Hur hantera att vara ifrån sina barn?

Ja förlåt TS, men det där behöver du klara. Sök hjälp om du tycker det är tufft, samtalskontakt av något slag. Jag som är skild och haft barn varannan vecka, ibland heltid, ibland har något barn stannat längre hos pappan - det klarar man. 

Du nämner bland annat oro - vad är du oroad för? Har de det inte bra hos pappan? 

Det är givet att man saknar sina barn men några timmar? Det låter inte riktigt "rätt". Om man är borta ett par timmar på tex ett kalas, känner du likadant då eller är det när de är hos pappa?

Att ständigt hålla sig hemma "ifall de kommer" - det låter som när en tonårstjej är superförälskad och inte kan umgås med vänner, ifall pojkvännen dyker upp. Förlåt igen om du tycker jag låter elak, det är inte min mening, men kan du ungefär förstå hur jag menar? 

Även familjer som lever i samma hushåll hela tiden upplever att barnen, ju äldre de blir, är borta mer, tränar, är med kompisar, sommarjobbar etc. Du behöver kunna hantera sånt oavsett hur ni bor. 

Är du en person som är oroad och ängslig över även annat i livet? För i så fall är det nog det som är kärnan här och du kan behöva stöd idet. 

Jag har själv separerat, jag har även bonusbarn så jo, jag vet hur det är att inte bo med sina barn. De barnens mamma har stått här i hallen och gråtit och kramat dem tills ungarna har skrikit åt henne att släppa! Inte sunt. De barnen har idag (i äldre tonåren) en lite knepig relation till sin mamma, för att hon lagt så mycket press (omedvetet så klart) på barnen, att de ska finns där, ge hennes liv mening. Jag hoppas du inte är sådan, för dina barns skull. 

Jag själv och mina barns pappa har funkat bra båda två och visst saknar man barnen, speciellt i början efter skilsmässan, men jag har känt mig tillfreds med att barnen haft det lika bra hos oss båda och man kan ringa och prata med dem om man saknat dem. Det viktigaste för mig var att mina barn inte saknade mig när de var hos pappa, och vice versa.

Du är ju inte ens separerad, ni är särbos. Det är inte samma sak som att relationen har tagit slut och man inte är familj längre. 

Om barnen ska vara på olika ställen så ska det vara baserat på barnens behov, tex att de är i olika ålder och ändå inte vill göra samma saker, inte för att du vill pussla ihop så att du slipper vara ensam. 

Men om ni är särbo, kan ni inte skaffa ett större boende så att ni kan bo i varsin del, så är ni "särbo", men för barnen är det enbart ett hem? Det kanske skulle lösa ditt problem? 

Bebisar rekommenderar man ju mycket kort tid för, men inte barn som är över 4 eller så. De har sina liv alltmer med förskola/skola/kompisar/aktiviteter. Samma schema för regelbundenhet kan vara bra men inte en dag här, en dag där. 

Du behöver också inse att scheman behöver ändras. Jag som nu levt i snart 10 år i bonusfamilj har varit med om att alla 5 barnen bott här, ibland 4 och 1 varit hos en annan förälder, några haft varannan vecka, någon vill ha 14 dagars när denne blev lite äldre för det passade inte den ungdomens kynne att byta veckovis, det blev för ofta. En period bodde ett av mina barn nästan bara hos sin pappa, sen nästan bara hos mig. En period var en av mina bonusungdomar så osams med sin mamma att hen låtsades som att hon inte fanns i ca 8 månader och bodde enbart hos oss (utifrån vad jag skrev i mitt tidigare inlägg om att de barnen har en komplicerad relation till sin mamma pga hennes jobbiga sätt när de var små). 

Saker händer när barn blir äldre. Du kan inte göra en plan och tro den ska hålla för evigt, speciellt inte när det är en sån hattig plan som du har nämnt här ovan. 

Det här handlar inte om barnens bästa, det handlar om dina inre känslor, om tomhet/ensamhet kanske även självkänslan - det behöver du erkänna för dig själv och sedan ta tag i. 

I den här tråden har du inte skrivit om särboskapet så mycket, bara att det är pappan som ville hade så här. Har ni löst era problem i relationen, ni vuxna eller känner du att du behöver anpassa dig mycket till honom även nu? Vuxenrelationen är säkert något som påverkar dig i ditt mående, och då kanske det här med ångesten över att barnen inte är runt dig varje stund, är en konsekvens av er  vuxenrelationen? Att åtminstone ha kontroll över relationen med barnen blir det som du försöker med för din egen sinnesfrids skull? Eller?