Han vågar inte

Nu har vi träffats.
För mig var det det perfekta avslutet, jag fick känna att han inte hatade mig, det var inte mitt fel. Jag fick sova i hans armar en gång till och jag fick berätta hur mycket han hade sårat mig.
Jag var ledsen men lugn efteråt. 
Efter det har han hållit kontakt, och dum som jag är svarar jag honom, han har till och med frågat om jag vill flytta rill honom (han bor bara ca 1 v/månad med sin fru, resten av tiden på annan ort pga jobb - det är så vi kunnat ha en relation). Jag har sagt att han får inte leka med mig och han säger att han menar allvar.

Vill ställa krav på att han måste vara öppen med mig, lämna sin fru, ta mig på allvar. Men jag är också rädd att han kommer dumpa mig igen då  - om jag ställer krav, det kräver för mycket av honom att ta tag i äktenskapet nu, han mår för psykiskt dåligt. Det här säger han inte - men jag ser och förstår det. 
Jag vet att han har det mentalt jobbigt och också att det var därför han bröt med mig.

Jag har inte gråtit sen vi träffades och jag är fortfarande ledsen  och orolig att det ska sluta i hjärtesorg en gång till men just nu känner jag mig ganska lugn. Lite tom, men det gör inte ont. Jag tror nämligen inte att det kommer att gå att lösa - och att hans problem är för stora för att det ska kunna fungera mellan oss. Och om han är otrogen mot mig sen nästa gång han stöter på svårigheter i livet, det klarar jag inte. En gång otrogen - alltid otrogen? 
Men jag vill så gärna ha honom, aldrig någonsin har någon fått mig att känna som han kunde och aldrig någonsin har jag blivit omhållen på samma sätt. Vill så gärna ha det igen.

Min förhoppning är att vi ska ses nästa helg, och om det inte går helgen efter det istället. Det är mycket som är skört och krångligt just nu men vill så gärna hitta en lösning. 

Hoppas kan man väl få?

Det här är rent självförakt det du håller på med, men vill du bli lekt med så här i fortsättningen tills du kraschar så får det väl bli så, tyvärr. Du är inte ute efter ett avslut, det är bara BS, bara en ursäkt att ännu fördröja det här vad det nu är. Du gör dig själv en björntjänst. Så fort han tycker det blir jobbigt med för mycket krav på er relation så skyller han det på sitt psykiska mående. Han ska föreställa vara en gift man, en familjeman, och han tänker inte lämna sin familj. Vad är det du håller på med? Vakna upp! Tror din hjärna är fylld med beroende-ämnen att du själv inte inser skadan du gör mot dig själv och den skada han gör i ditt liv.

Hade jag varit dig hade jag bokat tid hos en kurator och rett ut det innan det är för sent, jag är rädd att du kommer krascha till slut.

Sen hade det ju också varit trevligt om du kunnat skänka nån tanke, som en syster till en annan, på den kvinna han faktiskt är gift med och som är mamman till hans barn, men även där tror jag inte du tänker riktigt klart nu, ta ansvar för vad du gör, bara för att han inte vill ta det behöver inte du gå på hans linje också. Du kan stå där en dag, öga mot öga med hans hustru, kanske först då är hon verklig för dig? Sök hjälp för er allas skull. 

Det är klart att jag fördröjer det. Jag tror inte att det går att lösa men jag hoppas ju, och att ta tag i det kommer göra så fruktansvärt ont och jag vet inte om jag fixar det. Jag förstår ju att det inte kommer göra mindre ont (så klart ännu mer) när han väl drar sig undan för gott men jag vill inte och jag orkar inte själv.

Och ja, jag räddar mig själv genom att låtsas att hans fru inte finns, risken att vi slumpmässigt skulle möta varandra är noll till ingen. Det skulle kräva alldeles för mycket engagemang från någon av oss, för att inte säga omöjligt. Nu vet jag att en förbannad kvinna är kapabel till mycket och att älskarinnan är den som får äta upp det, men jag tror att även hon har gett upp om deras äktenskap. Han pratar aldrig om henne men jag vet att de har haft det dåligt under många många år.
Det jag däremot har mer ångest över är hans döttrar. Dels vad de kommer säga när det kommer fram, och hur skulle han reagera och känna om deras partners skulle behandla dem som han behandlar sin fru. Det får mig att må illa och jag vet hur mycket hans flickor betyder för honom och det förvånar mig att han själv inte ser den kopplingen. 

