Orolig över att mina barn inte ska få partners

Samma här. Försökte en gång när prata om kärleksbekymmer men det sa bara att sånt löser sig. Och de berättade dör f-n och hans moster med motiveringen att de tillhör ju nästan familjen.

Med tanke på hur Ts uttrycker sig så känns det som att hon inte pratar alls överhuvudtaget med sina barn när det gäller känslor och framtid. Man behöver inte alls prata om privata saker men överlag nån form av mer privat karaktär när det gäller förhållanden och framtid rent generellt. Själv tycker jag det känns omöjligt att INTE hamna där i olika tillfällen.  Att prata barn och bröllop gör man ju ändå lite då och då  om man nu har en släkt som bjuder in till barndop , talar om att det blir barn, nån har förlovat sig etc.  Livet händer på både gott och ont  och det är väl utmärkta tillfällen att prata hemma om det.  

Håller med. Man kan prata om relationer, sex och liknande utan att bli personlig. Det är samma sak med ekonomi, vissa tror att man måste bli personlig för att diskutera privatekonomi. 

Jag tror detta är en anledningarna till att många mår dåligt idag, man pratar inte svåra eller obekväma saker. 

För alla är det inte så enkelt. Jag hade kanske genomlidit en fejkad konversation om barn, bröllop när jag i själva verket mådde jättedåligt och inte hade någon jäkla aning alls i tonåren om dessa frågor. Eller duckat frågorna. Hade någon försökt pressa mig hade jag bara slutit mig mer. Vilket skedde. Min föräldrar gjorde inte ett dåligt jobb för att jag inte ville prata om sånt.

Om familjen frågar om relationer, barn, bröllop är det personligt. Var gränsen går beror på barnet.

Oj något gick fel... äsch orkar inte skriva om men låt barnen få bestämma vad de vill dela med sig

Jag är ju kille och har varit i dina söners position i deras ålder. I den åldern jobbade/studerade jag och var ute och festade en del men jag fick aldrig ihop det med någon tjej även fast jag ville. Tjejerna valde alltid andra killar framför mig som var antingen snyggare eller coolare.

Precis innan jag flyttade hemifrån när jag var 20 hörde jag mina föräldrar prata om mig i köket över att jag aldrig haft en flickvän och det var tråkigt. Nu över 15 år senare är jag i samma situation och dom pratar förmodligen om mig nu också.

Att träffa partner idag som kille är sjukligt svårt. Nu har jag "stängt av" mina känslor helt och hållet och jag tittar varken på tjejer eller har någon sexlust. Jag mår bättre utav det.

Fast det fanns förmodligen tjejer i din gymnasieskola och på ditt universitet, som alltid gick för sig själva, satt ensamma i matsalen, aldrig var bjudna på några fester och inte hade någon att gå med, och bara längtade efter att någon kille skulle ta ett initiativ - för själva vågade de inte. Men DE tjejerna såg du troligen inte, för att du var fixerad vid någon söt, populär tjej vid den tidpunkten... någon som i sin tur inte brydde sig om dig. Den ensamma tjejen som var ordentlig och intellektuell och aldrig kom med i partysvängen, skulle i nio fall av tio ha blivit en bättre hustru för livet...

TS, dina barn fokuserar än så länge på annat. Var glad att de är välfungerande, ambitiösa och har aktiva liv. Som någon skrev, hade de varit hemmasittare och slackers hade det varit värre.

Sen vet du inte allt om deras liv. De kan mycket väl ha varit förälskade och / eller dejtat, utan att du vet om det. Det är inte säkert att du får veta förrän någon av dem eventuellt inleder en seriösa relation. Och det kan dröja. Alla stadgar sig inte tidigt, en del inte alls.

Jag hade ett längre förhållande i övre tonåren och 20-årsåldern. Sen var jag mer eller mindre singel i 11 år, från 22 till 33. Hade några korta förhållanden, men inget långvarigt eller seriöst. Letade sällan partner aktivt. Trivdes som singel.

Få kommenterade det, men ibland fick man "pikar" eller frågor om det inte var dags att hitta en karl snart. Vilket jag gjorde tillslut, men det var ingen självklarhet. Alla är olika. (Alla som frågade förutsatte dessutom att jag var hetero, vilket jag är, men det är ju inte heller självklart.)

Det finns fortfarande en stark norm om hur saker och ting ska vara. Att vara 24 år och aldrig ens varit förälskad eller intresserad av någon, hör kanske inte till vanligheterna, men det förekommer. Och som sagt, du vet inte ens om det är så. Att vara 17 och inte ha börjat intressera sig för sånt än, är jättevanligt. Det är snarare bra att fokusera på annat, eller åtminstone att eventuella kärleksbekymmer och förhållanden inte tar för mycket tid och energi i anspråk.

Är du säker på att han inte gjorde det? Jag försökte med de tjejerna men det var ingen som nappade.