ivf90

Wed 13 Dec 2023 16:13

568 svar

Vi som till slut blev gravida med IVF

Jag tänkte att det kan vara på plats med en tråd för oss som har blivit gravida med IVF så att inte IVF-trådarna svämmas över av gravidinnehåll. Här kan vi följas åt och diskutera allt graviditetsrelaterat såsom oro, ultraljudsundersökningar, tankar, händelser osv.

En presentation av alla som vill skriva i tråden skulle passa fint tycker jag. Skriv hur mycket eller lite ni vill.

Ålder: 33
Vecka nu: 12+6
Kommande ultraljudsundersökningar: RUL 29/1
Tid med ofrivillig barnlösthet: 2 år

Bakgrunden till min ofrivilliga barnlöshet:

Jag har länge inte vetat om jag vill ha barn öht och bestämde mig för att göra abort när jag var 28 samt 29 och blev oplanerat gravid med min kille (som jag fortfarande är ihop med). Men båda gångerna hann det sluta i tidigt missfall. Där och då väcktes en lite oro för att det fanns en risk för att jag skulle vara en sån som visserligen blev gravid lätt men då sen fick missfall.

När jag fyllde 31 fylldes jag av en stark önskan om att få barn. Min kille var med på tåget och vi började försöka. Jag blev gravid direkt i september 2021. Men testen var supersvaga och jag började blöda ut mitt tredje tidiga missfall efter några dagars lycka.

Vi var inte överdrivet nedslagna eftersom det ändå hade hänt något på försöket. Men följande försök var inte lika lyckosamma. Vi var nitiska med ägglossningstester, men varje månad blev ändå en besvikelse. Till slut var vi uppe i ett år av negativa resultat och vi sökte då hjälp direkt.

I november 2022 påbörjade vi vår fertilitetsutredning. I mars 2023 var den äntligen klar och vi fick diagnosen oförklarad infertilitet. Efter ytterligare någon månad fick vi vår regionsfinansierade IVF-remiss godkänd och vi fick komma till Livio och påbörja sprutor i maj 2023. Vid äggplocket fick vi ut 12 ägg och alla 12 befruktades! En 3-dagars sattes in och hela 5 stycken ytterligare utvecklades till fina blastocyster till frysen. Flera dagar innan min testdag började jag blöda kraftigt och det blev ännu en besvikelse. Det kändes otroligt tufft att behöva ta en lång paus över sommaren.

När augusti kom missmatchade min ägglossning öppningen för kliniken med några dagar och det blev ytterligare en missad cykel. Cykeln därefter fick jag besked på ultraljudet inför insättningen att jag måste ha ägglossat en dag efter mensen och att vi hade missat chansen och behövde vänta en cykel till.

Hur jag blev gravid:

I början på oktober 2023 blev det äntligen dags för min första FET (och andra överföring). Redan två dagar efter överföringen fick jag innan mens-känningar och en rosa flytning, och jag var övertygad om att det var något fel med min cykel igen. Men det skulle visa sig vara en nidblödning! Mensen kom aldrig och när jag testade mig på RD11 fick jag ett knappt synbart streck.

Hur jag har mått så här långt:
De första veckorna trodde jag att jag höll på att bli galen på riktigt. Mina svaga positiva test gjorde mig övertygad om att det skulle bli ett fjärde tidigt missfall. Jag hade noll symtom och varje dag var som att leva i ett ångestmoln.

Vi bokade in ett tidigt ultraljud i vecka 6+6 och då kunde ett hjärtljud konstateras. Men embryot mätte bara 6+2, vilket gjorde mig övertygad om att den skulle dö inom kort. På IVF-klinikens ultraljud i vecka 7+6 var embryot återigen 3-4 dagar för litet, men det hade vuxit 1 mm/dag och hjärtat slog fortfarande. Jag hade inga ömma bröst, inget illamående, men ett oändligt sömnbehov.

I vecka 9-10 kände jag mig plötsligt piggare och hade därmed inga symtom alls. Vi bokade in ytterligare ett privat ultraljud eftersom jag var övertygad om missfall. Men i 9+5 fick vi se ett litet foster som hade vuxit som det skulle med en stabil hjärtrytm. Efter det vågade jag ändå börja slappna av lite. Och helt plötsligt kom illamåendet och jag började spy varannan dag ungefär. Men de fysiska gravidsymtomen lättade min ångest, så det gjorde mig ärligt inte så mycket.

