ivf90

Wed 13 Dec 2023 16:13

568 svar

Vi som till slut blev gravida med IVF

Jag tänkte att det kan vara på plats med en tråd för oss som har blivit gravida med IVF så att inte IVF-trådarna svämmas över av gravidinnehåll. Här kan vi följas åt och diskutera allt graviditetsrelaterat såsom oro, ultraljudsundersökningar, tankar, händelser osv.

En presentation av alla som vill skriva i tråden skulle passa fint tycker jag. Skriv hur mycket eller lite ni vill.

Ålder: 33
Vecka nu: 12+6
Kommande ultraljudsundersökningar: RUL 29/1
Tid med ofrivillig barnlösthet: 2 år

Bakgrunden till min ofrivilliga barnlöshet:

Jag har länge inte vetat om jag vill ha barn öht och bestämde mig för att göra abort när jag var 28 samt 29 och blev oplanerat gravid med min kille (som jag fortfarande är ihop med). Men båda gångerna hann det sluta i tidigt missfall. Där och då väcktes en lite oro för att det fanns en risk för att jag skulle vara en sån som visserligen blev gravid lätt men då sen fick missfall.

När jag fyllde 31 fylldes jag av en stark önskan om att få barn. Min kille var med på tåget och vi började försöka. Jag blev gravid direkt i september 2021. Men testen var supersvaga och jag började blöda ut mitt tredje tidiga missfall efter några dagars lycka.

Vi var inte överdrivet nedslagna eftersom det ändå hade hänt något på försöket. Men följande försök var inte lika lyckosamma. Vi var nitiska med ägglossningstester, men varje månad blev ändå en besvikelse. Till slut var vi uppe i ett år av negativa resultat och vi sökte då hjälp direkt.

I november 2022 påbörjade vi vår fertilitetsutredning. I mars 2023 var den äntligen klar och vi fick diagnosen oförklarad infertilitet. Efter ytterligare någon månad fick vi vår regionsfinansierade IVF-remiss godkänd och vi fick komma till Livio och påbörja sprutor i maj 2023. Vid äggplocket fick vi ut 12 ägg och alla 12 befruktades! En 3-dagars sattes in och hela 5 stycken ytterligare utvecklades till fina blastocyster till frysen. Flera dagar innan min testdag började jag blöda kraftigt och det blev ännu en besvikelse. Det kändes otroligt tufft att behöva ta en lång paus över sommaren.

När augusti kom missmatchade min ägglossning öppningen för kliniken med några dagar och det blev ytterligare en missad cykel. Cykeln därefter fick jag besked på ultraljudet inför insättningen att jag måste ha ägglossat en dag efter mensen och att vi hade missat chansen och behövde vänta en cykel till.

Hur jag blev gravid:

I början på oktober 2023 blev det äntligen dags för min första FET (och andra överföring). Redan två dagar efter överföringen fick jag innan mens-känningar och en rosa flytning, och jag var övertygad om att det var något fel med min cykel igen. Men det skulle visa sig vara en nidblödning! Mensen kom aldrig och när jag testade mig på RD11 fick jag ett knappt synbart streck.

Hur jag har mått så här långt:
De första veckorna trodde jag att jag höll på att bli galen på riktigt. Mina svaga positiva test gjorde mig övertygad om att det skulle bli ett fjärde tidigt missfall. Jag hade noll symtom och varje dag var som att leva i ett ångestmoln.

Vi bokade in ett tidigt ultraljud i vecka 6+6 och då kunde ett hjärtljud konstateras. Men embryot mätte bara 6+2, vilket gjorde mig övertygad om att den skulle dö inom kort. På IVF-klinikens ultraljud i vecka 7+6 var embryot återigen 3-4 dagar för litet, men det hade vuxit 1 mm/dag och hjärtat slog fortfarande. Jag hade inga ömma bröst, inget illamående, men ett oändligt sömnbehov.

