Agda90 skrev 2023-06-07 09:24:55 följande:
De "coola" tjejerna från min grundskola är inte de som har presterat bäst i livet! En krävde att hon och hennes sambo skulle skaffa barn, han dumpade henne när hon blev gravid och hon går på soc, en annan jobbar som lokalvårdare för hon gick aldrig ut gymnasiet och utseendet söp hon bort. Det finns en handfull som arbetar som undersköterska, butiskbiträde och liknande jobb men ingen av dem har något modell utseende....
Så vad har man för att vara med det "coola gänget"? Inte mycket i vuxen ålder.
Det här är intressant... Kan det vara så att TS på något sätt upplever att det hon ser som en av sina styrkor - att vara vacker och uppvaktad - plötsligt känns "mindre värt"? Om man själv har kämpat hårt med exempelvis att göra karriär, att ha en snygg kropp och en attraktiv partner och så kommer det någon och påstår att hen är lycklig som arbetslös, ensamstående, överviktig osv. Det kan kanske upplevas som provocerande. Är det jag har då mindre värt - om inte alla andra också strävar efter just det? Vi blir alla äldre och kanske är vi inte lika snygga som när vi var unga. Om våra barn inte heller är snygga - vad har vi då kvar? Minnet av en ungdomsråd som snygg och populär? Nu spekulerar jag bara. Vi får hoppas att TS inte byggt upp hela sitt liv och sin identitet kring sitt utseende. Men kan det handla om att ha svårt att släppa taget om något som varit en viktig del av ens liv eller identitet?
lissan1 skrev 2023-06-06 02:15:06 följande:
Sist men inte minst känner jag mig värdelös som mamma (och fru) som inte kunde föra vidare min, så att säga, enda spetsegenskap till mina barn. Jag är säker på att min man förmodade att han skulle få vackra barn med mig, men så blev inte fallet. Allt detta gör mig mycket ledsen.
Handlar det här om din självbild? Är utseende den enda positiva egenskap du tycker att du har som eller som du har fått uppskattning för? Är utseende den enda positiva egenskap som du tänker att dina barn skulle kunna ärva av dig? Har dina föräldrar fått dig att tro det? I så fall tror jag att du har fel. Du har antagligen massor av andra fantastiska egenskaper som dina barn antagligen har ärvt många av. Din man valde knappast dig bara för ditt utseende och dina vänner tycker antagligen om dig för att du är den du är. Dina barn älskar dig säkert för att du är en underbar mamma. Du är säkert kompetent i ditt yrke. När du jobbade som modell handlade det förstås inte bara om yta utan krävde kompetens och hårt arbete från dig. Jag känner inte dig men du verkar vara smart, omtänksam, självreflekterande och en kärleksfull mamma.
Kanske kan du prata med din man om detta? Han kanske inte alls tänker som du. Han kanske inte alls ser era barns utseende som ett misslyckande. Han känner kanske att han har världens bästa fru som gett honom världens bästa barn? Han kanske inte vet hur hårt du dömer dig själv men skulle stötta dig om han visste?
Kanske kan du fråga någon vän som du litar på om hen tycket att dina barn liknar dig till sättet? Du kanske inte ser det själv eftersom du dömer dig själv så hårt. Dina barn är antagligen lika fantastiska som du.
Du skriver att det var en gång som du fick frågan om adoption. Det är nog ganska vanligt att folk häver ur sig sådant strunt så fort ett barn inte är uppenbart lik båda föräldrarna och sånt går ju i perioder. Det räcker ju att ha färgat håret för att folk ska fråga sådant. Kan det vara så att du har förstorat upp andra människors reaktioner? Att mycket av problemet existerar i ditt huvud? Annars hade nog din man också märkt reaktionerna och tagit upp det med dig?
Att folk blir upprörda när du lyfter ämnet handlar nog mer om dem än om dig. Kanske är det ett stort tabu just för att det är varje förälders skräck att känna negativa känslor för sitt barn? Det vi skäms allra mest över och inte vill kännas vid är ofta svårt att prata om och vi reaktioner ofta med ilska.
Jag vill sända dig massor av kärlek och önska dig lycka till.
