Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

För oss när vi fick barn tidigt -90 tal var det ingen jätteförändring, med barn som sov, åt, sket;) utan några konstigheter var det inte så tungt med småbarn. De har sovit i sina sängar direkt och snart i eget rum bredvid vårat sovrum med dörrarna öppna. Vi har nog haft tur med fyra "lätta" barn. Vet knappt vad vaknätter är, så få var de. 
Men givetvis är alla olika, jag har vänner vars barn skrikigt dygnet runt, knappt sovit när de var små, med utmattade föräldrar som följd. 

Att vilket familjeliv man får i stor utsträckning påverkas av hur man själv beter sig och agerar.

Om någon har ett bra familjeliv så har den gjort oerhört mycket bra för att uppnå det. Det kommer inga stekta sparvar flygandes...

Fast så där behöver det inte vara ! Jag var visserligen 22, och då har man mycket energi, men vi har alltid haft med ungarna på allt du skriver i princip. Visst det blir oftare nyktert och man kanske inte är ute till 04.00 och slirar, men från att våran första var ett halvår har de hängt med på utlandsresor med bara handbagage, sena restaurangbesök och musikevenemang.

är man en trygg nykter vuxen som inte skapar osäker i situationerna är det bara väldigt utvecklamed som barn att vara med på så mycket som möjligt 

Inget förändrades nästan när ungarna kom, det blev mer spännande att få till det under bolibompa, en fredagkväll spontant har vi lämnat ungarna för övernattning hos nån av våra föräldrar och haft vinkvällar etc. Man kan välja att ha ett rikt eget liv utan att försumma barnens, om man väljer det själv.

Nu är jag dryga 30, ungarna är över tio år och ingenting är egentligen ett praktiskt bekymmer längre, för jag lärde barnen att bli självgående och initiativtagande från början.  Det är fan mitt viktigaste tips, vill de ha nått får de lära sig att lösa det! Då blir de inte krävande små snorungar som ska ha hjälp med allt, och tjata en krater i skallen på föräldrarna så fort man vill ha något

De är självständiga dels för att ni låtit dem bli det, dels för att de är sådana till sin natur. Jag har barn som till sin natur är ängsliga, försiktiga och ogillar förändringar. Vi har fått öva aktivt sedan start på att vara bland främlingar, leka där andra barn finns mm (ja, npf-utredning är på g). 

Jag skulle kunna sitta här och påstå att mina barn är så pass konstnärliga och bra på läsning och matematik som de är tack vare att vi föräldrar läst för dem, pysslat mm, men sanningen är att de föddes såna. Vi har bara gett dem möjlighet att utveckla de egenskaper de haft sedan start. Båda mina barn läste före skolstart, men jag skulle aldrig få för mig att påstå att barn som inte kan läsa förrän i ettan har föräldrar som gjort fel. 

Så tänkte jag också efter två barn, sen kom tredje barnet och jag blev väldigt mycket mer ödmjuk för hur svårt föräldraskapet kan vara. 

Klart att barnen påverkas av familjen de lever i, men barnets personlighet har också stor betydelse. 

Ja, båda delarna har stor betydelse.

Men inställningen för situationen kanske är det mest viktiga för måendet. En person kan ha ett i det närmaste perfekt familjeliv och ändå må dåligt medan en annan kan ha ett familjeliv i kaos och må bra ändå.

Jag säger inte att något är rätt eller fel, bara att det finns fler vägar att gå.

visst har barn med sig personliga element, mina är helt olika men ändå anpassade att leva vårat liv .

Om dina eller mina barn hade blivit infödda i en zigenarfamilj som reste runt hade de anpassat sig efter det och lärt sig livsstilen, hade de blivit född hos en fyrvaktare på en öde ö hade de lärt sig det. Hade de blivit infödda i en torghandlar familj för 150 år sedan, hade de hanterat torgförsäljning bra.

Så visst kan man med miljö påverka hur mycket som helst, och det är viktigt att se det hos oss själva som föräldrar för att ge våra barn de bästa förutsättningarna.

jag säger inte att jag är perfekt öht, men när man erkänner att miljön man skapar karvar ut barnens framtid till stor del, kan man hela tiden omvärdera och se sina brister i vilka förutsättningar man ger sina barn.

Med det sagt ska man inte kritisera det man gjort hittills, utan jobba fram bara baserar på vad man vet

Jag vågar med nästan 100% säkerhet säga att i synnerhet mitt ena barn hade mått fruktansvärt dåligt utan fast bostad och tvång att träffa en massa nya människor. (Väldigt många romer har fö vittnat om hur dåligt de mått av att aldrig få ett fast hem. Det har verkligen inte varit ett fritt val.) På en öde ö med bara närmsta familjen hade mitt barn däremot trivts utmärkt. Det är så hen helst vill ha det. Människor är anpassningsbara, men bara inom sina gränser och att klara av något är inte samma sak som att må bra. Själv strävar jag efter att mina barn ska må bra, inte bara överleva. 

Jag skulle säga att det snarare beror på personlighet om man trivs i kaos eller inte. Och för en person som trivs med kaos är ett kaosigt familjeliv det perfekta. 

Håller inte med om det.

Ser att det framförallt är två faktorer som påverkar.

