Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Rent spontant tänker jag nästan alltid när någon är tveksam i denna fråga: skaffa inte barn! Det är betydligt bättre att ångra att man inte skaffade barn, än att ångra att man skaffade barn. Du verkar ha ett bra liv som du trivs med, varför riskera det? Det kanske blir ett jättelätt barn och du kan fortsätta som vanligt - men det kanske istället blir ett sjukt barn, ett barn med funktionsnedsättningar, ett barn som rent allmänt är "plus"-variant på alla sätt och vis...

Vet inte riktigt var jag ska lägga den här tråden.
Är 34 år, har aldrig kännt extrem längtan efter barn och att få bli mamma, men tänkt att jag ändå vill det i livet, nån dag.
Det börjar väl brinna i knutarna nu rent biologiskt. Och visst är det lockande, i perioder drömmer jag om det väldigt mycket! Jag vet att jag VILL. 
Men...majoriteten av småbarnsföräldrar gör mig avskräckt. Haha. Bland kollegor, vänner, och även syskon som fått barn -de gör ju inte bra reklam för föräldraskapet //
Måste det bli så att totalt hela vardagen förändras? Noll och inga egna intressen på flera år? Att alla helger, resor, fritid anpassas efter barnet? Tanken på lekparkhäng med andra föräldrar gör mig livrädd....... eller att resa på all inklusive på nåt bamseland.
Snälla, ge mig exempel på om ni är föräldrar som inte känner igen er i den "vanligarollen"? Hur gör ni? Hur "måste" det vara? 
Och ni som trivs med att ändrat era liv 100 0 % efter barn behöver inte kommentera. Jag är ute efter alternativa erfarenheter jag i samhället ser som undantag. De hörs och syns i vart fall inte särskilt starkt.

Jag blev uppskrämd av många av att skaffa barn. Många berättade hur dålig sömn man får, man får inte vara ifred på toaletten, inga intressen. Jag blev oplanerat gravid och både min första och andra dotter har bevisat för mig hur fel alla haft om föräldrarlivet. För det första sömnlösa nätter, inget jag upplevt. Har nog aldrig fått så mycket vila som när jag var föräldrarledig. Båda barnen sover hela nätter i egen säng på eget rum och gjort sedan dom var 1,5 månad. Få lägger jag dom runt 20:00. Väcker ingen dom så sover dom till någon gång mellan 9-11 på förmiddagen. Gå själv på toaletten är inga problem. Bara stänga dörren. Barnen dör inte av att mamma har 5 minuter ensamtid på toaletten. Antingen passar man på när barnen vilar, när den andra föräldern är hemma eller om det är riktigt akut så går det jättefort, startar man babblarna på youtube så märker dom inte att du försvinner några minuter. 

Man kan fortsätta göra roliga saker fast man har barn, man tar med dom på utflykterna. Ibland väljer man utflykter som dom vuxna vill, ibland det som passar barnen bäst. Man gör det bästa för att alla ska ha så kul som möjligt. Har inte vart några problem att ta med barnen på aktiviteter som vi vill gå på som tex en dag på gekås, ett museum, eller äta ute. Barn är ofta nöjd om dom bara får vara med. 

Det mest jobbiga jag upplevt med föräldrarskapet är dom olika faser barnen går igenom. Det är utmanande när barnet testar gränser men en tröst är att faserna går över ganska fort och man ställs inför nya utmaningar innan man hinner bli gråhårig genom en fas. 

Jag gör ingen större skillnad på vuxna och barn. Pratar öppet om saker med dom, jag komunicerar med dom istället för att bara bestämma. Om jag säger nej till saker förklarar jag varför då jag vill lära barnet att förstå. Jag utgår mycket från mig själv och mina känslor när jag gör eller sger någpt till barnen.

Men om du bara tycker att allt verkar jobbigt med att skaffa barn så undrar jag varför du överhuvudtaget tänker tanken på att skaffa barn? Ta dig en funderare på om du verkligen vill det på riktigt eller om det är en press utifrån en samhällsnorm på att skaffa barn. 

Det ÄR tufft många gånger och man har väldigt liten egentid, iallafall de första åren, man kan inte ens gå på toa ifred och vissa dagar hinner man inte ens duscha. Men för mig var det det ändå värt det för jag älskar mitt barn och hen är viktigare än egentid och allt annat. 

Vet inte riktigt var jag ska lägga den här tråden.
Är 34 år, har aldrig kännt extrem längtan efter barn och att få bli mamma, men tänkt att jag ändå vill det i livet, nån dag.
Det börjar väl brinna i knutarna nu rent biologiskt. Och visst är det lockande, i perioder drömmer jag om det väldigt mycket! Jag vet att jag VILL. 
Men...majoriteten av småbarnsföräldrar gör mig avskräckt. Haha. Bland kollegor, vänner, och även syskon som fått barn -de gör ju inte bra reklam för föräldraskapet //
Måste det bli så att totalt hela vardagen förändras? Noll och inga egna intressen på flera år? Att alla helger, resor, fritid anpassas efter barnet? Tanken på lekparkhäng med andra föräldrar gör mig livrädd....... eller att resa på all inklusive på nåt bamseland.
Snälla, ge mig exempel på om ni är föräldrar som inte känner igen er i den "vanligarollen"? Hur gör ni? Hur "måste" det vara? 
Och ni som trivs med att ändrat era liv 100 0 % efter barn behöver inte kommentera. Jag är ute efter alternativa erfarenheter jag i samhället ser som undantag. De hörs och syns i vart fall inte särskilt starkt.

Jag blev uppskrämd av många av att skaffa barn. Många berättade hur dålig sömn man får, man får inte vara ifred på toaletten, inga intressen. Jag blev oplanerat gravid och både min första och andra dotter har bevisat för mig hur fel alla haft om föräldrarlivet. För det första sömnlösa nätter, inget jag upplevt. Har nog aldrig fått så mycket vila som när jag var föräldrarledig. Båda barnen sover hela nätter i egen säng på eget rum och gjort sedan dom var 1,5 månad. Få lägger jag dom runt 20:00. Väcker ingen dom så sover dom till någon gång mellan 9-11 på förmiddagen. Gå själv på toaletten är inga problem. Bara stänga dörren. Barnen dör inte av att mamma har 5 minuter ensamtid på toaletten. Antingen passar man på när barnen vilar, när den andra föräldern är hemma eller om det är riktigt akut så går det jättefort, startar man babblarna på youtube så märker dom inte att du försvinner några minuter. 

Man kan fortsätta göra roliga saker fast man har barn, man tar med dom på utflykterna. Ibland väljer man utflykter som dom vuxna vill, ibland det som passar barnen bäst. Man gör det bästa för att alla ska ha så kul som möjligt. Har inte vart några problem att ta med barnen på aktiviteter som vi vill gå på som tex en dag på gekås, ett museum, eller äta ute. Barn är ofta nöjd om dom bara får vara med. 

Det mest jobbiga jag upplevt med föräldrarskapet är dom olika faser barnen går igenom. Det är utmanande när barnet testar gränser men en tröst är att faserna går över ganska fort och man ställs inför nya utmaningar innan man hinner bli gråhårig genom en fas. 

Jag gör ingen större skillnad på vuxna och barn. Pratar öppet om saker med dom, jag komunicerar med dom istället för att bara bestämma. Om jag säger nej till saker förklarar jag varför då jag vill lära barnet att förstå. Jag utgår mycket från mig själv och mina känslor när jag gör eller sger någpt till barnen.