Måste det vara så "livsomvälvande" att bli förälder?

Jag blev uppskrämd av många av att skaffa barn. Många berättade hur dålig sömn man får, man får inte vara ifred på toaletten, inga intressen. Jag blev oplanerat gravid och både min första och andra dotter har bevisat för mig hur fel alla haft om föräldrarlivet. För det första sömnlösa nätter, inget jag upplevt. Har nog aldrig fått så mycket vila som när jag var föräldrarledig. Båda barnen sover hela nätter i egen säng på eget rum och gjort sedan dom var 1,5 månad. Få lägger jag dom runt 20:00. Väcker ingen dom så sover dom till någon gång mellan 9-11 på förmiddagen. Gå själv på toaletten är inga problem. Bara stänga dörren. Barnen dör inte av att mamma har 5 minuter ensamtid på toaletten. Antingen passar man på när barnen vilar, när den andra föräldern är hemma eller om det är riktigt akut så går det jättefort, startar man babblarna på youtube så märker dom inte att du försvinner några minuter. 

Man kan fortsätta göra roliga saker fast man har barn, man tar med dom på utflykterna. Ibland väljer man utflykter som dom vuxna vill, ibland det som passar barnen bäst. Man gör det bästa för att alla ska ha så kul som möjligt. Har inte vart några problem att ta med barnen på aktiviteter som vi vill gå på som tex en dag på gekås, ett museum, eller äta ute. Barn är ofta nöjd om dom bara får vara med. 

Det mest jobbiga jag upplevt med föräldrarskapet är dom olika faser barnen går igenom. Det är utmanande när barnet testar gränser men en tröst är att faserna går över ganska fort och man ställs inför nya utmaningar innan man hinner bli gråhårig genom en fas. 

Jag gör ingen större skillnad på vuxna och barn. Pratar öppet om saker med dom, jag komunicerar med dom istället för att bara bestämma. Om jag säger nej till saker förklarar jag varför då jag vill lära barnet att förstå. Jag utgår mycket från mig själv och mina känslor när jag gör eller sger någpt till barnen.

det har våra fyra nu vuxna barn gjort också, bara för att de ligger i eget rum betyder det inte att de inte får det de behöver.

Om barnen behövt mig där har jag suttit vid deras sida så länge som det behövs. Jag har haft babymonitor så hör direkt när barnen vaknat. Så inget barn har behövt ligga ensam och gråta. Dom har sovit väldigt bra från tidig ålder. Den stora hade mer behov av mitt sällskap innan hon somnade. Du vet väl att alla barn och familjer ser olika ut och fungerar olika? :) Men jag kan lova dig att mina älskade barn inte lidit av detta. Dom är lättsövda också, speciellt min minsting. Hon somnar nästan direkt när vi lägger henne, stora behöver fortfarande mer stöd och får det. 

Att barnen sover själv innebär inte att jag skiter i dom :) 

Tackar för din kommentar, eftersom att jag gillar att dela med mig från mitt perspektiv när jag märker att det finns okunskap :) 

Ja absolut har jag haft tur. Man vet aldrig hur det blir innan en ny bebis kommer till familjen. Väntar nummer 3 nu och förväntar mig absolut inte att han kommer fungera som sina storasyskon. Det viktiga tycker jag är att ge nya barnet det den behöver men samtidigt se och bekräfta dom större :) Min största dotter fick mer behov av uppmärksamhet när lillasyster kom. Jag har gett henne den uppmärksamhet som behövs. Jag visar att jag ser och hör henne, gör saker för henne, hon har blivit mycket mer kärleksfull och vi bekräftar att vi tycker om henne lika mycket nu som innan för hon ska aldrig känna sig utbytt. 

Lillasyster då? Får hon nån uppmärksamhet?