Hur hantera att vara ifrån sina barn?

Fast att vara förälder är att också göra de vanliga tråkiga sakerna som måste göras i vardagen. Kommer det bara vara pappan som som ska lära dem det? Eller resonerar han som du? Det skulle ju innebära att de aldrig kommer få lära sig såna saker då båda föräldrarna vill vara den som det är roligt hos.

Och som andra säger, det ÄR inte naturligt att sakna barnen SÅ mycket när de kan komma och gå som de vill. En dag är de så gamla att de vill skapa sina egna liv. Kommer du kunna hantera det?

Det är en sak att finnas där för dem och en annan att kväva dem. Det kanske du inte gör men om man får tolka dina inlägg så får man lätt en känsla att du mer lever genom dina barn än för dem. Att vara förälder är att älska sina barn genom att också förbereda dem för vuxenlivet. Att kunna släppa dem och inse att de klarar sig utan dig till viss del.

Jag vill nog påstå att nej, det ÄR inte naturligt att känna en så stor sorg och rastlöshet så fort barnen inte är hos dig. Livet blir inte alltid som man vill och det behöver man acceptera eller gå under. Sorry men verkligheten funkar så. Det som är lite sorgligt kan jag tycka är att du verkar inse att barnen är mogna nog att klara sig ganska bra själva. De BEHÖVER dig inte i samma utsträckning som tidigare men ändå verkar du vilja göra allt för att göra dem till lags och det är att göra dem en otjänst.

www.allas.se/relationer/lasarberattelse-jag-var-min-mammas-hela-varld/7628571

Ovan är en ganska bra artikel. Jag tror nog inte att du är som mamman som beskrivs där men kan helt klart ana lite vibbar åt det hållet.

Vad säger dina barn när du pratar med dem om detta?

Tror nog att du egentligen är en rätt normal förälder som gör normala saker med dina barn och det blir säkert folk av dem en dag. Det som INTE är normalt och sunt är att gå upp så mycket i barnen att man glömmer bort sig själv. Jag har absolut inte satt mina barn främst alla gånger. Ibland har jag inte velat leka med dem eller hjälpa dem just där och då för att jag håller på med nåt annat. Man måste sätta gränser mot sina barn, även när det gäller en själv.

Du vill säkert väl men det kommer med stor sannolikhet att äta upp dig mentalt och säkert påverka barnen. Föräldrar kan sällan dölja sitt mående för barnen. Min mamma försökte det länge men även ett mellanstadiebarn är smart nog att genomskåda ganska mycket.

Sen är det inte lätt att bara ändra på sig. Logik och känslor går inte alltid ihop. Jag tror att du VET att du egentligen tänker lite tokigt (annars hade du inte startat den här tråden). Men det gör inte att du mår bättre. Man kan liksom inte tänka bort ett dåligt mående. Tror du behöver reflektera om detta och sedan kanske söka professionell hjälp om inget annat hjälper.