Hur hantera att vara ifrån sina barn?

Här har du ditt problem. Du ser inget egenvärde i dig själv utan endast genom dina barn. 

Min mamma levde utan mig i ett par månader varje år när jag var hos mormor och morfar på landet. Vi pratade i telefon några gånger i veckan, detta var långt innan mobiltelefonernas tid. Saknade mamma mig? Japp. Hade hon ett eget liv när jag inte var hemma? Japp. Kände jag att hennes lycka var beroende av mig? Nope.

Ja det är egoistiskt på så sätt att dina barn tillslut kommer att känna en skyldighet och ett ansvar för sitt välmående.
Som sagt, barnen är inte din snuttefilt och trygghet. Du ska vara deras trygghet, kan inte du som vuxen förstå det så är det illa. 

Ja precis, det är en sorg som du behöver börja acceptera för att den inte ska förgöra dig. Du behöver hitta ditt egenvärde som något mer än att bara vara förälder/mamma. Du kämpar emot då du faktiskt inte vill vara särbo eller separera från dina barn, men du behöver börja acceptera detta så kommer du må bättre. Sen får du tänka ut strategier för att döda dina ensamhetskänslor som kommer av sorgen. 

det är svårt i början när man har separerat innan man hittar en balans dör man mår bra som ensam med, det är naturligt. Kanske denna särbo separationen gör det svårare för dig att komma vidare då du hela tiden hoppas att dom ska dyka upp osv?

Tack. Dock känner jag inte alls igen mig i artickeln. Tror jag gett lite fel bild här i tråden. Jag lever för dom, men det innebär för mig även att ställa krav och sätta gränser. Försöker ställa lagom krav. På skärmtid, fysisk aktivitet, hjälpa till hemma, skolarbete och allt annat. Jag är inte perfekt, men försöker som dom flesta föräldrar göra det som jag tror är bäst för mina barn. Inget annat. Jag kväver inte dom för att jag läser för dom på kvällen eller spelar fotboll med dom när dom vill det. Jag kan ändå stötta dom när dom vill gå och handla en glass själva eller stora går och hämtar lilla vid skolan. 

Tror nog att du egentligen är en rätt normal förälder som gör normala saker med dina barn och det blir säkert folk av dem en dag. Det som INTE är normalt och sunt är att gå upp så mycket i barnen att man glömmer bort sig själv. Jag har absolut inte satt mina barn främst alla gånger. Ibland har jag inte velat leka med dem eller hjälpa dem just där och då för att jag håller på med nåt annat. Man måste sätta gränser mot sina barn, även när det gäller en själv.

Du vill säkert väl men det kommer med stor sannolikhet att äta upp dig mentalt och säkert påverka barnen. Föräldrar kan sällan dölja sitt mående för barnen. Min mamma försökte det länge men även ett mellanstadiebarn är smart nog att genomskåda ganska mycket.

Sen är det inte lätt att bara ändra på sig. Logik och känslor går inte alltid ihop. Jag tror att du VET att du egentligen tänker lite tokigt (annars hade du inte startat den här tråden). Men det gör inte att du mår bättre. Man kan liksom inte tänka bort ett dåligt mående. Tror du behöver reflektera om detta och sedan kanske söka professionell hjälp om inget annat hjälper.

Solig helg, barnen har varit här en del och iväg på olika aktiviteter med kompisar igår, men denna fina eftermiddag går jag runt här ensam och pysslar i trädgården. Barnen är hos sin pappa. Jag fick lov att ha ett av barnen, men dom har ju heller knappt träffat varandra och vill vara tillsammans så då lät jag dom vara båda hos sin pappa. 

Jag har föreslagit flera olika aktiviteter, bjudit hit dom och även föreslagit att jag kommer dit. Detta är nästan outhärdligt. Det skulle ju inte behöva vara så att man förlorar sina barn och barnen förlorar sina föräldrar för att man inte bor ihop. Jag tycker i alla fall vi kunde spendera helgerna tillsammans. Han vill inte heller förlora barnen. 

Viss kan det finnas dom som vill leva utan sina barn varannan vecka. Men är det inte mer vanligt att man vill vara MED sina barn? T.ex.

Mån båda barnen

Tis utan barnen

Ons ett barn

Tors andra barnet. 

Varannan fredag

Lördag och söndag hela familjen (förutom när nån har match eller andra aktiviteter)

En dag i veckan skulle jag kanske kunna upskatta av att träna och fixa lite annat utan barnen. Mer än så är väl mest en plåga för både barn och föräldrar. 

Blir det inte extremt jobbigt för barnen att hålla på så fram och tillbaka? Att hela tiden behöva byta i vilken säng de ska sova inatt bara för att mamma och pappa inte står ut med att de är hos den andre föräldern?

Du måste nog ta en funderare om vad som är bäst för BARNEN och inte bäst för dig. Ett schema är nog bra men inte att de ska behöva flänga fram och tillbaka varje nytt dygn.

TS, det låter verkligen inte frisk. Jag anser att du borde söka hjälp, för det är en sak att älska sina barn, men en helt annan att vara helt besatt av sina barn. Och ja, jag anser att det är besatthet om man inte står ut att vara utan sina barn någon dag i veckan, i alla fall när de har lämnat bebisåldern bakom sig.

