Orolig över att mina barn inte ska få partners

Vad exakt är du orolig över? Att ungdomarna inte skulle vara normala? 
Är kärleksrelationer ens något att eftersträva?
Med tanke på hur vanligt det är med skilsmässa(ca 50 procent av alla äktenskap slutar i skilsmässa), otrohet, misshandel/våld i nära relation, våldtäkt osv. 

Tänk på att det inte var allt för längesedan som alla som inte var heterosexuella blev tvungna att "låtsas" vara hetero för att passa in, dessutom var det liksom nästan socialt tvång att hitta en make/maka på grund av att ekonomin (och normer) inte tillät singelhushåll, framförallt inte för kvinnor.

Nu har tiderna förändrats och samhället tillåter människor att vara ekonomiskt oberoende, både kvinnor och män får dejta vem de vill, eller inte alls. (Ja, i "rätt" ålder, men ni förstår vad jag menar.)

Det innebär att det är friare att göra slut, friare att vara kräsen, friare att acceptera sin läggning som bi-, homo- eller asexuell.

Detta innebär att många får barn senare, eller inte alls. 
Men att få barn är inte heller alltid positivt. Jag tror att det kommer vara färre "icke fungerande" vuxna som får barn nu för tiden. (Alkoholmissbrukare och andra som är olämpliga som föräldrar.)

:) 

NOOO! Individualistiska*. 
:) HAHA!

Jag tycker att du ska släppa dina oros tankar.
Jag berättade inte själv för mina föräldrar när jag dejtade killar eller var kär förens det var på RIKTIGT. 

På riktigt menar jag tok kär och att vi ville ha en framtid tillsammans. Då var jag 23 år och bodde fortfarande hemma. Efter 2 månaders förhållande flyttade vi ihop,det gick fort när det väl hände och vi var sambos i 3 år.
Min dotter på 16 år pratar öppet om allt med mig och visst kan hon berätta om någon snygg och smart kille som hon har lite känslor för men hon är ännu inte DÄR att hon vill ha ett förhållande ännu. Hon satsar på sin utbildning och fritid just nu och har flera mål i livet hon sätter främst. Visst går det att kombinera men alla är olika.
Jag tex hade inte heller förhållanden som första prioritet när jag var ung och var aldrig ute efter ett fast förhållande och sådant pratade jag inte öppet om för någon.

Varför skulle man inte prata om sånt? Tycker jag i allra högsta grad tillhör både uppfostran och att skapa förtroende och tillit. Hur ska barnen annars veta att dom kan komma med sina problem den dagen det kanske dyker upp en inte så snäll pojkvän tex ? 

Känns väldigt märkligt att förutsätta att alla vill prata om dessa saker med sina föräldrar. Acceptera att barn/tonåringar kan vara privata av sig. Inget med någon uppfostran att göra, jag vet att jag kan vända mig till mina föräldrar men jag vill fortfarande inte vara så privat att diskutera kärlekslivet. Särskilt inte under tonåren. De behövde aldrig veta hur olyckligt kär jag var i en person länge, vilka jag varit kär i sedan dess, om jag vill gifta mig. Jag har ingen lust att diskutera mitt misslyckade kärleksliv helt enkelt.

Såg något annat inlägg så ville tillägga att nej jag hade heller ingen lust att diskutera att jag nog hade crushes på även tjejer när jag knappt hade koll själv

Eh... det där är väl ändå individuellt??? Det är väl ingen allmän sanning för alla att livet blir bättre, lättare och/eller roligare om man är två??? Konstig sak att skriva i så svepande ordalag. För en del är det säkert så, men definitivt inte för alla.

Man är olika. Jag var ofta olyckligt kär i mina tonår, inte direkt så jag berättade för mamma. Sen reste jag mkt och pluggade och träffade ingen lämplig som var intresserad av mig och där jag hade känslor tillbaka. 

Träffade min sambo vid 35. Har nu, ett antal år senare. Ett högst vanligt svenssonliv med villa, två barn, sambo och jobb. Och massa minnen av mina resor och liv innan jag ?satte bo?.

Jag hade inget som helst förtroende för att de skulle vare sig förstå, kunna hjälpa eller hålla det för sig själva utan att halva släkten och deras vänner skulle känna till det inom kort. Hade varit bra om jag kunnat prata med dem
men det fanns inte på kartan.