Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Jag blev uppskrämd av många av att skaffa barn. Många berättade hur dålig sömn man får, man får inte vara ifred på toaletten, inga intressen. Jag blev oplanerat gravid och både min första och andra dotter har bevisat för mig hur fel alla haft om föräldrarlivet. För det första sömnlösa nätter, inget jag upplevt. Har nog aldrig fått så mycket vila som när jag var föräldrarledig. Båda barnen sover hela nätter i egen säng på eget rum och gjort sedan dom var 1,5 månad. Få lägger jag dom runt 20:00. Väcker ingen dom så sover dom till någon gång mellan 9-11 på förmiddagen. Gå själv på toaletten är inga problem. Bara stänga dörren. Barnen dör inte av att mamma har 5 minuter ensamtid på toaletten. Antingen passar man på när barnen vilar, när den andra föräldern är hemma eller om det är riktigt akut så går det jättefort, startar man babblarna på youtube så märker dom inte att du försvinner några minuter. 

Man kan fortsätta göra roliga saker fast man har barn, man tar med dom på utflykterna. Ibland väljer man utflykter som dom vuxna vill, ibland det som passar barnen bäst. Man gör det bästa för att alla ska ha så kul som möjligt. Har inte vart några problem att ta med barnen på aktiviteter som vi vill gå på som tex en dag på gekås, ett museum, eller äta ute. Barn är ofta nöjd om dom bara får vara med. 

Det mest jobbiga jag upplevt med föräldrarskapet är dom olika faser barnen går igenom. Det är utmanande när barnet testar gränser men en tröst är att faserna går över ganska fort och man ställs inför nya utmaningar innan man hinner bli gråhårig genom en fas. 

Jag gör ingen större skillnad på vuxna och barn. Pratar öppet om saker med dom, jag komunicerar med dom istället för att bara bestämma. Om jag säger nej till saker förklarar jag varför då jag vill lära barnet att förstå. Jag utgår mycket från mig själv och mina känslor när jag gör eller sger någpt till barnen.