1) En persons förmåga att hålla ordning
2) En persons förmåga att hantera att det är stökigt.

Både dessa faktorer bland man i hög grad påverka även om det finns en genetisk komponent.

Det är en vanlig missuppfattning att man inbillar dig att en "kaosig" person ska ha det kaosigt och mår bäst av det. Tvärtom gynnas en kaosig person mer av struktur, rutiner och ordning och struktur än en ordningsam person. 

En person som hävdar att den trivs bäst i kaos lurar bara dig själv, men det kan också vara en försvarsmekanism för att förbli positiv i en svår situation.

Jag fick oplanerat barn när jag var 27 och har varit helt ensam med barnet sen dess. Var först i bekantskapskretsen, då flesta av mina vänner har varit 33-34 nånting när de fick första. 

Jag tog tidigt beslutet att ta med barnet på det mesta. Barnvaktstillgången skulle vara begränsad. För mig kändes bebistiden väldigt enkel, bebisen hängde bara med liksom. Utåt sätt kanske jag såg ut att ha gjort en jätteförändring då jag sällan var utan barnet, men det kändes aldrig så.

9-10-årsåldern tyckte jag typ var jobbigast för då kunde barnet vara plåster på mig mrn snappade ju samtidigt upp allt som sades vilket gjorde att privata vuxensamtal blev ev bristvara.

Men sammanfattningsvis, jag är samma person som innan jag fick barn, tappade inte kontakten med mina vänner och jag har aldrig tyckt att det varit särskilt jobbigt att vara förälder.

Givetvis kommer livet att förändras. Barn mår ju ändå bra av att få besöka en lekpark, träffa barn i sin egen ålder osv. 

Med det sagt så måste man ju inte slänga alla sina intressen och sitt egna liv. Ni är ju två, en av er måste ju ta hand om barnet, men den andra kan ju helt själv välja vad hen gör.

Både jag och min man gör saker själv, reser, träffar vänner, håller på med  hobbys. Det är ju ett val.

Om barnen behövt mig där har jag suttit vid deras sida så länge som det behövs. Jag har haft babymonitor så hör direkt när barnen vaknat. Så inget barn har behövt ligga ensam och gråta. Dom har sovit väldigt bra från tidig ålder. Den stora hade mer behov av mitt sällskap innan hon somnade. Du vet väl att alla barn och familjer ser olika ut och fungerar olika? :) Men jag kan lova dig att mina älskade barn inte lidit av detta. Dom är lättsövda också, speciellt min minsting. Hon somnar nästan direkt när vi lägger henne, stora behöver fortfarande mer stöd och får det. 

Att barnen sover själv innebär inte att jag skiter i dom :) 

Tackar för din kommentar, eftersom att jag gillar att dela med mig från mitt perspektiv när jag märker att det finns okunskap :) 

Ja absolut har jag haft tur. Man vet aldrig hur det blir innan en ny bebis kommer till familjen. Väntar nummer 3 nu och förväntar mig absolut inte att han kommer fungera som sina storasyskon. Det viktiga tycker jag är att ge nya barnet det den behöver men samtidigt se och bekräfta dom större :) Min största dotter fick mer behov av uppmärksamhet när lillasyster kom. Jag har gett henne den uppmärksamhet som behövs. Jag visar att jag ser och hör henne, gör saker för henne, hon har blivit mycket mer kärleksfull och vi bekräftar att vi tycker om henne lika mycket nu som innan för hon ska aldrig känna sig utbytt. 

Det finns inga måsten. MEN.
Lekparken, bamselandet och hänget med andra småbarnsföräldrar är en avlastning. Därför man gör det- för att aktivera barnet.

Om du inte väljer gungorna så kommer du själv behöva var lekledare och hitta på saker att stimulera ditt barn med. Tyvärr men småbarn är på en hela tiden. Och de kan bli helt ohanterliga om man inte aktiverar dem. Därför är det guld värt när man som förälder kan få några minuter att kunna få dricka sitt kaffe varm medan barnet gör något annat än att vara på en.

Och det är underbart, det är kaos, det är lycka och irritation. Allt i ett. Ditt barn kommer vara ditt livs största kärlek men också den som ger dig konstant oro. Föräldraskap är inte ett rosa fluff som många vill sälja in det som. Det är krävande. 

MEN det är en så kort del av livet, och sedan får man ju successivt mer tid igen. Och då blir den där brunchen på stan med vänner 100 gånger mer värd för dig än var
 den någonsin varit tidigare. Allt får en ny wow- känsla.

och har du en bra partner så kan ni bytas av.,ge varandra sovmorgon och pauser. Ni kan avlasta varandras att ni kan komma vilken på saker utan barn. 

Tack för ditt svar. Kändes skönt att höra!

Lillasyster då? Får hon nån uppmärksamhet?

Det får hon säkert. Men jag är bara mån om att man inte överkompenserar hos nån på bekostnad av nån annan. 

Nej, inte med första barnet men med andra. Jag blev förvånad över hur stor skillnad det var att ha två små barn, mot att bara ha ett. Trodde kanske att det skulle bli dubbelt besvär, men det blev 10 gånger så mycket mer besvärligt! Ändå mycket lyckliga år.