Hur hantera att vara ifrån sina barn?

Men om de är stora nog att gå själv mellan er så kan de väl bara få en egen nyckel så kan de gå in som de själva vill?

Du behöver nog prat med någon för att få hjälp att hantera dina känslor.
förr eller senare flyttar de ut, då behöver du vara beredd på det, hur ska det gå om du inte ens klarar en kväll utan?

Sen tror jag du gör dem en otjänst om du aldrig städar när de är hos dig, men du menade kanske inte så?
Om barn växer upp i två hem där föräldrarna aldrig städar och dyl när de är med, hur ska de lära sig vad som behöver göras i ett hem och hur det görs?

Min högst ovetenskapliga analys av din situation är att du är en sådan där förälder som av oklar anledning går upp i föräldraskapet på ett sätt som kan bli tämligen destruktivt, eftersom barnen/barnet i princip blir omhuldat i för hög utsträckning.

Och du behöver lära dig att stå ut med ensamhet och ha det tillräckligt bra ensam, så att du inte hamnar i knipan att "behöva" människor på ett sätt som gör att du faktiskt riskerar att ha destruktiva relationer, bara för att undvika att vara ensam.

Hjälper inte klassiska saker som att lyssna på radio, hålla dig sysselsatt och prata med vänner.... Prata med någon professionell.

Vad förvånad jag blir. Jag trodde alla helst vill bara med sina barn så mycket det går. Alltså jag går ju till jobbet, och går och tränar och sånt, så det är ju massor av timmar egentid, men på fritiden. Speciellt semestern. 

Jag är helt självständig rent praktiskt. Men emotionellt behöver jag människor och kärlek. Klarar mig inte alls bra ensam på det sättet. 

Vet inte om det är så fel. Att stå på egna ben, försörja sig, kunna laga trasiga saker i hemmet är viktigt, men även att vårda relationer tycker jag. 

1. Barnen ska inte bestämma var de ska vara och allt de ska göra. Det är att göra dem en björntjänst för livet.

Bestäm med pappan att de inte får smita dit om de är missnöjda med vad de får göra hos dig.

2. Aktivera dig med något när du är ifrån barnen. Skaffa en ny hobby, träna eller vad som helst. Det kan vara lite svårt att komma igång i början men försök fokusera. 

De flesta klarar av att barnen umgås med andra på sin fritid, de flesta barn i dina barns ålder är hellre med kompisar än med föräldrarna. 

Du verkar ju även vilja vara med dom när de blir vuxna och har redan börjat tänka på när de ska flytta. 

Sedan får du ju faktiskt ta ditt vuxna ansvar för dina beslut. Ni har bestämt att leva isär, då blir det så här. 

Jag tänker att du gör klokt i att skilja på att vilja vara med dina barn så mycket som det går och att faktiskt uppleva obehag av att inte vara nära dem.

Som förälder är det ju vårt jobb att vara vuxna och göra det som är klokt och bra för barnen, snarare än att låta våra känslor helt styra. Som förälder kan man mycket väl ha känslor och ideer som faktiskt inte är sunda och då gäller det att faktiskt göra det som är bra för barnen, inte det som man känner för.

Alla föräldrar är inte ständigt intresserade av att hänga med sina barn och då behövs ju självdisciplin att sitta och läsa saga, fastän man hellre hade tagit en lung dusch. Likaså behöver du anstränga dig för att låta dina barn faktiskt också ha utrymme hos din särbo, eftersom att de kanske behöver lugn och ro! 

Det är inte skadligt att längta efter sina barn. Men det kan definitivt vara dumt att inte ge folk utrymme. 

Hej TS! 

Jag vill bara säga att jag var i samma sits som du för några år sedan. Det var som om jag blev handlingsförlamad när barnen inte var hos mig - och när jag insåg det - så slet jag ut mig så jävligt när de inte var hemma att jag inte kunde vara mamma fullt ut.

Jag vet inte hur jag lyckades till slut, men jag och min särbo (efter idioter till familjerådgivning och kuratorer som inte fattade att man vill leva på det här viset) lyckades till slut på egen hand att förstå att jag saknade barnen så att jag blev handlingsförlamad. Jag vet inte om det berodde på de dåliga erfarenheterna av kurator och familjerådgivning som inte förstod att folk vill leva som särbo efter att ha varit ihop, men det gav i alla fall min man ett jävlarenamma på ett vis han inte tidigare hade haft.

Under ett halvårs tid lyckades vi med konststycket att vara extremt flexibla med barnen (med resultat att vi nästan förlorade vårt övriga sociala liv.) Till slut valde vi att flytta extremt nära varandra så att det inte tog mer än 10 minuter att gå mellan våra lägenheter. 

Den tiden var helt underbar, men om man tittar i efterhand, så var det en jäkla massa spring egentligen, eftersom vi var tvungna att följa med. Jag känner tre personer som lever på liknande vis, men med ännu närmare bostad, så att barnen bara springer över en gård eller så, där man känner sig trygg, och de fixar livet väldigt bra efter både 5 och 10 år sedan flytten.

På grund av skolplacering tvingades jag flytta låååångt bort och jag blev förälskad i en trädgård. Vi insåg då att särboförhållandet inte var möjligt längre, utan flyttade "nästan" ihop. Vi skaffade en lite för dyr hyreslägenhet, vilket gör att vi har ett rum över för den som vill dra sig undan, men min särbo har också sett över, vad han kallar för "flyktmöjligheter", vilket faktiskt utnyttjas frekvent, men utan "flykt" i sådan bemärkelse. Vi har en kattvind som vi har tapetserat, där han har möjlighet att dra sig undan. Jag går också dit ibland, när det blir för mycket helt enkelt, och det trodde jag aldrig att jag skulle göra. (men ibland behöver man lugn och ro med sina känslor när man "egentligen" bara är särbo. I annat fall har vi hittat våra olika lösningar. Vi ÄR faktiskt särbo, även om vi numer älskar varandra. Om den ena vill sova på balkongen så är det ok. Om den andre vill titta på netflix en hel dag, så är det ok.) Däremot har vi en gång i månaden ett "möte" ihop där vi går igenom vad som fungerade och vad som inte fungerar - helt känslolöst och tråkigt. Det är inte smärtfritt på något vis, men samtidigt så har vi nog satanett bättre förhållande än alla dem som aldrig pratar med varandra på djupet. Det var inte optimalt på något vis från början, men ett experiment och nu har vi bott så här under 3 år nu och det går allt bättre och bättre. 

Kurator är bra i de här lägen, men då måste man vara mycket tydlig med att vi lever i ett okonventionellt förhållande och det är okej för oss, så vi vill ha en kurator som utgår från våra premisser, så får man till slut träffa en person som kan hjälpa en med de problem som uppstår i början.

Jo det är bra att dom har en bra pappa. Samtidigt är det en stor nackdel att inte bo ihop att jag förlorar så mycket tid med barnen. Går inte riktigt att komma ifrån, men det är sorgligt.