I vecka 9-10 kände jag mig plötsligt piggare och hade därmed inga symtom alls. Vi bokade in ytterligare ett privat ultraljud eftersom jag var övertygad om missfall. Men i 9+5 fick vi se ett litet foster som hade vuxit som det skulle med en stabil hjärtrytm. Efter det vågade jag ändå börja slappna av lite. Och helt plötsligt kom illamåendet och jag började spy varannan dag ungefär. Men de fysiska gravidsymtomen lättade min ångest, så det gjorde mig ärligt inte så mycket.

Inför KUB blev jag dock otroligt nervös igen. Jag var så rädd att det skulle ha dött, men allt såg ut precis som det skulle i vecka 12+4. Även om allt forftarande känns extremt overkligt så har jag ändå vågat börja tro på att det här faktiskt ska ske nu!

Ser fram emot att läsa era andra presentationer!

Vickan31

Wed 21 Feb 12:03

#250

Gissa vem som gick en digital förlossningskurs och absolut bröt ihop i tårar och panik resten av kvällen? This girl 😅 Jag har alltid tyckt att tanken på förlossning är något otroligt läskigt och jobbigt, men hittills i graviditeten har jag lyckats förtränga det och haft så många andra milstolpar att fokusera på som tidiga ultraljudet, KUB, RUL etc. Men nu när jag gick den där kursen så blev jag påmind om hur livrädd tanken på förlossningen faktiskt gör mig. Känner mig så fånig på ett sätt, för jag vet ju att de flesta klarar det galant men man har ju också hört många skräckhistorier och tror på något sätt att det ska gå bra för alla utom för en själv. Jag tror att det handlar mycket om att jag måste förlåta min kropp för det som varit. Att jag på många plan känner att den svikit mig under alla åren som ofrivilligt barnlös, och att jag därför tror någonstans att kroppen kommer att svika mig även här. Att jag inte kommer att klara av det fysiskt eller mentalt. Och att med all otur och de hinder som varit på vägen för att bli gravid så förväntar sig min hjärna att jag ska ha otur och få en traumatiserande och hemsk förlossning också. Lite som att varför skulle det här gå bra när ingenting annat gått bra för att bli förälder. Ologiskt, jag vet, men känner mig skör och lite ärrad efter alla misslyckanden för att bli gravid.

Lite svårt att beskriva, så förlåt för svammel. Det är väl säkert en del irrationella rädslor jag bär på som är vaga och svåra att formulera. Är såklart glad att det finns mycket hjälp och smärtlindring att få, men jag kanske behöver prata mer med barnmorskan om min oro och rädsla. Vill liksom sticka huvudet i sanden på ett sätt och inte läsa på för mycket för att skrämma upp mig ytterligare, samtidigt som jag tänker att det kanske kan göra mig lite lugnare att känna mig påläst och förberedd? Svår balansgång. Hur tänker ni?

Clemmentina

Wed 21 Feb 17:58

#251

Vickan31 skrev 2024-02-21 12:03:56 följande:

Gissa vem som gick en digital förlossningskurs och absolut bröt ihop i tårar och panik resten av kvällen? This girl 😅 Jag har alltid tyckt att tanken på förlossning är något otroligt läskigt och jobbigt, men hittills i graviditeten har jag lyckats förtränga det och haft så många andra milstolpar att fokusera på som tidiga ultraljudet, KUB, RUL etc. Men nu när jag gick den där kursen så blev jag påmind om hur livrädd tanken på förlossningen faktiskt gör mig. Känner mig så fånig på ett sätt, för jag vet ju att de flesta klarar det galant men man har ju också hört många skräckhistorier och tror på något sätt att det ska gå bra för alla utom för en själv. Jag tror att det handlar mycket om att jag måste förlåta min kropp för det som varit. Att jag på många plan känner att den svikit mig under alla åren som ofrivilligt barnlös, och att jag därför tror någonstans att kroppen kommer att svika mig även här. Att jag inte kommer att klara av det fysiskt eller mentalt. Och att med all otur och de hinder som varit på vägen för att bli gravid så förväntar sig min hjärna att jag ska ha otur och få en traumatiserande och hemsk förlossning också. Lite som att varför skulle det här gå bra när ingenting annat gått bra för att bli förälder. Ologiskt, jag vet, men känner mig skör och lite ärrad efter alla misslyckanden för att bli gravid.

