Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Jag håller inte med om att det bästa för barnet är att hänga med föräldrarna enbart på det föräldrarna vill och att man som förälder inte gör några uppoffringar för sitt barn. Varför skulle det vara bättre för barnet menar du? 
Du framstår i mina ögon som en egoistisk och ansvarslös förälder. 

Jag blev uppskrämd av många av att skaffa barn. Många berättade hur dålig sömn man får, man får inte vara ifred på toaletten, inga intressen. Jag blev oplanerat gravid och både min första och andra dotter har bevisat för mig hur fel alla haft om föräldrarlivet. För det första sömnlösa nätter, inget jag upplevt. Har nog aldrig fått så mycket vila som när jag var föräldrarledig. Båda barnen sover hela nätter i egen säng på eget rum och gjort sedan dom var 1,5 månad. Få lägger jag dom runt 20:00. Väcker ingen dom så sover dom till någon gång mellan 9-11 på förmiddagen. Gå själv på toaletten är inga problem. Bara stänga dörren. Barnen dör inte av att mamma har 5 minuter ensamtid på toaletten. Antingen passar man på när barnen vilar, när den andra föräldern är hemma eller om det är riktigt akut så går det jättefort, startar man babblarna på youtube så märker dom inte att du försvinner några minuter. 

Man kan fortsätta göra roliga saker fast man har barn, man tar med dom på utflykterna. Ibland väljer man utflykter som dom vuxna vill, ibland det som passar barnen bäst. Man gör det bästa för att alla ska ha så kul som möjligt. Har inte vart några problem att ta med barnen på aktiviteter som vi vill gå på som tex en dag på gekås, ett museum, eller äta ute. Barn är ofta nöjd om dom bara får vara med. 

Det mest jobbiga jag upplevt med föräldrarskapet är dom olika faser barnen går igenom. Det är utmanande när barnet testar gränser men en tröst är att faserna går över ganska fort och man ställs inför nya utmaningar innan man hinner bli gråhårig genom en fas. 

Jag gör ingen större skillnad på vuxna och barn. Pratar öppet om saker med dom, jag komunicerar med dom istället för att bara bestämma. Om jag säger nej till saker förklarar jag varför då jag vill lära barnet att förstå. Jag utgår mycket från mig själv och mina känslor när jag gör eller sger någpt till barnen.

Nej livet behöver inte förändras helt, bara till viss del. Mycket kan du anpassa lätt med ETT barn. Om du stannar där har du stor chans att slippa det där sjunkande kvicksandsträsket småbarnsföräldrar konstant klagar om.

Det måste vara i det närmaste unikt. 

Nja, med ett barn förändrades inte livet nämnvärt. Med två blev det mer förändringar, både av praktiska skäl och att mina prioriteringar ändrades mer. 

Det jag kan säga är att jo, du kan resa osv med barn, men du kanske ska välja att vänta med att bestiga Mount Everest tills barnet antingen kan vara hos barnvakt eller tills barnet är stort nog att både vilja och klara av att följa med. 

Man måste inte heller resa med all inclusive till ett Bamseställe, men det underlättar om man själv önskar få en liten stund för sig själv varje dag.
Sen kanske inte vinprovarresa heller är det första man tänker på när man har barn och de ska åka med. 

Själv valde jag att hyra häst och vagn och åka runt landsbygden.  UNDERBART. Barnen var dock äldre då så de också kunde hjälpa till eftersom jag var singel då. 

Men mitt intresse har aldrig varit att åka på solsemester så det blev liksom inget jag gjorde avkall på. 

Barnen kan hänga med på det mesta som föräldrarna gör, så länge man är lyhörd för barnets reaktion så brukar det gå bra. Lär du barnet att hens åsikt är viktig även om hen inte alltid får som hen vill så vågar nog barnet säga ifrån om den inte tycker ditt intresse är roligt. 

Och, om barnet vill prova något som du inte tänker är kul så kanske du får ett nytt intresse själv. Min vän tex,  som var livrädd för hästar 'offrade' sig för sitt barn så hon fick prova på att rida och det slutade med att de nu bor på landet med varsin egen häst.  

 

Det beror ju helt på. Dels på hur man lever innan, dels på hur barnen är. Vi levde ett lugnt liv i hus, med intressen som skidåkning, natur och friluftsliv med båtar och fritidshus. Så vi har kunnat fortsätta med våra intressen tillsammans med barnen.

Jobben har rullat på, med små barn för man anpassa sina arbetstider. Viktigt för oss har varit flexibla arbetstider.

Våra barn har sovit bra och vi har alltid delat på ansvaret så sömnlösa nätter är inget vi drabbats av.

Hej
Livet förändras ju alltid när man tar in nåt nytt.
När du går från singel till att vara i ett par, går från student till att jobba heltid, flyttar från lägenhet till hus, skaffar husdjur...
Allt detta innebär ju att lära känna sig själv i det nya och innebär ju kompromisser och nya vanor och rutiner.

Det första viktiga är ju att känna att man vill förändra och inte bara för att man tror att man ska eller för att någon annan vill.
Man vet ju inte vad för barn som man får och behöver vara beredd på alla scenarier.
Det andra när det gäller föräldraskap, är vem du gör det med. Hur den personen är ju avgörande för vad för förälder som du kan vara eller måste bli och påverkar otroligt mycket hur livet efter barn blir.
Om du har en aktiv medförälder som delar den rent fysiska närvaron, emotionella närvaron och planering och hem och familjesysslor och är med och sätter gränser mot omvärlden så är det ju stor skillnad mot ett scenarium där du förväntas göra allt själv...

Rent spontant tänker jag nästan alltid när någon är tveksam i denna fråga: skaffa inte barn! Det är betydligt bättre att ångra att man inte skaffade barn, än att ångra att man skaffade barn. Du verkar ha ett bra liv som du trivs med, varför riskera det? Det kanske blir ett jättelätt barn och du kan fortsätta som vanligt - men det kanske istället blir ett sjukt barn, ett barn med funktionsnedsättningar, ett barn som rent allmänt är "plus"-variant på alla sätt och vis...

Det beror lite på vilken sorts förälder du vill vara och vad för sorts barn du får. Jag fick två barn med lite särskilda behov och ja, jag har helt fått ställa om mitt liv. 

Men som några redan har skrivit är det sällan något problem. För de allra, allra flesta föräldrar mår bra när deras barn mår bra, så man VILL göra de där sakerna. 

Planeterna måste ha stått perfekt, otrolig tur osv för sådär är det knappast för många. Skönt för dig iallafall.🙂