Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?
Vet inte riktigt var jag ska lägga den här tråden.
Är 34 år, har aldrig kännt extrem längtan efter barn och att få bli mamma, men tänkt att jag ändå vill det i livet, nån dag.
Det börjar väl brinna i knutarna nu rent biologiskt. Och visst är det lockande, i perioder drömmer jag om det väldigt mycket! Jag vet att jag VILL.
Men...majoriteten av småbarnsföräldrar gör mig avskräckt. Haha. Bland kollegor, vänner, och även syskon som fått barn -de gör ju inte bra reklam för föräldraskapet // 
Måste det bli så att totalt hela vardagen förändras? Noll och inga egna intressen på flera år? Att alla helger, resor, fritid anpassas efter barnet? Tanken på lekparkhäng med andra föräldrar gör mig livrädd....... eller att resa på all inklusive på nåt bamseland.
Snälla, ge mig exempel på om ni är föräldrar som inte känner igen er i den "vanligarollen"? Hur gör ni? Hur "måste" det vara?
Och ni som trivs med att ändrat era liv 100 0 % efter barn behöver inte kommentera. Jag är ute efter alternativa erfarenheter jag i samhället ser som undantag. De hörs och syns i vart fall inte särskilt starkt.
Bäst har det gått för oss som tagit dagen som den kommer och flytit med i vardagen och använt sunt förnuft.. På så sätt behöver der inte bli tvära kast och allt ställs inte på ända. Det finns så mycket i vardagen som redan är anpassat efter föräldrar så man behöver inte bli dramaqueen eller handlingsförlamad. Det finns liksom ett mellanting mellan tequilarace på Ibiza och Bamseland på charter....
Allt handlar om din egen inställning och om du ser lösningar eller fastnar i katastroftänk?