Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Jag har en son på åtta år. När han föddes, var både pappan och jag lediga de första månaderna (han var föräldraledig och jag är frilans, så jag lät bara bli att jobba). När sonen var ett år åkte vi till Spanien för tre månader och bodde på olika ställen. Badade, åt gott, hängde i lekparker, solade...

Nu efteråt kan jag se att jag gick in i föräldrarollen rätt mycket de första åren, försökte skapa kontakt med de andra förskoleföräldrarna etc (och mådde i perioder väldigt dåligt över att den kontakten inte var som jag hade föreställt mig, d.v.s. jag fick inga vänner bland föräldrarna). Men under och efter pandemin har jag känt att jag måste vara mig själv, göra det som gör mig glad. Jag har hobbyer, träffar kompisar o.s.v. Har svårt att förstå föräldrar som är hemma med barnen hela tiden och knappt gör nåt annat, men alla är vi olika.

Fram tills jag var 38 ville jag absolut inte ha barn. Mina barndomskompisar blev helt chockade när jag som 39-åring blev gravid (med ivf), för de kände till min inställning till föräldraskap. Men min man ville gärna ha barn, och under flera år funderade jag över detta i perioder. Jag såg bara framför mig att det skulle bytas blöjor och vakas på nätterna, jag såg bara ett svart hål framför mig. Men min man försäkrade mig om att det inte skulle bli så, och till slut kände jag "okej, vi försöker".

Och nu har vi en ljuvlig åttaåring. För mig har det varit skittufft i perioder, det beror också på vad man har för bagage sen tidigare och vilket liv man levde innan man fick barn. Jag är frilans och levde väldigt fritt tidigare, så jag har tyckt det varit jättejobbigt med rutiner, att vara hemma så mycket och hela tiden behöva anpassa mig. Jag tycker ändå det är värt det förstås, jag älskar ju min son, men tufft har det varit. Man lär ju känna sig själv (och medföräldern) på ett helt nytt sätt också.

Summa summarum - att nån tycker att allt verkar jobbigt med att skaffa barn betyder inte automatiskt att hen skulle bli en dålig förälder eller ångra sitt barn.