Orolig över att mina barn inte ska få partners

De kan ju ha hemliga förälskelser som du inte känner till. Jag lyckades som ung jämt med att bli förälskad i olika "idoler", typ medelålders skådespelare - det kunde även vara någon medelålders man som fanns i min verklighet, men då i en hopplös roll som t.ex. en lärare eller konfirmationsprästen.

Varje sådan förälskelse tog ett par år, då jag inte kunde intressera mig för någon jämnårig kille som jag hade möjlighet att umgås med i verkligheten, för ingen kunde (i mina ögon) vara något i jämförelse med den "mogne och erfarne" man med "de grå tinningarnas charm" som jag var hemligt förälskad i för tillfället...

Så killar var bara kompisar för mig, samtidigt som jag inte hade några möjligheter att bli tillsammans på riktigt med en sådan tjusig medelålders man som jag fantiserade om. 

Var stolt över dina barn, TS! Så kloka! De vill satsa på utbildning och yrke innan de börjar dejta! De kan också ha höga krav på partners, mycket bra!                                                                                                                                Jag kan endast lovorda detta, tänk så mycket elände man sluppit om man inte bundit sig för tidigt, man hade inte behövt plugga 
nätterna igenom för att ta sig vidare inom sitt yrke. Jag gratulerar dig till så kloka barn som gör så förståndiga prioriteringar.                                                                                                                                                      Det kommer att gå bra för dem i livet, och vad är det som säger att de måste ha en partner? De kanske vill studera, resa och utvecklas utan att vara bundna.

Ja du..... man får vara glad om det inte blir för mycket fram och tillbaka också. Har just nu dottern boende hos oss igen efter att hon har gjort slut med pojkvänner. De var ändå ihop i fyra år. Och när det gäller sonen, så är det nog på gång också. Så snart har jag kanske två stycken boende hemma igen. 
Äldste sonen - där är jag snarare orolig för att det inte verkar bli någon partner. 

Jag tycker också att TS skall vara stolt över sina barn. Det verkar vara fina ungdomar och unga, de hinner träffa partners. Finns ingen anledning till oro.

Personligen hoppas jag att mina barn , också skötsamma och studiemotiverade ungdomar, hittar partners och blir sambos. Livet blir mycket bättre om man är två , allt blir lättare och roligare. Man kan hjälpas åt och man får bättre ekonomi. Man är aldrig ensam. Men allt har sin tid och man skall inte stressa.

Jag hade varit mer oroad om de bara satt hemma. Dina barn är aktiva och det går bra för dom. De umgås med folk, det tror jag är det bästa för att hitta någon. En vacker dag säger det klick. 

Det kan även bero på att någon av dom är osäkra på sin sexuellt läggning. 

Pratar ni inte med varandra i familjen?  Detta är ju ändå saker som är typiska tjejsnack med mamma sent en kväll eller med sonen lite förtroligt när ingen annan är hemma.  
  
Det är ju under såna samtal man (oftast) får reda på om det finns intresse för någon , tankar om kärlek och vad de har för syn på förhållande och framtiden.  Vill dom ha barn? Vill dom gifta sig? Etc.. pratar ni aldrig om sånt?

Skojar du? Har aldrig någonsin haft liknande samtal med någon av mina föräldrar.

Inte jag heller. Eller i alla fall inte i den åldern mer, då det kunde ha blivit på riktigt. 

Hej TS!

Spännande inlägg. Det finns ingenting som är rätt eller fel i frågan. Jag uppfattar det som att dina barn är vanliga unga vuxna som är fokuserade på annat - utbildning och jobb, men att de inte har några sociala svårigheter. Alla vill inte vara i relation när de är tonåringar/unga vuxna och det behöver inte vara något fel med det. Jag själv är 35 år och har bara haft två relationer i mitt liv (varav jag är i andra nu), men jag mår bra (bra jobb, bostad, familj och vänner).

Det enda som jag kan se som negativt är att romantiska relationer ställer oftast högre krav (kräver mer) än vänskapsrelationer, men att de precis som vänskapsrelationer kräver träning. Ingen (eller i alla fall få) är bra på det i början. 

Som någon annan skrev så handlar mycket om kommunikation. Har ni en öppen dialog? Kan du fråga om de dejtar eller vill dejta? Om nej varför inte (utan att vara hård)? Om ja, vad har de för strategier?

Vår son (19) har många tjejkompisar (av den snälla ordentliga typen) men ingen flickvän. 

Jag tror han är sent utvecklad för det var både jag och hans far. Han lever också mycket i sin hjärna och pluggar ett "svårt" universitetsämne.

Han skulle också kunna vara gay, men det tror jag inte baserat på en del saker som trots allt hänt. Han verkade gilla när en tjej målade sitt namn med läppstift på hans arm under tiden de höll på att måla skyltar till studenten t.ex. 

Så vi får väl se när det händer något riktigt. Man måste inte ha bråttom.