Orolig över att mina barn inte ska få partners

Han kan väl komma tillbaka och berätta själv?

Synd... Fast sedan är det förstås så, att alla ensamma människor inte passar ihop bara för att de är ensamma.

Hur kan du veta att de är okyssta? Och även om så är fallet, vad spelar det för roll? Så länge inte de själva lider av det.

Ibland är väl barn senare. Jag hade inte kysst någon på riktigt eller haft sex innan jag var 27. Förhoppningsvis kommer de till skott så småningom.

Det kanske du har rätt i att det fanns. Men jag var också lite blyg på den tiden och det är ju svårt för två blyga att hitta varandra.

Precis! Det suger men det är så det är.

Nja, beror på hur gamla de är, närmar sig 30 och fortfarande okyssta så är oddsen väldigt mycket emot dem. Även om inget är omöjligt.

Har aldrig tvingat mina barn att dela med sig. Man kan ändå prata om sådana saker. 

Pratar ni inte om sex med era barn? Det kan man göra utan att vare sig barn eller föräldrar berättar om sitt eget sexliv. 

Alltså, idag väntar många iom att världen ser ut som den gör.

Och du vet ju inte om de träffar någon men inte vill presentera det förrän det är stabilt. Som en som kunde beskrivas på samma sätt som tonåring/ ung vuxen så ville jag verkligen inte presentera något för min familj som inte var säkert. Jag ville inte att min familj skulle få bilden av att jag lekte omkring. 

Jag träffade min nuvarande man som 18-åring, mina föräldrar visste ingenting förrän jag var 23-24 år. Året efter fick vi överaska dem med ett barnbarn. Det kanske inte är riktigt normalt, men det jag menar är att de förmodligen sköter sina egna liv . 

Är fortfarande många av mina vänner (25-30 år) som inte har någon i sina liv än.

Jag tänker att det är normalt att oroa sig för sina barn gällande allt möjligt. Särskilt när det gäller saker som man själv har upplevt som positiva och önskar att de fick uppleva. 

Men jag tror också att man bör lägga sin oro åt sidan. Den kommer inte förändra något och du kan inte hjälpa dem på den här fronten. Och man vet inte allt om sina barn heller, det kan mycket väl vara så att de har haft någon förälskelse eller liknande och inte berättat om det hemma. 

Om det skulle bli så att de förblir singlar hela livet så är det trist för dig, men det är inte säkert att de upplever det på samma sätt. Man får hantera det bara. Tur att de är tre stycken och har varandra i alla fall. 

Jag har aldrig någonsin pratat med mina föräldrar om eventuella intresseobjekt eller pojkvänner. Den enda jag berättat om är min man som jag inte tog med hem förrän jag visste att det var ganska seriöst mellan oss. Överhuvudtaget så gjorde jag en hel massa saker som mina föräldrar inte hade en aning om. Och så ska det ju vara, både för tonåringar och sedan vuxna gentemot föräldrarna. Bra relation i all ära, men rätt till privatliv är grunden. 

Så, du hade en massa förälskelser i tonåren - men delade du dem med dina föräldrar?  För det är väl där knäckfrågan ligger.

Hm, för min del var det mest Clark Gable och sedan Elvis Presley. Numera är det George Clooney, fortfarande i livet, världens vackraste män.                                                                                                                                Återigen, TS är bara att gratulera till att ha fostrat sina barn till förståndiga ungdomar, kanske är de blivande forskare eller kirurger? Partners kommer senare i livet, de är ju fortfarande unga. Säkert vill de "back-packa", kanske delta i något utbytesprogram för studenter såsom Erasmus, eller jobba sig runt I Australien. Förr I världen var det tågluffning som gällde eller att arbeta på Kibbuz i Israel. Varför inte jobba med skörden på någon vinodling, i Frankrike till exempel! Tänk vilken glädje de kan ha av detta, lära sig främmande språk och kanske hitta vänner för livet! Så mycket intressantare än att hänga med någon medelmåttig pojk- eller flickvän.

Jag var barnet som inte än idag håller med om "Det är ju under såna samtal man (oftast) får reda på om det finns intresse för någon , tankar om kärlek och vad de har för syn på förhållande och framtiden.  Vill dom ha barn? Vill dom gifta sig?"

är nödvändigt att prata med sina föräldrar om i tonåren. När barnet inte vill, de som fortsatte att envist fråga ut mig mer gjorde mig mer tillbakadragen. Då hade jag inte föräldrar som skulle skvallra mer än till varandra...

Visst hade jag något samtal om mens men jag fick aldrig mens. Jag hade stor kunskap om sex och hur förhållanden ska vara genom andra källor som jag valt. Min mamma var säkert redo för djupare samtal men ett av två barn ville inte helt enkelt.