Jag tror faktiskt att jag är medveten om alla problem men jag vill ha honom för mycket för att våga avsluta det.

TS nu säger jag detta i all välmening så snälla ta det inte på fel sätt. Jag fattar att du är i 7e himlen med han, jag fattar att du har så mycket känslor nu att du bara som i trans följer efter honom, det är just det som är problemet. Jag tror också att du inte mår bra. Tillåter du dig själv känna ens det dåliga? Tillåter du dig själv känna var gränsen är nådd för den har du passerat för länge sedan? Hur mycket mer tror du att då tål innan du är ännu mer styrd av hans vilja? Du kommer krascha är jag rädd, det är inte för sent ännu (även om du är som i trans) att få hjälp (av tex kurator). Det verkar också som du skriver att han inte mår bra och han kan inte heller hantera situationen. Den här situationen är som en tickande bomb. 

Tack.
Jag förstår och jag tänker likadant. Jag har bara så svårt att förmå mig. Jag är så såld på hur han har fått mig att känna, har aldrig känt mig så uppskattad av någon (och då menar jag verkligen inte av någon) förr. 
Och ja, som jag kände när han försvann i höstas, det var fruktansvärt och det är inte värt att känna så igen och därför vet jag också att jag borde bryta. Men kommer jag våga bli kär igen i någon ny? Jag tror inte det, det känns som att det är förbi. 

Finns det verkligen inga sånna här historier som slutar lyckligt? 

Du kanske inte kan se det nu men även fast relationen avslutas kan man senare se tillbaka på vad man en gång hade med värme och kärlek. När jag var i din situation så bestämde jag mig för att bryta då jag märkte hur han våndades. 
Det var helt enkelt mitt ansvar att avsluta. Vet att han mådde jätte dåligt över hela situationen. 

Vi har fortsatt kontakt ringer varandra kanske 1 gång/mån, vi mailar varandra då och då. Han är väldigt viktig för mig fortfarande men som vän och någon att bolla funderingar med. 

Är idag gift och har familj och han är fortfarande gift med samma fru och har både barn och barnbarn. Jag ställde en gång frågan om han hade någon annan. Han svarade  " skojar du ? " 

Jag är glad över våra minnen och skulle för inget i världen ha varit utan den tid vi hade tillsammans. Han säger att han ångrar ingenting och att han är tacksam över att jag tog initiativet att avsluta. 

Jag tycker att vi fick ett lyckligt slut.

Du kan ju inte mena allvar TS. 

För det första - mannen har fru och familj! Sluta vara ett jävla kräk och fortsätt vara med honom. Karma kommer bita dig hårt en vacker dag. 

JA ansvaret är hans men att du bara fortsätter när du vet om det gör mig spyfärdig. Vilken medmänniska. 

För det andra - SÖK hjälp. Du har ju noll självrespekt. Hur fasiken kan du vilja vara någons leksak? Det finns SÅ många män där ute ändå ska ni dumma fanskap envisas med upptagna. 

Klart att du får mestadels sviniga svar fast du bad om att slippa...! Vaddå typiskt Familjeliv! Kärlek till er som visar medkänsla och försöker hjälpa ts!

Jag har varit i exakt samma situation! Hade ett förhållande med en upptagen "olycklig" äldre man i 10 år. Vi kunde skoja om att leva tillsammans men insåg att det aldrig skulle fungera. Vi fick ut det bästa av varandra genom att sakna varandra och enbart ses ibland, aldrig göra det till en vardag!
Och det var väldigt viktigt att jag berättade för honom om jag träffade någon, det ville han ha stenkoll på! Men det hände aldrig, jag var supernöjd med situationen!
Men så började han bli "tråkig". Inte höra av sig och så. Jag trodde fasen han var död ibland. Jag sa att Det är såklart inte okej! Han måste ju berätta för mig också om han tröttnar etc, det är ju liksom helt okej! Men nej då, det var bara 1000 bortförklaringar, ska aldrig hända igen! Jag tror han provocerade mig för att jag skulle göra slut då han själv inte vågade.

