Självklart är det så, och du gör väl det också, så där är väl inga problem. Men det är ju när de är hos pappan du inte mår bra, och där måste du söka hjälp om du inte mår bra. Ni har bestämt att ni ska leva så här, så detta är konsekvensen.
Svarade du på inlägg 2? Varför inte gå till lägenheten om du saknar barnen?
Hur ska de kunna bli självständiga om du inte är det och visar vägen?
De flesta klarar av att barnen umgås med andra på sin fritid, de flesta barn i dina barns ålder är hellre med kompisar än med föräldrarna.
Du verkar ju även vilja vara med dom när de blir vuxna och har redan börjat tänka på när de ska flytta.
Sedan får du ju faktiskt ta ditt vuxna ansvar för dina beslut. Ni har bestämt att leva isär, då blir det så här.
På vad sätt skulle det vara bra för barnen? Jag har som sagt fullt upp, mycket ansvar på jobbet, vänner, familj och projekt hemma. Hade jag haft mer tid skulle jag gärna träna mer.
Tror det jag tar med mig från denna tråden är mest att jag ska försöka dölja för barnen hur mycket jag saknar dom. Jag tror kanske att många som svarar här inte själva separerat och inte vet hur det känns att inte få bo med sina barn.
Ju hårdare du försöker knyta barnen till dig desto värre blir separationen sedan, när de inte orkar leva upp till dina krav på umgänge och närhet. Risken är att du står ensam tidigare än du tror.
Sluta var så egoistisk och tänk på dina barn istället. Du ska finnas för dina barn, de ska inte finnas för dig.