Hur hantera att vara ifrån sina barn?

Man fyller tiden med annat. Fixar det där med huset som inte går att göra med barnen runt benen, läser en bok, tar hand om sig själv, tränar, träffar vänner, städar.  Det finns ju alltid saker att göra och har man tex barnen på halvtid själv så är det när barnen är hos andra föräldern som man hinner med mycket.

Du skriver att du inte vill gå till lägenheten för att du vill vara hemma och pyssla vid fint väder, men att när du är hemma själv så blir du depoig, gör du ändå ingenting mer än att gå och titta på klockan och vänta på att barnen ska komma hem igen.

Lösningen är väl ganska enkel då, gå till lägenheten. Om du ändå inte får något gjort eller kan slappna av och göra saker finns det ju ingen anledning för dig att sitta hemma själv.

Så varje gång du känner den där känslan så gå till lägenheten och umgås med barnen och särbon. Jag gissar att barnen är ganska små än. Längre in i framtiden kommer det bli annorlunda då barnen blir äldre och kommer vilja hänga mer med kompisar och då kommer du säkert börja uppskatta din egentid.
Nu gör du ju inte det, och då måste du ju inte ha den när alternativet att gå till lägenheten finns.

Ett par timmar, en hel dag, låter lite överdrivet att inte klara av så kort tid faktiskt. När jag såg rubriken trodde jag ärligt att det handlade om vv-boende för barn eller att bo på annan ort.

Se till att aktivera dig när du inte har barnen.

Och sluta vara så mesig när det gäller barnen! Våga säga ifrån, de kan inte få göra allt de vill när de vill, de kommer att bli fullständigt odrägliga både mot dig och omvärlden på det sättet. Var den vuxna nu, på alla sätt!

Fylla tiden är inga problem. Men att hantera tankarna, känslorna, läntan, ovissheten, oron, saknaden?? Kanske framförallt efresom dom är stora nog att komma och gå som dom vill, så hoppas jag hela tiden att dom ska dyka upp. Vill hålla mih hemma om ifall dom vill komma hit. 

Jag tänker att när du jobbar med huset och fixar, gör det effektivt, så kan du sedan på kvällen bjuds över familjen alt åka till lägenheten.

Är det verkligen barnen du saknar när du är ensam? Låter mer som att alla dina jobbiga känslor kommer över dig när du är ensam och att du försöker göra allt för att slippa ta itu med dem. Jag tror du skulle må bra av att prata med någon om hur du egentligen mår, antingen med en vän eller med en kurator. Så att du kan börja må bättre i dig själv. Då kommer du också klara av att vara ensam. Snart kommer ju barnen vara alltmer med kompisar och allt mindre med er föräldrar. 

Låter lite konstigt att du inte kan slappna av och känna dig bekväm med att pyssla runt i huset när du är ensam. Du verkar även rädd för att barnen hellre vill vara med pappa för du behöver/vill fixa måsten när barnen är hemma. Är det någon tävling om vem som kan göra mest roliga saker med barnen? Barn behöver lära sig att de inte är sina föräldrar fulla fokus alltid och fylla tid själva. 

varför är ni egentligen särbo om ni ändå spenderar större delen av tiden ihop?

Ja förlåt TS, men det där behöver du klara. Sök hjälp om du tycker det är tufft, samtalskontakt av något slag. Jag som är skild och haft barn varannan vecka, ibland heltid, ibland har något barn stannat längre hos pappan - det klarar man. 

Du nämner bland annat oro - vad är du oroad för? Har de det inte bra hos pappan? 

Det är givet att man saknar sina barn men några timmar? Det låter inte riktigt "rätt". Om man är borta ett par timmar på tex ett kalas, känner du likadant då eller är det när de är hos pappa?

Att ständigt hålla sig hemma "ifall de kommer" - det låter som när en tonårstjej är superförälskad och inte kan umgås med vänner, ifall pojkvännen dyker upp. Förlåt igen om du tycker jag låter elak, det är inte min mening, men kan du ungefär förstå hur jag menar? 

Även familjer som lever i samma hushåll hela tiden upplever att barnen, ju äldre de blir, är borta mer, tränar, är med kompisar, sommarjobbar etc. Du behöver kunna hantera sånt oavsett hur ni bor. 

Är du en person som är oroad och ängslig över även annat i livet? För i så fall är det nog det som är kärnan här och du kan behöva stöd idet. 

Jo jag får saker gjort, men mår inte bra när jag inte är med barnen. Äldsta är 12.  Dom är med kompisar ibland, men det tycker jag är lättare att hantera. Visst saknar jag dom då med, men är samtidigt glad för deras skull att dom har så fina vänner.