Inför KUB blev jag dock otroligt nervös igen. Jag var så rädd att det skulle ha dött, men allt såg ut precis som det skulle i vecka 12+4. Även om allt forftarande känns extremt overkligt så har jag ändå vågat börja tro på att det här faktiskt ska ske nu!

Ser fram emot att läsa era andra presentationer!

Zaro

Mon 26 Feb 16:45

#270

Orkidé: Nej, de kan ju se att de är där men inte hur livsdugliga de är så att säga, särskilt inte med tanke på tidig och långvarig vattenbrist. Tack för att du tänker på oss

Vickan: Tack också för dina fina ord! Ja, man trodde ju inte att det skulle bli tidig igångsättning eller kejsarsnitt, jag har ju följts åt med Noelani som ligger två veckor före mig och blir tidigare än så pga önskar kejsarsnitt, men nu föder jag ju troligen före Noelani också, det trodde jag inte! Men på något sätt känns det positivt att få träffa honom så snart. Tack snälla för dina ord, även om lugnmognaden inte är något att göra något åt tycker jag all personal hittills varit fantastiska. Inte bara kompetenta men verkligen varma, lyhörda och medlidsamma. Prioriterar en verkligen också. Så är glad för det ${#emotions_dlg.flower}$

Orkidé8181

Mon 26 Feb 17:38

#271

Zaro skrev 2024-02-26 16:45:56 följande:

Orkidé: Nej, de kan ju se att de är där men inte hur livsdugliga de är så att säga, särskilt inte med tanke på tidig och långvarig vattenbrist. Tack för att du tänker på oss

Vickan: Tack också för dina fina ord! Ja, man trodde ju inte att det skulle bli tidig igångsättning eller kejsarsnitt, jag har ju följts åt med Noelani som ligger två veckor före mig och blir tidigare än så pga önskar kejsarsnitt, men nu föder jag ju troligen före Noelani också, det trodde jag inte! Men på något sätt känns det positivt att få träffa honom så snart. Tack snälla för dina ord, även om lugnmognaden inte är något att göra något åt tycker jag all personal hittills varit fantastiska. Inte bara kompetenta men verkligen varma, lyhörda och medlidsamma. Prioriterar en verkligen också. Så är glad för det ${#emotions_dlg.flower}$

Aha, vad frustrerande!
man blir så imponerad och förstår inte hur de kan se allt, sen när de inte ser något så tycker man det är konstigt typ?

tack för att du delar med dig av allt ❤️

Awesomeginger

Mon 26 Feb 18:15

#272

Hej, några av er känner nog igen mig från IVF trådar. Jag plussade för två veckor sen, har mitt första ultraljud 12/3. Lite info, detta är min andra återföring, först slutade i missfall.
Har en fråga till er som tidigare haft missfall, när slutar man vara rädd för att gå på toan? Tror alltid att de ska vara blod. Idag stressade jag hem då det kändes som jag blödde, men inget.
När börjar man tro att de verkligen kan gå hela vägen? När avtar denna rädsla?

Noelani

Mon 26 Feb 20:16

#273

Awesomeginger skrev 2024-02-26 18:15:19 följande:

Hej, några av er känner nog igen mig från IVF trådar. Jag plussade för två veckor sen, har mitt första ultraljud 12/3. Lite info, detta är min andra återföring, först slutade i missfall.
Har en fråga till er som tidigare haft missfall, när slutar man vara rädd för att gå på toan? Tror alltid att de ska vara blod. Idag stressade jag hem då det kändes som jag blödde, men inget.
När börjar man tro att de verkligen kan gå hela vägen? När avtar denna rädsla?

Välkommen hit ❤️

Jag har ju bara haft ett missfall samtidigt som de andra fostret levde så upplevde nog inte det på samma sätt som många andra då lyckan ändå var större än förlusten plus att jag blödde aldrig - men jag kan ff i v.31 tänka på det varje gång jag går på toaletten... och massa andra orimliga saker som om jag läcker fostervatten eller om en sammandragning är farlig osv. Trots att jag aldrig blödde förväntar jag mig tex blod när torkar mig... helt orimligt..