När barnen blir lite större så är många inte alls lika intresserade av att vara utomhus med sina föräldrar. Tiden när barnen hänger med ut i trädgården tar slut ganska så fort.

Jag kan bli galen på mina tonåringar när de sitter inne en hel dag när solen skiner. Men de ser inte vitsen med att gå ut bara för att det är sol. De går ut när de har något roligt att göra ute, och trädgårdsarbete med mamma är inte roligt.

Jag har själv separerat, jag har även bonusbarn så jo, jag vet hur det är att inte bo med sina barn. De barnens mamma har stått här i hallen och gråtit och kramat dem tills ungarna har skrikit åt henne att släppa! Inte sunt. De barnen har idag (i äldre tonåren) en lite knepig relation till sin mamma, för att hon lagt så mycket press (omedvetet så klart) på barnen, att de ska finns där, ge hennes liv mening. Jag hoppas du inte är sådan, för dina barns skull. 

Jag själv och mina barns pappa har funkat bra båda två och visst saknar man barnen, speciellt i början efter skilsmässan, men jag har känt mig tillfreds med att barnen haft det lika bra hos oss båda och man kan ringa och prata med dem om man saknat dem. Det viktigaste för mig var att mina barn inte saknade mig när de var hos pappa, och vice versa.

Du är ju inte ens separerad, ni är särbos. Det är inte samma sak som att relationen har tagit slut och man inte är familj längre. 

Om barnen ska vara på olika ställen så ska det vara baserat på barnens behov, tex att de är i olika ålder och ändå inte vill göra samma saker, inte för att du vill pussla ihop så att du slipper vara ensam. 

Men om ni är särbo, kan ni inte skaffa ett större boende så att ni kan bo i varsin del, så är ni "särbo", men för barnen är det enbart ett hem? Det kanske skulle lösa ditt problem? 

Å andra sidan kan man i stort sett samma schema varje vecka. Kan inte det vara bra?

Exakt det jag menar. Och just nu är dom i åldern att dom gillar att vara ute och typ leka eller spela fotboll. Det tar slut så fort och jag njuter i fulla drag när dom är här. 

Jag föreslog precis ett schema där jag skulle vara utan barnen en dag i veckan. Och dom är mer och mer iväg på egna aktiviteter. Den lilla tid som är kvar på helgerna kan det väl vara trevligt att vara med familjen?

Du behöver sätta dig ner med din särbo och göra en plan. det är tydligt att du vill ha barnen så mycket som möjligt och går det inte att köra varannan vecka så kanske ni ska diskutera ett schema. Men att splittra barnen flera dagar i veckan bara för att du inte ska vara ensam låter väldigt jobbigt för barnen. 

jag hade föreslagit varannan vecka och att ett av barnen gör något skoj med dig EN em/kväll den veckan du inte har barnen och tvärt om i rulla de schema. Eller så kör ni småbarnsvarianten med 2-3-2 men det verkar väldigt hattigt för så pass stora barn som behöver få landa lite och bygga en trygghet i båda boenden.

kan det vara så att din man faktiskt vill separera på riktigt men försöker vänja dig lite soft med att kalla det särbo relation?

Sök hjälp för barnens skull, detta är inte sunt. 
Låt barnen få landa i sig själva, få landa i att de bor på två ställen, få landa i att skapa en trygghet med sina respektive föräldrar på respektive vecka. 

Att ingen i er omgivning reagerar är inget annat än skamligt och häpnadsväckande!

Bebisar rekommenderar man ju mycket kort tid för, men inte barn som är över 4 eller så. De har sina liv alltmer med förskola/skola/kompisar/aktiviteter. Samma schema för regelbundenhet kan vara bra men inte en dag här, en dag där. 

Du behöver också inse att scheman behöver ändras. Jag som nu levt i snart 10 år i bonusfamilj har varit med om att alla 5 barnen bott här, ibland 4 och 1 varit hos en annan förälder, några haft varannan vecka, någon vill ha 14 dagars när denne blev lite äldre för det passade inte den ungdomens kynne att byta veckovis, det blev för ofta. En period bodde ett av mina barn nästan bara hos sin pappa, sen nästan bara hos mig. En period var en av mina bonusungdomar så osams med sin mamma att hen låtsades som att hon inte fanns i ca 8 månader och bodde enbart hos oss (utifrån vad jag skrev i mitt tidigare inlägg om att de barnen har en komplicerad relation till sin mamma pga hennes jobbiga sätt när de var små). 

Saker händer när barn blir äldre. Du kan inte göra en plan och tro den ska hålla för evigt, speciellt inte när det är en sån hattig plan som du har nämnt här ovan. 

Det här handlar inte om barnens bästa, det handlar om dina inre känslor, om tomhet/ensamhet kanske även självkänslan - det behöver du erkänna för dig själv och sedan ta tag i. 

I den här tråden har du inte skrivit om särboskapet så mycket, bara att det är pappan som ville hade så här. Har ni löst era problem i relationen, ni vuxna eller känner du att du behöver anpassa dig mycket till honom även nu? Vuxenrelationen är säkert något som påverkar dig i ditt mående, och då kanske det här med ångesten över att barnen inte är runt dig varje stund, är en konsekvens av er  vuxenrelationen? Att åtminstone ha kontroll över relationen med barnen blir det som du försöker med för din egen sinnesfrids skull? Eller?