Hur hantera att vara ifrån sina barn?

Man fyller tiden med annat. Fixar det där med huset som inte går att göra med barnen runt benen, läser en bok, tar hand om sig själv, tränar, träffar vänner, städar.  Det finns ju alltid saker att göra och har man tex barnen på halvtid själv så är det när barnen är hos andra föräldern som man hinner med mycket.

Du skriver att du inte vill gå till lägenheten för att du vill vara hemma och pyssla vid fint väder, men att när du är hemma själv så blir du depoig, gör du ändå ingenting mer än att gå och titta på klockan och vänta på att barnen ska komma hem igen.

Lösningen är väl ganska enkel då, gå till lägenheten. Om du ändå inte får något gjort eller kan slappna av och göra saker finns det ju ingen anledning för dig att sitta hemma själv.

Så varje gång du känner den där känslan så gå till lägenheten och umgås med barnen och särbon. Jag gissar att barnen är ganska små än. Längre in i framtiden kommer det bli annorlunda då barnen blir äldre och kommer vilja hänga mer med kompisar och då kommer du säkert börja uppskatta din egentid.
Nu gör du ju inte det, och då måste du ju inte ha den när alternativet att gå till lägenheten finns.

Ett par timmar, en hel dag, låter lite överdrivet att inte klara av så kort tid faktiskt. När jag såg rubriken trodde jag ärligt att det handlade om vv-boende för barn eller att bo på annan ort.

Se till att aktivera dig när du inte har barnen.

Och sluta vara så mesig när det gäller barnen! Våga säga ifrån, de kan inte få göra allt de vill när de vill, de kommer att bli fullständigt odrägliga både mot dig och omvärlden på det sättet. Var den vuxna nu, på alla sätt!

Är det verkligen barnen du saknar när du är ensam? Låter mer som att alla dina jobbiga känslor kommer över dig när du är ensam och att du försöker göra allt för att slippa ta itu med dem. Jag tror du skulle må bra av att prata med någon om hur du egentligen mår, antingen med en vän eller med en kurator. Så att du kan börja må bättre i dig själv. Då kommer du också klara av att vara ensam. Snart kommer ju barnen vara alltmer med kompisar och allt mindre med er föräldrar. 

Det är inte dina barns uppgifter att hålla dug i handen.
Barnen ska inte användas som emotionellt stöd för dig. 
Sök hjälp för barnens skull!

Hur ska de kunna bli självständiga om du inte är det och visar vägen? 

 

 

Säger som många andra, sök hjälp. Det låter inte sunt att sakna dina barn så mycket som du gör, speciellt inte när de är hos pappan, men inte annars. Är det en tävling? Är det inte bra att de har en pappa som de gillar att vara hos?

Jag tror att det är just aktivering som är det stora problemet, att du måste se till att göra saker på egen hand och skaffa ett eget liv. Träffa kompisar, göra och uppleva saker utanför hemmet, hålla på med hobbies och annat. Ni har väl ändå mobiler ifall de skulle vilja komma hem? Inte svårare än så. Ska du sitta och vakta hemmet OM de skulle dyka upp....? I hur många år då...? Du förstår väl att det inte är normalt?

De flesta klarar av att barnen umgås med andra på sin fritid, de flesta barn i dina barns ålder är hellre med kompisar än med föräldrarna. 

Du verkar ju även vilja vara med dom när de blir vuxna och har redan börjat tänka på när de ska flytta. 

Sedan får du ju faktiskt ta ditt vuxna ansvar för dina beslut. Ni har bestämt att leva isär, då blir det så här. 

varför delar ni upp barnen???

varför inte ha båda samtidigt och samtidigt köra typ 2-2-3 schema?

Men om de är stora nog att gå själv mellan er så kan de väl bara få en egen nyckel så kan de gå in som de själva vill?

Det är ju det här du behöver jobba på, du tycks inte trivas i ditt eget sällskap. Klipp gräset när barnen badar, men ägna då din egentid (när barnen är i väg hos sin pappa eller vänner) till att göra något för dig. Ta promenad, gå en kurs, träna, läs en bok, träffa en vän, se en tv serie Osv.

Det är inte så att du innerst inne är missnöjd över särbo situationen och det är det som gör att du blir rastlös och får starka ensamhetskänslor de stunder du är ensam? Varför är ni särbo och trivs du med det?

Kanske du ska ta dig en funderare på om ni är rätt för varandra? Ni bor ju redan isär och har ett bra samarbete med barnen, kanske ni "bara" är riktigt bra vänner numera (vilket är ju jättebra) och ni båda egentligen rör er sakta mot att bli redo för att dejta andra.

Ju hårdare du försöker knyta barnen till dig desto värre blir separationen sedan, när de inte orkar leva upp till dina krav på umgänge och närhet. Risken är att du står ensam tidigare än du tror. 

Sluta var så egoistisk och tänk på dina barn istället. Du ska finnas för dina barn, de ska inte finnas för dig. 

Det är en sak att finnas där för dem och en annan att kväva dem. Det kanske du inte gör men om man får tolka dina inlägg så får man lätt en känsla att du mer lever genom dina barn än för dem. Att vara förälder är att älska sina barn genom att också förbereda dem för vuxenlivet. Att kunna släppa dem och inse att de klarar sig utan dig till viss del.

Jag vill nog påstå att nej, det ÄR inte naturligt att känna en så stor sorg och rastlöshet så fort barnen inte är hos dig. Livet blir inte alltid som man vill och det behöver man acceptera eller gå under. Sorry men verkligheten funkar så. Det som är lite sorgligt kan jag tycka är att du verkar inse att barnen är mogna nog att klara sig ganska bra själva. De BEHÖVER dig inte i samma utsträckning som tidigare men ändå verkar du vilja göra allt för att göra dem till lags och det är att göra dem en otjänst.

www.allas.se/relationer/lasarberattelse-jag-var-min-mammas-hela-varld/7628571

Ovan är en ganska bra artikel. Jag tror nog inte att du är som mamman som beskrivs där men kan helt klart ana lite vibbar åt det hållet.

Vad säger dina barn när du pratar med dem om detta?

Blir det inte extremt jobbigt för barnen att hålla på så fram och tillbaka? Att hela tiden behöva byta i vilken säng de ska sova inatt bara för att mamma och pappa inte står ut med att de är hos den andre föräldern?

Du måste nog ta en funderare om vad som är bäst för BARNEN och inte bäst för dig. Ett schema är nog bra men inte att de ska behöva flänga fram och tillbaka varje nytt dygn.

När barnen blir lite större så är många inte alls lika intresserade av att vara utomhus med sina föräldrar. Tiden när barnen hänger med ut i trädgården tar slut ganska så fort.

Jag kan bli galen på mina tonåringar när de sitter inne en hel dag när solen skiner. Men de ser inte vitsen med att gå ut bara för att det är sol. De går ut när de har något roligt att göra ute, och trädgårdsarbete med mamma är inte roligt.