Orolig över att mina barn inte ska få partners

De kan ju ha hemliga förälskelser som du inte känner till. Jag lyckades som ung jämt med att bli förälskad i olika "idoler", typ medelålders skådespelare - det kunde även vara någon medelålders man som fanns i min verklighet, men då i en hopplös roll som t.ex. en lärare eller konfirmationsprästen.

Varje sådan förälskelse tog ett par år, då jag inte kunde intressera mig för någon jämnårig kille som jag hade möjlighet att umgås med i verkligheten, för ingen kunde (i mina ögon) vara något i jämförelse med den "mogne och erfarne" man med "de grå tinningarnas charm" som jag var hemligt förälskad i för tillfället...

Så killar var bara kompisar för mig, samtidigt som jag inte hade några möjligheter att bli tillsammans på riktigt med en sådan tjusig medelålders man som jag fantiserade om. 

Inte jag heller. Eller i alla fall inte i den åldern mer, då det kunde ha blivit på riktigt. 

Fast det fanns förmodligen tjejer i din gymnasieskola och på ditt universitet, som alltid gick för sig själva, satt ensamma i matsalen, aldrig var bjudna på några fester och inte hade någon att gå med, och bara längtade efter att någon kille skulle ta ett initiativ - för själva vågade de inte. Men DE tjejerna såg du troligen inte, för att du var fixerad vid någon söt, populär tjej vid den tidpunkten... någon som i sin tur inte brydde sig om dig. Den ensamma tjejen som var ordentlig och intellektuell och aldrig kom med i partysvängen, skulle i nio fall av tio ha blivit en bättre hustru för livet...

Han kan väl komma tillbaka och berätta själv?

Synd... Fast sedan är det förstås så, att alla ensamma människor inte passar ihop bara för att de är ensamma.