Hur hantera att vara ifrån sina barn?
Jag har 2 barn med en man. Vi bodde ihop många år, men är sedan 2 år särbo, pga att relationen var/är skakig. För barnen har det blivit mycket bättre. Dom har en mycket gladare pappa och slipper leva med smått irriterade föräldrar. Vi gör båda ALLT för att barnen ska ha det bra.
Under veckorna när vi jobbar flyter allt på ganska bra. Vi brukar har en barnfri kväll var i veckan då vi kan träna eller göra annat. Resten av veckan träffas vi alla eller har ett barn var. Helgerna är lite svårare, men pga barnens aktiviteter, kalasinbjudningar osv blir det ofta naturligt att vi delar upp barnen en del av dagen, så det går aldig en hel dag då jag inte får träffa nåt av barnen.
Nu under sommaren är det mycket svårare. Jag hittar på saker och vill då oftast ha med båda barnen. Min särbo vill inte följa med. När jag sen kommer hem vill han ha båda barnen hemma hos sig, vilket jag förstår. Kanske ett helt dygn eller mer. Jag är välkommen att komma till hans lägenhet, men när det är fint väder trivs jag inte helt med att vara inomhus.
Jag har hus och därav en miljard saker att fixa, men när barnen är här blir jag orolig att dom ska gå hem till pappa om jag inte gör allt dom vill. Och att vara i huset när dom inte är här blir jag bara deppig av. Dom gånger jag är själv hemma går jag bara och tittar på klockan och undrar när dom ska komma hem. Städa och sånt brukar jag göra när dom lagt sig på kvällarna.
Detta är ju stor skillnad mot när man lever tillsammans hela familjen. Då kunde jag gå och småpyssla hemma i lugn och ro och även säga till barnen att antingen hjälper du till eller ås får du leka själv.
Någon som känner igen sig? Hur hanterar ni andra att vara utan era barn flera timmar eller en hel dag?