Jag tror tyvärr att vi som kämpat så länge har svårare att komma till en punkt där allt känns lungt.. hoppas jag har fel och andra kan komma med lite mer positiva historier 😄

Zaro

Tue 27 Feb 09:10

#274

Noelani skrev 2024-02-26 20:16:12 följande:

Välkommen hit ❤️

Jag har ju bara haft ett missfall samtidigt som de andra fostret levde så upplevde nog inte det på samma sätt som många andra då lyckan ändå var större än förlusten plus att jag blödde aldrig - men jag kan ff i v.31 tänka på det varje gång jag går på toaletten... och massa andra orimliga saker som om jag läcker fostervatten eller om en sammandragning är farlig osv. Trots att jag aldrig blödde förväntar jag mig tex blod när torkar mig... helt orimligt..

Jag tror tyvärr att vi som kämpat så länge har svårare att komma till en punkt där allt känns lungt.. hoppas jag har fel och andra kan komma med lite mer positiva historier 😄

Tänker lite som Noelani, även om man har olika resor både före och under ivf. Man tänker nog på lite olika saker i början, när man kommit en bit och när man närmar sig slutet så att säga. Men jag tror man hjälper sig själv bäst om man tar hand om sig på bästa sätt, framförallt mentalt. Jag tror inte jag fattar hur man annars pallar om det går snett, för graviditet och förlossning är ju en risk, även om det oftast går bra. Hade jag varit en av mina vänner hade jag tex flippat ut vid det här laget med tanke på våra komplikationer

Och det är klart det är jobbigt men det känns bättre med vissa rutiner osv. Är det första gången får man kanske fundera över vad som fungerar bäst för en.

Zaro

Tue 27 Feb 09:12

#275

Nu gör jag den där glukosbelastningen! Men utan vin då...
Hur går det för andra? Hur går det med bebisen Orkidé?

Vickan31

Tue 27 Feb 09:30

#276

Zaro skrev 2024-02-26 16:45:56 följande:

Orkidé: Nej, de kan ju se att de är där men inte hur livsdugliga de är så att säga, särskilt inte med tanke på tidig och långvarig vattenbrist. Tack för att du tänker på oss

Vickan: Tack också för dina fina ord! Ja, man trodde ju inte att det skulle bli tidig igångsättning eller kejsarsnitt, jag har ju följts åt med Noelani som ligger två veckor före mig och blir tidigare än så pga önskar kejsarsnitt, men nu föder jag ju troligen före Noelani också, det trodde jag inte! Men på något sätt känns det positivt att få träffa honom så snart. Tack snälla för dina ord, även om lugnmognaden inte är något att göra något åt tycker jag all personal hittills varit fantastiska. Inte bara kompetenta men verkligen varma, lyhörda och medlidsamma. Prioriterar en verkligen också. Så är glad för det ${#emotions_dlg.flower}$

Zaro: Åh men du ser vad saker och ting kan ta oväntade vändningar, att nu kommer eran bebis som sagt att födas i april istället för maj! Förstår att det är blandade känslor, men på ett sätt skönt att inte dra ut på det enda till maj kan jag tänka

Så glad att höra att du mött så fantastisk personal, det är verkligen underbart och så tryggt när man känner att det är rätt personer på rätt plats, för den empatin och värmen borde alla få mötas av 🥰 Jag har dålig koll på det där med glukosbelastning, får man svar på resultatet samma dag eller hur funkar det?

Awesomeginger skrev 2024-02-26 18:15:19 följande:

Hej, några av er känner nog igen mig från IVF trådar. Jag plussade för två veckor sen, har mitt första ultraljud 12/3. Lite info, detta är min andra återföring, först slutade i missfall.
Har en fråga till er som tidigare haft missfall, när slutar man vara rädd för att gå på toan? Tror alltid att de ska vara blod. Idag stressade jag hem då det kändes som jag blödde, men inget.
När börjar man tro att de verkligen kan gå hela vägen? När avtar denna rädsla?

