Han vågar inte

Du kan ju inte mena allvar TS. 

För det första - mannen har fru och familj! Sluta vara ett jävla kräk och fortsätt vara med honom. Karma kommer bita dig hårt en vacker dag. 

JA ansvaret är hans men att du bara fortsätter när du vet om det gör mig spyfärdig. Vilken medmänniska. 

För det andra - SÖK hjälp. Du har ju noll självrespekt. Hur fasiken kan du vilja vara någons leksak? Det finns SÅ många män där ute ändå ska ni dumma fanskap envisas med upptagna. 

Hur kan det vara så jävla fel att vara kär? Det är ju inte jag som inte är trogen, den som ska bära hundhuvuder är väl han som inte kan vara ärlig mot sin fru och låter mig fortsätta hoppas.
Och ska jag lyssna på er så är det inga äkta känslor från hans sida vilket betyder att om jag bryter så kommer han att hoppa i säng med någon annan. Vad spelar det då för roll mot hans fru och mitt samvete att det är med  mig han ligger?

Är det någon jag är taskig mot är det väl mig själv som fortsätter hoppas och hoppas trots att jag förstår att det inte kommer bli vi. 

Har du fattat något beslut kring om du vill ha stöd/hjälp med detta (innan det blir än värre), kurator, psykiatriker? 

Du "skriker" på hjälp i hur du reagerar, mår i detta, och hur du kastas mellan olika känslostormar. Ena minuten försvarar du det som att det gottgör dig när det är bra, nästa är du i avgrunden. Din hjärna kommer inte orka med detta. 

Pappa var otrogen mot min mamma. Han började dricka. Pappa älskade  mamma men de hade problem när detta hände (otroheten). Mamma kom på det och lämnade honom. Gick tillbaka till han efter han dumpat den andre.

Pappas och min relation blev inte vad den var innan jag fick veta. Han kämpade hårt med att visa mig att han fanns där för mig, men min tillit, vad jag trodde var min omdömesförmåga var skakad, för om min pappa kunde göra det här, och han var då inte den här underbara pappan/mannen som jag kunde lita på i alla väder, utan en lögnare, ett svin, vad och vem skulle jag då kunna lita på? Det är att han kunde ha ett ansikte med mig, med oss, och ett annat med henne. Han har p.g.a vad han gjort försvårat det för mig när jag blev vuxen med mitt kärleksliv. Det tar inte slut där och då. En otrohet/en affär märker lång tid efteråt. Min mamma lämnade honom sedan ändå. Jag vet vilka familjebilder som är tagna före otroheten, före mamma kom på otroheten, och efter då de återförenats (när jag inget visste). 

Jag hade föredragit om vi skulle ha haft samma relation jag och pappa att han bara lämnat. Det hade varit långt mer okej. Otrohet? Nej. 

Jag har aldrig tänkt på den andra kvinnan som ond. Hon kunde ha varit vem som. Jag var ointresserad av henne, av hennes existens. Alltid varit det. Inte blivit nyfiken senare.

Om han fortsatt med henne hade jag brutit kontakten med honom, inte gått med på att träffa henne i samband med att jag då sagt upp kontakten. Handlar om lojalitet för min mamma. För att jag inte då ville bli påmind. Jag hade offrat hellre min relation med pappa, det vet jag. Jag hade inte accepterat henne, inte gått in i någon relation med henne. Det jag skriver nu hade varit rätt för mig. Om det är rätt eller fel för någon annan får de tycka, stå för. Jag bara säger hur jag skulle ha gjort för att jag skulle må bra i det här som barn, kvinna, då jag har mina gränser. 

Hade han lämnat och de skilt sig och han sen träffat henne hade jag kunnat. Då hade jag varit glad om han hittat en ny kärlek. Jag sa aldrig nåt om hur jag tänkte till pappa. Mamma sa att hon sa aldrig att han skulle välja eller dumpa henne om de skulle fortsätta. Han dumpade henne när mamma kom på det. Mamma lämnade ändå. 

Mitt ex hade ett KK innan vi började vår relation, jag fick veta det nånstans i relationen. Han var väldigt brydd om att då kasta skit på henne, försäkra mig om att det bara varit KK, inte gjort något med henne, inte haft kontakt med henne. När jag lämnade honom (över flera anledningar) fick jag sen veta att hon var mycket nervös över att stöta på mig, och att hon var skrämd av han (som han gissar jag då behandlat henne på) och försäkrade att han inte tagit kontakt med henne igen fast jag hade inget intresse av att veta vilket som, jag struntade i båda och vad de gjorde. Mitt ex upplevde jag som taskig, riktigt, riktigt taskig mot henne när vi pratade om vad som hänt. Hans instinkt att vara arg och vara beskyddande om mig tog över. Tror han var rädd med att jag skulle nu se på honom på helt annat sätt, inte lita på om han varit med henne. Du kan bli behandlad väldigt dåligt under tiden han försöker rädda sig själv och sitt skinn. Det var så jag blev rädd åt hennes vägnar och ville han skulle lugna ner sig. 

Den jag har skyllt allt på är pappa. Jag var alltid pappas flicka innan. Som sagt han har alltid försökt men inget blev detsamma för mig efter det. Inte känts som att jag kunnat ändra på det. Det sitter så djupt. 

Kan det vara så att han är som pappa att han är paralyserad och bara stannar i det här? Min pappa hade behövt få hjälp, inte börja dricka. Drickandet löste inget, bara band hans ångest. Gjorde nog att han bara stannade och gjorde inget, tog inget beslut, sa inte sanningen. Rädd för att bli påkommen. 

Jag är rädd om att han gör så att han bara drar dig med sig i sitt fall. Jag är rädd att när han sen är där så kommer kärleken till hans barn och rädslan att inte få vara med dem göra att han kommer vända dig ryggen. Du skrev att han har döttrar också. Speciella band där. Han kommer inte våga sätta några krav på dem att de ska träffa dig, om han är som min pappa var. Är han med sina barn är det som han är där på nåder, och han tar det för det är bättre än inget. Jag var mer sån att jag klarade mig bra själv, ville inte ta emot min pappas hjälp, om han ville köra mig, vad det än var. Behövde inte honom. Vände mig inte till honom. Jag hade alltid bara sett min pappas ena ansikte, aldrig det andra. Jag visste inte vem han var. Det var då tryggast för mig att inte ha honom nära. 

Din beskrivning av deras relation, hans och hans fru, är att de borde gjort slag i saken och skilts åt för länge sedan. Beslutet var redan fattat där och då, och fortsätter stå samma. Han har inte fattat något annat beslut. Du godtar hans beslut. Du vågar inte be om mer. Du hoppas på en förändring, men du får ingen. 

Du kan inte fortsätta låta ditt eget liv bli begränsat till det här, du får se till att rädda dig själv. Jag ser mycket i ditt skriveri som starka varningssignaler att du måste ta tag i dig själv nu, nu, nu, och få hjälp. Du måste få hjälp med det här. Du klarar inte det här själv, det märks. Ta hur du mår på allvar. 

Han får ta ansvar för sig själv och sitt. Ta inte över hans ansvar på dig. Hans mående på dig. Du måste agera för egen räkning, för att rädda dig själv. Du kommer inte hålla om du fortsätter så här. Du håller inte redan som det är.