Mina barn är fula – hur kommer jag över sorgen?

Jag har ett problem som jag skäms mycket för. Jag har två döttrar, en i undre tonåren och en som går på mellanstadiet. Dom har tyvärr inte haft samma tur i genlotteriet som jag har haft. Jag ser själv mycket bra ut och har även i perioder kunnat tjäna pengar på mitt utseende. Därför är det mycket smärtsamt för mig, men också för min familj, att mina barn inte alls har fått samma förutsättningar.

Varje gång vi träffar nya människor kan jag se i deras ansikten hur de reagerar med förvåning över att vi är släkt. Det är svårt att sätta fingret på men känns för mig som en sorglig förundran när vi umgås med andra. En gång har jag också fått frågan om vi har adopterat.

Nu kanske någon tänker att man inte kan veta helt hur barn kommer se ut när de växer upp, men i vårt fall är detta inte sant, dels har min äldsta dotter redan fått sin mens och är bara 155cm, (själv var jag 167 vid första mensen) hon har också en tydligt insjunken haka. Lillasyster å sin sida har ett väldigt asymmetriskt ansikte och tjocka lår. Redan vid födseln reagerade jag på att mina flickor hade märkliga utseenden, men jag tröstade mig med att bebisar ofta har det och att det nog skulle lösa sig då alla i min familj ser mycket bra ut och min man ser okej ut och sköter om sig.

Jag känner en stor sorg inför detta, men har ingen att prata med, de gånger jag har försökt blir folk upprörda, trots att jag ser att de egentligen håller med. Dessutom oroar jag mig för hur det ska gå för mina döttrar vidare i livet med ett så ofördelaktigt utseende. Vad ska jag göra?

Jag vill tacka alla som tagit sig tid att svara i tråden, så många insiktsfulla vinklar.

Och ni som skriver att jag är hemsk: jag var beredd på det; då det är så folk har reagerat de få gånger jag vågat ta upp problemet med någon.

Hursomhelst: Jag vill poängtera att det jag ber om hjälp med inte är att få mina barn mindre fula, utan att kunna hantera sorgen över att de är fula.

Den här sorgen handlar om flera saker, dels oroar jag mig för mina barns möjligheter i livet. Redan nu är det smärtsamt tydligt att de inte är välkomna bland dom "populära tjejerna" och så kommer det säkert fortsätta.

Dels tycker jag det är jobbigt med folks reaktioner och förundran/besvikelse.

Sist men inte minst känner jag mig värdelös som mamma (och fru) som inte kunde föra vidare min, så att säga, enda spetsegenskap till mina barn. Jag är säker på att min man förmodade att han skulle få vackra barn med mig, men så blev inte fallet. Allt detta gör mig mycket ledsen.