Lite svårt att beskriva, så förlåt för svammel. Det är väl säkert en del irrationella rädslor jag bär på som är vaga och svåra att formulera. Är såklart glad att det finns mycket hjälp och smärtlindring att få, men jag kanske behöver prata mer med barnmorskan om min oro och rädsla. Vill liksom sticka huvudet i sanden på ett sätt och inte läsa på för mycket för att skrämma upp mig ytterligare, samtidigt som jag tänker att det kanske kan göra mig lite lugnare att känna mig påläst och förberedd? Svår balansgång. Hur tänker ni?

Åh! Du är inte ensam. Jag sticker också huvudet i sanden?.vågar typ inte tänka på förlossningen och då är den ju bara två månader bort max. Men inser att jag snart måste göra det. Min barnmorska har inte heller pratat om förlossningen, gissar att det blir på något av de kommande besöken. Tror som du att det är svårt att lita på kroppen när processen hit varit så lång. Rent logiskt fattar jag ju att det med största sannolikhet kommer gå bra och att kroppen vet vad den ska göra men det känns läskigt. Prata med din barnmorska vid nästa besök?tror alla regioner har team som jobbar med förlossningsrädsla som man kan få träffa! Kram

Clemmentina

Wed 21 Feb 18:01

#252

@vickan31 glömde svara dig på det du skrev till mig. Jag mår ungefär som innan men möjligen att illamåendet är ännu lite mindre dåligt. Vi ska göra ett tillväxtultraljud i veckan som jag ser mycket fram emot! Hur mår du? Spännande med nästa besök 28/2.

Clemmentina

Wed 21 Feb 18:07

#253

@grimaserar Stor kram till dig! Ingen har rätt att kommentera något. Jag får också frågor och kommentarer från höger och vänster. Fattar ju att det är i all välmening men blir så trött på dem. Folk borde verkligen inte kommentera andras kroppar. Vi är alla olika, viktuppgång och gravidmagar varierar. Jag har alltid varit lite rund så allt som rör min kropp känns liksom jobbigt. Men jag har nu i slutet av graviditeten börjat tycka om min kropp mer och mer. Hoppas verkligen att du kan njuta av din gravidmage! Den och din bebis är ett mirakel.

Melsson

Thu 22 Feb 08:38

#254

Orkidé8181 skrev 2024-02-15 12:13:26 följande:

Jag fick en lapp av min BM på MVC i v 35-36 att fylla i, sedan när jag var på senaste besöket ( visste såklart inte då att det skulle bli det sista innan förlossningen ), så skrev hon in det ja någonstans, har inte kollat om det står I journalen, men någonstans iaf så när vi kom visste de att jag önskade lustgas/ TENS och var öppen för andra förslag om de ansåg att jag behövde mer smärtlindring 😊

nu har ju jag haft 3 ganska snabba förlossningar så kanske därför jag klarat mig på endast lustgas och TENS, allt ju så individuellt där? men för mig har det varit viktigt att kunna vara närvarande men såklart inte till vilket pris som helst 😊

jag kanske hade behövt betydligt mer smärtlindring om förlossningarna blivit mer långdragna?

men i situationen är man ju ganska hjälplös och jag har varit trygg med att faktiskt inte behöva fatta besluten och göra val utan har litat helt och hållet på personal som varit i rummet? i mina fall alltid en BM och en student 😊

Åh då får man nog göra det längre fram då - ska lägga det på minnet iaf och be om det :D

Ja man får försöka lita på personalen helt enkelt - men man börjar ju känna lite mer stress ju närmare man kommer här varje vecka. Hur mår ni alla hemma? <3

grimaserar skrev 2024-02-21 08:35:32 följande:

