föräldrahemmet. 35-åringen har högst sannolik arbetat i tio år redan, etablerat ett hem och kanske har både barn och äktenskap i bagaget.
    Vad skulle de ha gemensamt?

    När man är vuxen "på riktigt" som man är vid 45 respektive 60 så har man mer likheter än olikheter.
    Som personen här ovanför skrev, är man väldigt ung och ännu har en outvecklad hjärna så kan det säkert vara svårt att förstå.
    Men lugn, du kommer också dit.

    Sedan undrar jag vad det är som stör så mycket att den ena parten inte längre jobbar, det skulle ju vara kalasskönt att ha en partner hemma som fixar och grejar. Då kan man ta det lugnt när man kommer hem.
    Den goda herren jag besvarade pratade om sitt utseende och hur tränad han var. Jag och min man är i samma ålder och har samma ålderskillnad som TS och den man hon vill ha. Jag vet vad jag pratar om. 
  • Anonym (hm)

    Ni som svarar att det inte är någon skillnad på 35 och 50 eller 45 och 60 är för att ni antagligen är äldre, men fortfarande känner er unga och fulla med livsglädje. Vi som är unga på riktigt märker dock skillnaden. hur Hårt det än må låta

  • Anonym (hm)

    Och med det sagt vill jag inte trycka ner varken ålderskillnad eller åldrande. Jag ville att TS skulle ta sig en tankeställare för ålderskillnaden ÄR stor oavsett vad ni själva tycker. Jag lever i det och ser det varje dag. Jag är 35, gift och med en hel barnaskara. vi har 14 år tillsammans. Det är en ENORM skillnad på honom nu om man jämför med när han var i 30 års åldern och vi träffades. då är han ändå skitsnygg, håller hälsa och gymmar. Men det finns andra aspekter än utseende att ha i åtanke här. 

  • Anonym (60-taggen)
    Anonym (hm) skrev 2024-03-08 09:01:18 följande:

    Ni som svarar att det inte är någon skillnad på 35 och 50 eller 45 och 60 är för att ni antagligen är äldre, men fortfarande känner er unga och fulla med livsglädje. Vi som är unga på riktigt märker dock skillnaden. hur Hårt det än må låta


    Det låter inte hårt, det kanske är så att din man inte hade lika stor tur i genlotteriet som många andra.
  • Anonym (60-taggen)
    Anonym (hm) skrev 2024-03-08 08:55:51 följande:
    Den goda herren jag besvarade pratade om sitt utseende och hur tränad han var. Jag och min man är i samma ålder och har samma ålderskillnad som TS och den man hon vill ha. Jag vet vad jag pratar om. 
    Om det är jag som är den "gode herren" så vill jag meddela att jag är kvinna.
    Och tänka sig, men en yngre man. Dock inte så mycket som 15 år, men ändå, över tio iaf.
  • Anonym (Inte 60 än men om några år)
    Anonym (hm) skrev 2024-03-08 08:55:51 följande:
    Den goda herren jag besvarade pratade om sitt utseende och hur tränad han var. Jag och min man är i samma ålder och har samma ålderskillnad som TS och den man hon vill ha. Jag vet vad jag pratar om. 
    Är du ett levande facit för alla människor?

    Kan du inte se relevansen i min förra kommentar?
  • Anonym
    Anonym (Deppig) skrev 2024-03-07 13:22:09 följande:
    Jag tror faktiskt att han vill. Kalla mig delusional om ni vill men jag är rätt säker på det. Däremot så kräver det mycket ork att ta tag i något som de har levt med i flera år, de har lärt sig att leva med varandra utan att längre tycka om varandra. Vår situation är rätt komplex och att välja ett liv tillsammans med mig är inte bara enkelt även om vi har djupa känslor för varandra.
    Ja, hans psykiska mående ställer också till det här. Och frågan är också om han verkligen tar tag i sitt äktenskap och avslutar som han borde (oavsett om det blir vi) så vet jag inte om jag kommer orka själv när han går ner i en depression igen. 
    Handling säger mer än ord. Det man gör visar mer vad man vill än det man säger.
    Att stanna är ett val
  • Anonym (Har varit i samma situation)
    Anonym (Deppig) skrev 2024-03-07 22:09:51 följande:
    Jag beklagar verkligen vad du har varit med om.
    I mitt fall handlar det inte på något vis om att baktala eller föringa mig, han har upprepade gånger sagt att jag är fantastisk och förtjänar mer än han kan ge och i samband med att han drog sig undan verkligen tryckte på att han önskade mig mer.
    Jag är helt säker på att han menat allt han sagt och att hans känslor varit och är äkta. Men att ta steget och lämna sitt gamla liv, det orkar han inte. 

    Jag vill verkligen inte vara ensam något mer och jag vill verkligen ha HONOM. Det var så skönt att vara med en riktig MAN (ja, jag vet att en otrogen skitstövel inte är en man - han är feg ynkhög) som jag kunde krypa upp i famnen på. Metaforiskt menat, men det kändes så tryggt.
    Jag är inte jättegammal men mina glansdagar har ju helt klart redan varit och utbudet blir ju så klart mindre och mindre ju äldre man blir. Ska jag lyckas träffa någon nu ligger ju förhoppningen på alla de som nu separerar och blir singlar på nytt och alla de har ett förflutet med mindre möjlighet att vara flexibla (barn, hus, jobb osv). 

    Men mitt största hinder är helt klart att jag kärat ner mig i en upptagen man med psykisk ohälsa. Det stänger liksom alla dörrar för någon annan.
    Precis så sa även denna man jag var med, att hans känslor var äkta och att han önskade att jag skulle träffa någon annan (i min ålder). För han visste hur det slog an hos mig. Han visste ju också att jag inte kunde se mig om efter någon annan. Om jag hade kunnat det så hade han aktat sig för att säga detta. Han hade mig garanterad och DÄRFÖR kunde han också vara kvar i sitt äktenskap utan minsta ansträngning att visa det ha sa. 

    Om alla de gifta män (och även kvinnor) verkligen hade menat allt de sagt så skulle det logiskt sett avgöra ett lämnade, oavsett mående eller praktiskt situation. Man skulle känna att ens nuvarande situation är så outhärdlig att man inte kan vara utan den starka kärlek man känner till denna person utanför. Den kärleken ger en kraft att kunna lämna. 
    En del gör också slag i saken och lämnar sina äktenskap även om det innefattar stora förändringar och svåra lidanden för att de känner dessa starka känslor. 

    Därför tror jag tyvärr hans psykiska mående är ett svepskäl här för att kunna behålla dig och hans fru, som han utnyttjar lika mycket. Rätt vad det är så mår han lite bättre och då hör han av sig till dig igen. 

    Förstår vad du menar med en riktig man i det avseendet och det ger honom tyvärr boost i sitt ego då han kan känna att du känner det. Det ger honom övertag i att kunna hålla dig på halster på detta sätt med att till exempel boka in en träff som han sen i sista sekund ställer in. Det är en av alla varningsklockor. En annan varningsklocka jag kan se är hans plötsliga tystnad. Om du var SÅ viktig för honom så skulle han ju ha sagt något direkt för att han inte hade velat utsätta dig för det totala lidande denna ovisshet innebär. 

    Har förståelse för ditt dilemma även om jag inte är i den åldern själv och det vet han nog tyvärr också om. 😔
Svar på tråden Han vågar inte