Awesomeginger: Varmt välkommen hit, har läst några av dina inlägg i någon IVF-tråd precis som du säger, och är så glad att du har plussat, GRATTIS!

Jag är kanske inte rätt person att svara då jag inte har samma erfarenheter i bagaget (mitt problem var att jag aldrig fick något plus under två års försök och en IVF med exet, och cirka två års försök med min nuvarande som äntligen resulterat i ett plus efter en ET och en FET). Mina tankar är att jag, precis som Noelani, alltid känner en liten oro över att se blod när jag går på toaletten. Önskar att jag kunde säga att oron försvinner så fort man gjort tidigt ultraljud eller så, men det är nog väldigt individuellt. Man blir nog lite "skadad" efter åren som ofrivilligt barnlös och IVF-behandlingar med mera, men man blir också otroligt tacksam för varje milstolpe man passerar. Jag tycker att även om min oro inte är borta än så har den ändå minskat steg för steg efter tidigt ultraljud, KUB och sen RUL, och för dig som tyvärr har varit med om ett missfall så är väl det en milstolpe också tänker jag: att när du kommit förbi den veckan som förra graviditeten slutade i, så minskar kanske en del av oron förhoppningsvis

Vilken vecka slutade förra graviditeten i, om det är okej att jag frågar? Jag vet att när man följer många på FL som kämpar så enormt så kan man ibland tro att missfall är det mest vanliga, men man får försöka komma ihåg att det är rätt ovanligt med upprepade missfall och att de allra flesta graviditeter leder faktiskt till en frisk, levande bebis - så jag håller tummarna stenhårt för att det här ska gå bra för dig och du kan alltid ventilera rädslor och oro här med oss

/Vickan, vecka 23+5

Awesomeginger

Tue 27 Feb 14:15

#277

Citeringa knappen vill inte fungerar men men.
Noelani och Vickan31, tack så mycket för er svar! Även om de visar att man har blivit lite små knäpp av oro under den hör processen aå är de skönt att hör att man inte är ensam. Men får se varje del mål som något form av försäkran.
Fick mitt missfall 5+2 så tidigt, är på 5+6 nu så lyckats komma längre denna gång i alla fall. Innan dess kände jag inget hopp alls, men efter vi placerade de utan några tecken så känns de ändå lite mer hoppfult. Men känns som första ultraljud är ett stort mål att ta sig till och att allt så bra ut då!

Zaro

Tue 27 Feb 14:31

#278

Tack Vickan, vad gullig du är! All personalen är verkligen fantastisk, helt otroligt med tanke på deras villkor som jag kan tänka mig inte alltid är så bra. Angående glukosbelastningen som man gör såhär sent om man inte har diabetes i släkten eller är överviktig får man svar direkt! Om man får ett gränsvärde eller konstaterad graviddiabetes skickas remiss till specialistmödravård så får man träffa dietist och prata om att eventuellt få insulin, verkar det som. Men det verkar inte så vanligt att få det om man som sagt inte har diabetes, är överviktig eller kanske äter godis varje dag. Tror däremot det kan utvecklas till havandeskapsförgift/barnet kan bli väldigt stort etc så det är jättebra att de har koll. Man märker inte alltid av symptom själv verkar det som eftersom de är rätt lika en graviditet.

Zaro

Tue 27 Feb 14:46

#279

Awesomeginger skrev 2024-02-27 14:15:06 följande:

Citeringa knappen vill inte fungerar men men.
Noelani och Vickan31, tack så mycket för er svar! Även om de visar att man har blivit lite små knäpp av oro under den hör processen aå är de skönt att hör att man inte är ensam. Men får se varje del mål som något form av försäkran.
Fick mitt missfall 5+2 så tidigt, är på 5+6 nu så lyckats komma längre denna gång i alla fall. Innan dess kände jag inget hopp alls, men efter vi placerade de utan några tecken så känns de ändå lite mer hoppfult. Men känns som första ultraljud är ett stort mål att ta sig till och att allt så bra ut då!

Jag tror att de brukar säga att när man väl sett ett tickande hjärta, vilket de kollade på oss i vecka 8 tror jag, är det stor chans att allt går bra. Och det är ju ganska snart för er!

Vi som till slut blev gravida med IVF

INNEHÅLL