@Vickan Tack för att du delat med dig av din fina mage! Jag har känt mig väldigt stor, är i vecka 24+4 och fick igår höra "nu kan det inte vara långt kvar" av en manlig kollega. Är dessutom lätt överviktig från början och det här med magen har triggat mig rätt mycket.... Jag har känt att jag inte riktigt pallar vara i den här tråden för att det ett tag var en hel del kommentarer om att magen om vad som var normalt, när den skulle börja synas och om en ätit för mycket osv... Det var bara vänliga kommentarer riktade mot folk som var nervösa över att deras magar inte syntes, men det blev lite tufft. Jag gick upp mycket i början, under illamåendet var det enda som funkade att äta för mig samtidigt som graviditeten av olika anledningar gjort att jag gått från att träna 5 dagar i veckan till en eller två... Men sedan vecka 18-20 har jag typ inte gått upp något alls, men magen växer ändå, och har haft lite svårt att känna mig fin typ för att jag bara blir stressad över att jag skulle gå upp för mycket och att jag är enorm. Har fallit tillbaka i beteenden och tankar som jag trodde att jag kommit över och har tyckte att det varit en svår balans att äta så att mitt barn mår bra när jag typ inte vill bli större och samtidigt älskar jag ju magen något hysteriskt och är så glad över den, att den växer och över han som sparkar där inne.

Men det är väldigt fint att se någon annan som också har haft en känsla av att ha en stor mage och som fått kommentarer på det, jag tycker det är lite lättare att se att din mage är jättefin, för det är den verkligen! Det hjälper mig lite att ta in att ala magar/kroppar är olika och att det är helt okej, vilket jag så klart vet men ändå lyckas förtränga. Så tack för att du delar med dig Vickan!

Hoppas du kan börja njuta av din mage! Man är ju inte van att folk har åsikter om ens kropp, man känner hur folk granskar en när dom pratar med en. Tycker också det är jobbigt men man får försöka tänka på sin lilla bäbis och försöka koppla bort det andra. Hur mår du annars i graviditeten? Nu är det inte många v kvar till sista trimestern :D Är det en livfull bäbis där inne?

Vickan31 skrev 2024-02-21 12:03:56 följande:

Gissa vem som gick en digital förlossningskurs och absolut bröt ihop i tårar och panik resten av kvällen? This girl 😅 Jag har alltid tyckt att tanken på förlossning är något otroligt läskigt och jobbigt, men hittills i graviditeten har jag lyckats förtränga det och haft så många andra milstolpar att fokusera på som tidiga ultraljudet, KUB, RUL etc. Men nu när jag gick den där kursen så blev jag påmind om hur livrädd tanken på förlossningen faktiskt gör mig. Känner mig så fånig på ett sätt, för jag vet ju att de flesta klarar det galant men man har ju också hört många skräckhistorier och tror på något sätt att det ska gå bra för alla utom för en själv. Jag tror att det handlar mycket om att jag måste förlåta min kropp för det som varit. Att jag på många plan känner att den svikit mig under alla åren som ofrivilligt barnlös, och att jag därför tror någonstans att kroppen kommer att svika mig även här. Att jag inte kommer att klara av det fysiskt eller mentalt. Och att med all otur och de hinder som varit på vägen för att bli gravid så förväntar sig min hjärna att jag ska ha otur och få en traumatiserande och hemsk förlossning också. Lite som att varför skulle det här gå bra när ingenting annat gått bra för att bli förälder. Ologiskt, jag vet, men känner mig skör och lite ärrad efter alla misslyckanden för att bli gravid.

Lite svårt att beskriva, så förlåt för svammel. Det är väl säkert en del irrationella rädslor jag bär på som är vaga och svåra att formulera. Är såklart glad att det finns mycket hjälp och smärtlindring att få, men jag kanske behöver prata mer med barnmorskan om min oro och rädsla. Vill liksom sticka huvudet i sanden på ett sätt och inte läsa på för mycket för att skrämma upp mig ytterligare, samtidigt som jag tänker att det kanske kan göra mig lite lugnare att känna mig påläst och förberedd? Svår balansgång. Hur tänker ni?

Åh snart BM-besök för dig vad skönt, tycker det känns tryggt när man får lite uppföljning <3 Det funkar bra att jobba, sitter ju bara på min kontorsstol hehe. Men har börjat planera lite för hemgång, vi kommer att flytta (!!!) typ prick en månad innan BF, så är lite stress inför det, så tänker ev gå hem en månad innan för att hinna med flytten, lite renovering osv!