Till slut kom droppen. Han jobbade också borta och fick mig att åka dit men sen försvann från jordens yta. Gick inte att få kontakt med på något sätt. När jag åkte hem dagen efter att få ta in på ett eget hotellrum skickade jag mess om att jag kontaktat hans sambo (vilket jag inte hade) så han fick nog en rolig resterande vecka på jobbet. Sen hördes vi inte mera. Jag gav honom ett gäng chanser att förklara sig, men dödstyst.

På julafton några månader senare råkade jag dricka lite mycket och kontaktade hans fru. Visade mess, skickade bilder och filmer på oss, tackade för "lånet", förklarade vad han ogillade med henne och gillade med mig.
Jag hörde aldrig nåt mera. HAN har blockerat mig överallt men inte hon. Det är 5 år sig nu och enligt söksajter lever de tillsammans än.

Tjaa, jag sover gott om nätterna och har en bra matsmältning! Tänk att det ska vara så svårt att uppträda respektfullt, även om det "bara" är en kk! Nånstans blir man ju även vänner under 10 år och han har ju liksom ALLT allt förlora, medan jag inte hade något alls! 

Du är säkert naiv ts, men försök att inte göra dig själv mer illa än nödvändigt! Han har visat vad han går för. Ge dig inte in i leken om du inte leken kan tåla, som man säger!

TS, det finns många destruktiva relationer där hjärnan lurar en, man blir beroende, därför är det här så svårt för dig, därför behöver du hjälp med det. Vet att jag skrivit det innan, men skriver det igen, för för mig är det så tydligt vad det är du behöver hjälp med, och det är inte vad du tror. 

Tids nog kommer du vara läkt och då kommer du vara redo för en ny kärlek. Den tiden är inte förbi. Låter som du är så deppig. 

Jag vet inte om det finns några lyckliga slut på sådana här historier. 

Vad jag misstänker är en del av den här beroendeskapen/besattheten (eller hur man nu ska ge sig på att beskriva det) är att du har en vision som du förälskat dig i hur det skulle kunna bli för er, om bara...

Det jag har att jämföra med var när jag en dag med mitt ex (vi var förlovade då) fick äntligen en Aha-upplevelse. Jag var så olycklig med honom. Men han hade hela tiden sålt idén till mig om vårt drömbröllop, om vårt liv ihop, det perfekta livet. Jag försökte så att stå ut tills dess. Jag försökte så gömma hur olycklig jag var. Jag försökte mig på att vara en aktris, låtsas. Jag skämdes för jag trodde det var mitt fel, att jag var otacksam. Jag ville inte börda honom utan intalade mig själv att det här var mitt fel. Den enkla tanken jag hade var när Aha-upplevelsen inte kom en minut för tidigt var: Men om vi kommer vara lyckliga då, varför är vi inte lyckliga nu (och då talade jag för hans del också. Vi var inte lyckliga ihop). Om den här mannen du nu är med inte gör dig lycklig nu (inte bara stundtals utan lycklig), inte gör slag i saken, varför tror du att du kommer bli lycklig sedan i er framtid? Och om du inte tror på det, vad gör du mot dig själv? Håller du vid för allt du är värd för du har en vision om när ni blir lyckliga? Kan du skilja på den här visionen och verkligheten? Vad är oddsen att visionen blir verklighet? För mig, med exet var den lika med noll. 

Alltid lika bisarrt med människor beter sig som svin och tror att det räcker med att bara säga "döm mig inte" för att slippa kritik. Det är ungefär lika rationellt som att tro att man kommer slippa kritik bara för att man skriver att man inte vill bli dömd för att man vill ha tips på hur man bäst tuttar på grannens hus

Det du håller på med är ju så urbota svinaktigt och korkat att det sjunger om det men du vill ändå att andra ska hjälp dig fortsätta med det? Hur tänkte du där? 

Om någon vill ha tips på hur man bäst skadar sig själv och andra, skulle du ge med tips på det? Typ gör såhär så ska du se att det gör riktig riktigt ont på alla?

Ärligt talat, du är ju så vilse i pannkakan man kan bli och verkar ha tappat förmåga till rationellt tänkande och normala värderingar helt och hållet, så det enda råd jag kan ge dig är boka tid för terapi för ingen här kommer kunna hjälpa dig så länge du inte är mottaglig för nåt annat än ditt begär / känslor. Det krävs nog professionell hjälp för att få dig att förstå.