Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Jag sa inte enbart, eller hur? 

Det är svårt att inte uppleva det som livsomvälvande. Men det du talar om är en kort tid i livet, kanske 3-5 år. Jag lever mitt vanliga liv nu. Min son är 12 och jag känner mig som mig själv sedan ett antal år. Odlar mina intressen. Det går lättare med ett barn än med flera, förstås. 

Men man ska inte glömma att barn är olika. Ditt barn kan ha särskilda behov från början eller bli sjukt när hen är 10 eller 25. Då blir det livsomvälvande för gott. Man får vara beredd på allt. Livet är inte någon beställningsvara. 

Jag tror inte fet. Jag tror barn behöver närhet och samsova. 

Teorin är ju att barnen "ger upp" när de är själva och somnar om om de vaknar, eftersom ingen är där. Vissa drillar ju sina barn till att sova själva just för att de ska kunna få sova hela natten. Men barnet lär sig att deras behov ej tillgodoses.

Hur menar du?

Sluta sprid dynga. Alla barn är olika, en del sover faktist bäst själva! Det betyder ju inte att ingen kommer om de vaknar och visar de vill ha någon.

kanske satsa på ett barn, då hinner du med ditt eget liv också i viss utsträckning  ( efter de första åren iaf) 
men då är det ju schysst om barnet har kusiner, sysslingar tex i  samma ålder för att kunna skapa nära relation med. 

jag har ett endabarn och hade aldrig kunnat skaffa det om jag visste att h*n skulle bli det enda barnet i släkten

Det verkar som att föräldrarna jämt ska tävla i vem som mår sämst. Fattar inte grejen. Jag vågade nästan inte berätta för folk att min son sov ensam i sängen i princip från födseln. Man "ska" må dåligt... Samtidigt säger de till barnfria att det är klaaaart att de ska skaffa barn för det är meningen med livet och absolut superviktigt för utan barnen är de ingenting och helt underbart. Hur ska de ha det??

Det tror jag också. Jag tror inte att barn är mogna att sova själva vid ett par månader. De får inte den trygghet de behöver. 

Mina föräldrar gjorde så  med mig, och jag är ganska otrygg och lättstressad och får ångest lätt . Även om jag utåt sett är väldigt lyckad med bra utbildning och jobb.  Mina barn har jag i gengäld gett massor av närhet och trygghet, dygnet runt, och de är mycket tryggare och coolare än jag. 

Ok, det är inget bevis men jag tror benhårt på att små barn behöver all närhet och trygghet de kan få 

Nej den svenska familjemodellen är verkligen ingen mall för lycka.

vi fick barn tidigt, och de har fått hänga med på det mesta, vi har aldrig haft ett riktigt ät-sov schema när barnen var små, inte varit tvungna att åka hem 19.00 sharp etc. Aldrig letat E-ämnen eller haft skärmförbud, jag tror snarare på att bilda barnen att själv ta hälsosamma beslut för sin egen del, med hjälp av kunskap som jag vidarebefordrar. Idag kan de fråga en måndag; * får vi ta en glass * och jag svarar * ta ett eget beslut * , nästan varje gång väljer de bort glass då, men ibland tar dom en. Ger man en dynamisk uppfostran där man låter barnen ta del av ansvaret för sina egna liv, blir de mer ansvarstagande individer 

De har hängt med bara, och idag är det två allmänbildade samhällsorienterade ungar som är van med alla olika personligheter och situationer livet kan erbjuda.

alla stackars barn som blir sundercurlade med uppmärksamhet och minutiösa scheman mår inte sällan dåligt som ungdomar, när det visar sig att livet inte ser ut så på riktigt.

Det värsta jag vet är andra föräldrar rent generellt 

Nej, jag älskar min unge men om jag visste vad jag vet idag så skulle jag nog skippat barn. Allt blir annorlunda och inget jag älskar att göra går längre. Konserter, festivaler, resor, kvällar på restaurang, dans på nattklubb, biobesök, alla andra aktiviteter utanför hemmet. Jag har aldrig varit en "det är trevligt med parmiddag hemma"-person utan en "nu åker vi iväg och gör nåt roligt!"-person.
Friheten är som bortblåst. Spontanitet väck.
Nu ska sånt planeras i förväg, barnvakt ska lösas. Så det blir allt för sällan något "kul" blir av.

Plus att när man väl är iväg och hittar på något kan man få sköljningar av dåligt samvete. Nu har man roligt utan sitt barn, man saknar barnet, man "tvingar" någon annan att vara barnvakt.

Det var dumt att skaffa barn sent i livet, man var för fast i sitt liv och sitt eget. Hade jag varit yngre tror jag inte skillnaden hade varit en så stor chock. Men nu föll det sig så. Det var inte ett helt eget val att vänta.

Längtar tills hon är äldre och vi kan göra andra roliga saker ihop med henne istället. Nu är det bara en rutin med sovtider, mattider, blöjor, skrik och gnäll.

För att inte tala om att kroppen och hälsan är väck