Åhh jag förstår dig helt - jag har försökt skjuta undan alla tankar på förlossningen för jag vill INTE riktigt tänka på den. Jag tänker lite samma som dig att man har ju inte direkt haft tur innan med kroppen + att min mamma hade tuffa förlossningar och det har skrämt upp mig som tusan....Men å andra sidan när jag läser dina tankar så tänker jag att DU såklart kommer klara det hur bra som helst, jag menar hur stark är inte du efter IVF x2 och allt jobbigt som kommer därtill <3 Har du pratat med din mamma om hennes förlossningar?

Har du funderat över kejsarsnitt? Jag tänkte nästan be om det men så kände jag att åhh vill ändå kanske försöka föda vaginalt men är så rädd att jag kommer få massa komplikationer efteråt. Jag har fått massa tips om boken "föda utan rädsla" - jag har inte läst den än men det står på min att göra lista, tipsar om den till dig med <3 Vi hade även tänkt anmäla oss till en kurs här i Örebro som heter "Andas mamma".

Melsson

Thu 22 Feb 08:54

#255

Och förlåt för en liten intim fråga men tänker dom flesta här är ju vana efter allt med IVF osv. Men, jag har börjat få så himla mycket flytningar den senaste veckan? Och väldigt tunna och vattniga, men känns väldigt ofräscht bara. Är det något som är normalt eller borde jag kolla upp det med min BM? Vet att man kan få mer flytningar men trodde man fick det från början inte såhär mitt i....(är i v 26+1).

Och en till intim fråga när jag ändå håller på...Det här med samliv..Jag får så konstiga känslor av att ligga när man vet att man har en bäbis där inne, om han börjar försöka och jag känner bebisen röra sig där inne känner jag att vi måste avsluta på en gång...Samtidigt vill man ju kunna mysa till det ibland...Men känns nästan perverst att ligga när man har en bäbis i magen?

Orkidé8181

Thu 22 Feb 10:55

#256

Melsson skrev 2024-02-22 08:38:10 följande:

Åh då får man nog göra det längre fram då - ska lägga det på minnet iaf och be om det :D

Ja man får försöka lita på personalen helt enkelt - men man börjar ju känna lite mer stress ju närmare man kommer här varje vecka. Hur mår ni alla hemma? <3

grimaserar skrev 2024-02-21 08:35:32 följande:

@Vickan Tack för att du delat med dig av din fina mage! Jag har känt mig väldigt stor, är i vecka 24+4 och fick igår höra "nu kan det inte vara långt kvar" av en manlig kollega. Är dessutom lätt överviktig från början och det här med magen har triggat mig rätt mycket.... Jag har känt att jag inte riktigt pallar vara i den här tråden för att det ett tag var en hel del kommentarer om att magen om vad som var normalt, när den skulle börja synas och om en ätit för mycket osv... Det var bara vänliga kommentarer riktade mot folk som var nervösa över att deras magar inte syntes, men det blev lite tufft. Jag gick upp mycket i början, under illamåendet var det enda som funkade att äta för mig samtidigt som graviditeten av olika anledningar gjort att jag gått från att träna 5 dagar i veckan till en eller två... Men sedan vecka 18-20 har jag typ inte gått upp något alls, men magen växer ändå, och har haft lite svårt att känna mig fin typ för att jag bara blir stressad över att jag skulle gå upp för mycket och att jag är enorm. Har fallit tillbaka i beteenden och tankar som jag trodde att jag kommit över och har tyckte att det varit en svår balans att äta så att mitt barn mår bra när jag typ inte vill bli större och samtidigt älskar jag ju magen något hysteriskt och är så glad över den, att den växer och över han som sparkar där inne.

Men det är väldigt fint att se någon annan som också har haft en känsla av att ha en stor mage och som fått kommentarer på det, jag tycker det är lite lättare att se att din mage är jättefin, för det är den verkligen! Det hjälper mig lite att ta in att ala magar/kroppar är olika och att det är helt okej, vilket jag så klart vet men ändå lyckas förtränga. Så tack för att du delar med dig Vickan!

Hoppas du kan börja njuta av din mage! Man är ju inte van att folk har åsikter om ens kropp, man känner hur folk granskar en när dom pratar med en. Tycker också det är jobbigt men man får försöka tänka på sin lilla bäbis och försöka koppla bort det andra. Hur mår du annars i graviditeten? Nu är det inte många v kvar till sista trimestern :D Är det en livfull bäbis där inne?Åh snart BM-besök för dig vad skönt, tycker det känns tryggt när man får lite uppföljning <3 Det funkar bra att jobba, sitter ju bara på min kontorsstol hehe. Men har börjat planera lite för hemgång, vi kommer att flytta (!!!) typ prick en månad innan BF, så är lite stress inför det, så tänker ev gå hem en månad innan för att hinna med flytten, lite renovering osv!

Åhh jag förstår dig helt - jag har försökt skjuta undan alla tankar på förlossningen för jag vill INTE riktigt tänka på den. Jag tänker lite samma som dig att man har ju inte direkt haft tur innan med kroppen + att min mamma hade tuffa förlossningar och det har skrämt upp mig som tusan....Men å andra sidan när jag läser dina tankar så tänker jag att DU såklart kommer klara det hur bra som helst, jag menar hur stark är inte du efter IVF x2 och allt jobbigt som kommer därtill <3 Har du pratat med din mamma om hennes förlossningar?

Har du funderat över kejsarsnitt? Jag tänkte nästan be om det men så kände jag att åhh vill ändå kanske försöka föda vaginalt men är så rädd att jag kommer få massa komplikationer efteråt. Jag har fått massa tips om boken "föda utan rädsla" - jag har inte läst den än men det står på min att göra lista, tipsar om den till dig med <3 Vi hade även tänkt anmäla oss till en kurs här i Örebro som heter "Andas mamma".

Ja vi fick hem en lapp med frågor att fylla i, svara på de man ville, lägga till om det var något man saknade så själva frågorna på lappen var nog mer lite som hjälp, men man kan ju ha i princip vilka önskemål som helst :)

de frågade mig när värkarna började om jag ville bada, å massa andra grejer?
jag sa bara sen kanske inte just nu? å det är liksom inget tvång till något ?

sen hade jag fick aldrig hunnit varken bada eller något annat, men de frågar väldigt försiktigt och kommer med förslag och alla svar är ok ( så upplevde jag det iallafall ).

när jag i v 35-36 lämnade brevet till BM fick vi även en goodiebag med blöjor, oljor mm till bebis, så skrattade jag och sa till min sambo: tror hon jag ska föda imorgon eller 😂
men det blev ju nästan så för det blev inga fler besök 😅

ska tillbaka om ett par veckor för återbesök, vet inte riktigt vad vi ska prata om då, men det är
väl mer avslutande, ett sista besök, upplever att BVC sköterskan ställer frågor om mitt mående och hur min kropp mår så det känns som de liksom tar över lite 😊

Zaro

Fri 23 Feb 17:58

#257

Nu är jag i vecka 29 och för två veckor sen såg det inte bra ut. Nu såg det bättre ut, det verkar det som att det är fortsatt hål i fosterhinnan och att det inte kommer kunna läka. De kommer fortsatt följa oss och de satsar på igångsättning vecka 34-36 om han fixerat sig. Vi kommer bli inlagda då. Det finns en liten risk att lugnmognaden inte är där pga komplikationen och då finns inget att göra, men vi hoppas på det bästa. Så istället för 18 maj blir det nog förlossning i början eller mitten på april. ${#emotions_dlg.flower}$

Zaro

Sat 24 Feb 08:13

#258

Glömde skriva att det kan komma igång spontant också, dvs kan bli förlossning i februari eller mars också, men det hoppas jag verkligen inte! Hur går det för er andra?

Noelani

Sun 25 Feb 13:50

#259

Zaro,
Ändå betryggande att de vill/kan vänta ut längre och inte sätta igång er nu. V.29 är ju ändå hyfsat långt gånget och 34-36 är ju nästan fullgånget. Håller varje tumme och tå att han stannar inne så länge som möjligt ❤️

Vi som till slut blev gravida med IVF

INNEHÅLL